McCormicks chiffer gäckar FBI

mccormickcode

Han kunde knappt stava sitt eget namn – men han kunde konstruera ett chiffer som USA:s främsta experter inte klarar av att lösa.

Nu har de tvingats ge upp. Nu ber FBI allmänheten om hjälp att lösa Ricky McCormicks hemliga kod.

mccormickDet var i juni 1999 som Ricky McCormick, 41 år, hittades död. Klädd i skitiga Lee-jeans och en vit T-shirt, med ansiktet nertryckt i leran och bortruttnade fingertoppar, låg han dumpad i ett majsfält utanför St Louis. Det var en illa medfaren kropp som hamnade på rättsmedicinarnas bord, och de kom till slutsatsen att han hade blivit mördad. Ett sorgligt slut på ett ganska sorgligt liv.

Ricky McCormick hoppade av skolan i tonåren. Han kunde knappt läsa och skriva, och han levde en kringflackande tillvaro i St Louisregionen, ibland bodde han hos sin gamla mor. Hon beskriver sin son som efterbliven. En kusin som stod honom nära menar att Ricky levde i sin egen värld och att han troligen led av schizofreni eller var bipolär. Det är dock oklart om Ricky någonsin behandlades för någon psykisk sjukdom.

Ricky McCormick hade aldrig varit gift, men han var far till minst fyra barn. Två av dessa fick han tillsammans med en mycket ung flicka i början på 1990-talet. 1992 dömdes han till fängelse för våldtäkt på denna flicka, som då var yngre än fjorton år. Enligt rätten skulle han ha inlett sexuell samvaro med henne när hon var bara elva år. Efter att han avtjänat elva månader av straffet släpptes han, och var tillbaka på gatorna i St Louis.

Hans fasta inkomst var den lilla sjukpenning som han fick för sina kroniska hjärtproblem. Annars drog han in lite pengar på tillfälliga ströjobb som diskare, städare och på bensinmackar, oftast på nattskiftet. Enligt uppgift extraknäckte han också som marijuanakurir.

Ricky McCormick kedjerökte och drack enorma mängder kaffe, vilket naturligtvis inte var bra för en man som led av både astma och dåligt hjärta. Men han missbrukade av allt att döma varken alkohol eller narkotika.

Bilden av Ricky McCormick är bilden av en fattig man på samhällets skuggsida, en man som fått sina törnar genom åren, och en man som nog inte alltid hade varit så ädel mot dem han mötte på vägen. Det fanns med största sannolikhet människor i hans närhet som gärna ville se honom död, och där fanns nog också människor som var kapabla att ta livet av honom.

Polisen lyckades inte lösa mordet och fallet började kallna. Ricky McCormick verkade bli en av alla dessa fattiga amerikanska män s0m möter en alldeles för tidig och våldsam död för att sedan bli bortglömda.

McCormickNotesMen tolv år efter mordet förändrades allting. Då berättade FBI plötsligt om de två lapparna med handskrivna kodade meddelanden som man hade hittat i McCormicks fickor. Det visade sig att McCormicks chiffer hade gäckat världens bästa kodknäckare i över tio år. CRRU, FBI:s avdelning för avkodifiering och utpressning, gruppen som knäckte nazispionernas chiffer under andra världskriget, hade gått bet på ett chiffer konstruerat av en man som inte ens gått ut high school.

Chiffret på McCormicks lappar ligger nu som nummer tre på CRRU:s topplista över olösta fall, efter Zodiac-mördarens chiffer från 1969 och ett hemligt hotbrev som skickats till en icke angiven statlig myndighet på 1980-talet.

FBI:s avkodifierare löser vanligen ett chiffer på några timmar. De arbetar metodiskt, i fyra steg. Steg ett är att identifiera vilket språk som använts. Steg två är att avgöra vilken typ av system chiffermakaren använt sig av, om bokstäverna bara är utbytta sinsemellan rakt igenom, eller om olika bokstäver står för olika saker, till exempel kan en bokstav stå för en speciell person eller plats. Steg tre är att rekonstruera nyckeln s0m förklarar hur bokstäverna är utbytta och steg fyra är att tillämpa denna för att lösa chiffret.

CRRU-chefen Dan Olson arbetade personligen med McCormicks kod i två veckor, utan att komma längre än till steg två. Språket som användes var engelska, men sedan tog det stopp.

Olson vände sig till sina kollegor. Femton till tjugo analytiker kämpade med chiffret, men de misslyckades. Liksom 25 hängivna amatörkodknäckare på American Cryptogram Associations årliga konvent i Ontario.

Kan verkligen en illitterat, fattig och halvkriminell man ha konstruerat ett så sinnrikt chiffer?

Det finns de som tvivlar och som menar att det som står på lapparna bara är meningslöst klotter, siffror och bokstäver upprabblade slumpmässigt av en psykiskt störd person som kanske trodde att han skrev hemliga meddelanden.

Men CRRU-chefen Olson är säker på att det är ett riktigt chiffer.

Vi får in massor med meningslöst svammel, där folk bara låtit fingrarna fara över tangentbordet. Men det här är annorlunda, det är inte slumpmässigt. Det finns många tecken på att det här går att lösa, många mönster.”

Och Olson tror att McCormick skrivit chiffret själv.

”Jag är övertygad om det. Koderna är skrivna på ett sätt som tyder på att någon gjort anteckningar för sitt eget bruk, snarare än skrivit något till någon annan.”

Olson är också övertygad om att chiffrets hemligheter kan ge polisen viktiga ledtrådar för att lösa mordet på McCormick. Därför tog han det smått sensationella beslutet att lägga ut lapparna på nätet och be allmänheten om hjälp med att tolka dem.

Och FBI har fått ett massivt gensvar. Tusentals mer eller mindre avancerade kodknäckare har tyckt sig kunna utläsa allt ifrån shoppinglistor till berättelser om McCormicks psykiska ohälsa. Men mysteriet med chiffret är, liksom mordet, är fortfarande olöst.

Vad tror du det står på McCormicks mystiska lappar?

Hur kan en hel familj bara försvinna?

McStay family

Susan Blake skriver mejl till sin son Joseph nästan varje dag. Hon får aldrig något svar, men hon fortsätter ändå att skriva. Hon skriver om vardagens alla små händelser, hon berättar nyheter om släkten och vännerna och hon skickar hälsningar till de två små pojkarna. Hon fortsätter att hoppas att hennes älskade son finns i livet någonstans, att han läser sina mejl fast han aldrig svarar. Och hon hoppas att svärdottern och de båda barnbarnen också är där med honom.

Det har nu gått tre år sedan familjen McStay försvann. De var en vanlig amerikansk medelklassfamilj, de hade mycket god ekonomi och ett vackert hem i en stillsam förort till San Diego.

mcstay-family

Joseph McStay, 40, ägde Earth Inspired Products, som byggde fontäner, trädgårdsdammar och -vattenfall till företag över hela världen. Hustrun Summer McStay, 43, var hemma och tog hand om sönerna, men planerade att återuppta sin karriär som fastighetsmäklare. Sonen Joseph Jr var tre år, och Gianni skulle precis fylla fem år.

Den 4 februari 2010 var sista gången någon såg familjen eller hörde ifrån dem.

När polisen tog sig in i huset en och en halv vecka senare såg det ut som om familjen McStay bara hade tänkt gå ut en stund. Grönsaker och ägg hade lämnats framme på köksbänken och två skålar med popcorn stod i soffan.

En polis beskrev senare situationen i huset som ”mystisk”: ”Det var som om de två barnen suttit där i soffan och tittat på tv och ätit popcorn – och så hade de bara försvunnit”.

Hundarna Bear och Digger slet i sina koppel och skällde oupphörligt på bakgården. De var törstiga och utsvultna, de hade blivit ensamma kvar och ingen hade tagit hand om dem sedan familjen försvann.

isuzu-trooperInom kort kom det fram att McStays vita Isuzu Trooper hade hittats den 8 februari i San Ysidro, övergiven på en parkeringsplats bara två kvarter från mexikanska gränsen. En övervakningskamera filmade samma kväll fyra personer som kan vara familjen McStay som promenerar genom gränsövergången in i Mexico.

30 sekunder in på den här filmen ser man en man och en kvinna som kommer in från skärmens nedre vänstra hörn. De går hand i hand med varsitt barn, kvinnan bär en ljus jacka.

”Vi tror att det är familjen McStay som går in i Mexico på filmen”, säger Glenn Giannantonio vid polisen i San Diego till CNN.

Men Josephs mor är skepisk.

”Min sons mediciner var kvar i bilen. Joseph har astma och går ingenstans utan sin medicin. Och de skulle aldrig ha låtit barnen åka i bilen utan bilbarnstolarna. Det stämmer bara inte.”

Även Josephs bror Mike McStay tvivlar på att det är rätt familj på filmen.

”Storleken på barnen stämmer, men det är det enda. Det är omöjligt att se hur de vuxna ser ut. Det kan vara vem som helst. Och, om det nu är min bror och hans familj, så vet vi ju inte varför de går över gränsen. Vi vet inte om de gick frivilligt eller om de var tvingade.”

”Och var finns de i dag? Någon måste ju veta. Någon måste ju se dem. De har två barn, de måste handla mat, de måste tjäna pengar på något sätt… ”

Fallet med familjen McStay är mystiskt och motsägelsefullt på många sätt. Joseph och Summer var laglydiga medborgare, och polisen säger sig inte ha hittat några oegentligheter i familjens affärer. De hade 100 000 dollar på kontot och varken deras kreditkort eller deras mobiltelefoner har använts efter att de försvann.

Joseph gjorde affärer i Mexico och äger en fastighet i Belize, där dock ingen har sett till familjen sedan de försvann. Summers familj tillhör den spansktalande minoriteten, även om hon ska ha velat fjärma sig från identiteten som ”hispanic” har hon därmed både språkligt och kulturellt en viss anknytning till Sydamerika. Så familjen har klara band till den del av världen som finns på andra sidan den mexikanska gränsen.

Å andra sidan ska de enligt släkt och vänner ha visat en uttalad motvilja mot Mexico. När Joseph gjorde sina affärsresor tog han aldrig med sig familjen. De tyckte att det var för farligt att ta dit barnen.

Familjen hade inga pass med sig när de försvann. Föräldrarnas låg hemma och barnen hade inga. Men någon hade använt familjens dator för att kolla passregler för barn som reser i Mexico en tid före försvinnandet.

Familjen McStay höll alltid tät kontakt med släkt och vänner. Om de planerat en resa skulle de ha berättat, i alla fall för Josephs 12-årige son från ett tidigare förhållande.

Vad kan ha hänt som fick familjen att bara lämna hemmet, företaget och hundarna, sätta sig i bilen och åka till mexikanska gränsen, för att där dumpa bilen och utan bagage promenera in i Mexiko och – försvinna? Om det nu var så det gick till.

I den nya boken  ”No Goodbyes: The Mysterious Disappearance of the McStay Family” presenterar författaren Rick Baker en egen teori. Han säger sig bland annat ha läst hundratals av parets privata mejl, som han ska ha fått av ”frivilliga utredare” som hackat sig in på Josephs och Summers mejlkonton. Han hävdar att parets äktenskap var på väg att haverera och pekar ut frun som skyldig till Josephs död.

”Jag tror att Summer gjorde det. Mejlen visar att den här kvinnan hade en sida som de flesta inte kände till”, säger författaren.

Summer McStay beskrivs som ”knepig” och ”egen” i flera diskussionsforum. Hon ska också av oklara anledningar ha bytt namn ett flertal gånger under sitt liv.

Det finns de som spekulerar i att familjen ska ha omfattats av FBI:s vittnesskyddsprogram, och att myndigheterna därmed skulle ha hjälpt dem att försvinna och skaffa nya identiteter. De ska även ha fått sina utseenden förändrade. Släktingarnas desperata sökande efter familjen torde enligt denna teori vara ett spel för gallerierna. För inte kan väl FBI låta en hel familj försvinna spårlöst utan att informera den närmaste släkten? Och vad kan en försäljare av trädgårdsdekorationer och en mammaledig fastighetsmäklare rimligen bli inblandade i som medför sådana risker för deras liv och säkerhet att de måste försvinna spårlöst och plastikoperera sig?

”Det är ett ovanligt fall. Det låter hemskt att säga det, men vi har faktiskt ingen aning om vad som har hänt med dem”, säger San Diego-polisen Glenn Giannantonio. ”Vi har inte hittat någonting som tyder på att något brott har begåtts. Allt tyder på att försvinnandet var frivilligt.”

Vad tror du hände med familjen McStay?

Bensamlaren

Bensamlaren Skelett

Vem byggde det makabra pusslet av mänskliga ben?

Och vilka var de olyckliga som fick sina kvarlevor skändade? Var de offer för en djävulsk seriemördare som ville visa sin makt för världen?

Fallet med ”bensamlaren” i Rom är som taget ur en skräckfilm. Men det utspelar sig i verkligheten, i en förort till den italienska huvudstaden. Och allt börjar med att en pensionerad målare försvinner spårlöst.

Libero RicciFredagen den 31 oktober 2003 tog 77-årige Libero Ricci sin dagliga förmiddagspromenad. Han var i god form för sin ålder och gick sin runda i grannskapet i förorten Magliana varje dag efter frukost. Men den här dagen kom han aldrig tillbaka.

”Min far är en helt normal, enkel familjeman. Före pensionen gick han till jobbet på på morgonen och kom hem på kvällen. Han levde ett stilla liv, han hade inga laster, han var inte osams med någon och han hade inga fiender”, sa den förkrossade sonen Claudio Ricci till pressen efter försvinnandet.

Fallet togs upp av Italiens motsvarighet till ”Efterlyst”, men utan resultat. Libero Ricci var som uppslukad av jorden. Nästan fyra år gick utan ett spår av den gamle målaren.

Den 26 juli 2007 larmades brandkåren till en obebyggd ödetomt i Magliana, i en annan del av förorten och en bra bit från Riccis hem, i ett fattigt område med hög brottslighet. Gräs och sly brann som fnöske efter den regnfattiga sommaren. När elden var släckt hittade brandmännen skelettet.

Skallen låg nästan en meter från resten av benen, antagligen hade vattenstrålen från brandslangen flyttat på den. Resten av skelettet var intakt, förutom att händerna och fötterna fattades. Det såg ut att vara en vuxen person av medellängd. En nyckelknippa, svartnad av elden, och en bränd plånbok låg bredvid. Där låg också ett par skinnkängor och en yllejacka.

I plånboken fanns resterna av Libero Riccis ID-kort. Och en nyckel i knippan passade i låset till familjens hem. Polisen utgick från att det var den försvunne pensionären man hade hittat. Han hade förmodligen blivit rånad och dödad, eller lämnad att dö, på ödetomten.

Men Libero Riccis familj tyckte att det var något som inte stämde. De kände inte igen skorna och jackan som hittats vid kvarlevorna, och de förstod inte hur deras make och far hade kunnat hamna på denna gudsförgätna plats.

”Pappa gick aldrig långt, och han skulle aldrig ha gått till det här stället”,  sa Libero Ricci till pressen.

När rättsmedicinarna undersökte skelettet gjorde de en väldigt märklig upptäckt. Benen såg ut att komma från olika människor.

Ett dna-test avslöjade det otroliga: Skelettet var ett pussel, lagt av ben från minst fem olika personer. Och ingen av dem var Libero Ricci.

Skalle BensamlarenKraniet tillhörde en kvinna i åldern 45-55 år. Hon hade dött mellan 2003 och 2006. Kvinnans tänder var i mycket dåligt skick, hon hade förmodligen aldrig besökt en tandläkare. Hennes DNA visade att hon var släkt med Libero Ricci på mödernet.

De två benen i högra underbenet kom från två olika kvinnor; en i åldern 20-35 år som dog mellan 1992 och 1998 och en i åldern 35-45 år som dog mellan 1995 och 2000.

Ett skulderblad kom från en man i åldern 40-50 år, som dog mellan 2002 och 2006.

Ett lårben kom från en man  i åldern 25-40 år som dog mellan 1986 och 1989.

Om fler personer är inblandade i skelettet vet polisen inte. Resten av benen var för illa medfarna och skadade av elden för att gå att dna-testa med tillgänglig teknik.

Polisen tror inte att benen kommer från gravplundring, eftersom man kommit fram till att skelettdelarna var helt rena från mjukdelar redan innan det började brinna.

”Det är inte möjligt för någon kroppsdel att bli ett rent skelett så snabbt, med tanke på när de här personerna dog. Det tar många år för den mjuka vävnaden att förintas helt på en begravd kropp”, säger Luigi Cipolloni från patologiska institutionen på La Sapienza-universitetet i Rom.

Cipolloni tror att den som gjorde det här är väl insatt i medicin och anatomi, eftersom alla benen i skelettet låg i korrekta positioner. Och elden var anlagd för att locka dit brandkåren, det är både han och resten av utredarna övertygade om. Någon ville att skelettet skulle hittas. Det var utlagt, säger Cipolloni, ”som ett konstverk”.

Men vem gjorde detta, och varför? Och hur kommer Libero Ricci in i bilden? Är det en seriemördare, som tagen ur en skräckfilm, som hemsöker Rom?

Bensamlaren hade inte bråttom. Han lät åren gå medan han kallt och metodiskt skördade sina offer. Han tog dem som han visste att ingen skulle  komma att sakna.

De utvalda delarna av kropparna behandlade han för att få de perfekta benen till pusslet, rena och vita ville han ha dem. Kanske lät han dem ruttna i solen, kanske tittade på medan insekterna gjorde jobbet.

Så kom dagen för hans stora vernissage. Konstverket var utlagt, upplyst av eldsflammor och saluterat av sirener. Och publiken kom och förundrades över hans mästerverk. Villospåret han lagt ut fungerade precis som han hade tänkt sig. Succé!

Men bensamlaren är inte den som vilar på gamla lagrar. Hans nästa skapelse ska slå världen med häpnad. Och bensamlaren har inte bråttom…

Vad tror du är sanningen bakom skelettpusslet?

Nio unga mystiskt döda i ödemarken

DyatlovOfferVad var det för en namnlös fasa som fick nio erfarna alpinister att lämma värmen och säkerheten i sitt tält och fly hals över huvud, halvnakna och utan skor, ut i den mörka och 30 minusgrader kalla natten på ”Dödens berg”?

Dyatlov-fallet är en fruktansvärt kuslig historia, ett drama i den ryska ödemarken som kostade nio unga människor livet. Vi vet inte vad som hände med dem, men alla spår och de döda kropparna berättar en fasansfull historia.

Den 23-årige Igor Dyatlov ledde åtta unga erfarna skidlöpare på en expedition till Otorten-massivet i Ural. Den 28 januari 1959 gav de sig av, mot det som skulle bli deras död.

När skidlöparna inte kom tillbaka till civilisationen som planerat skickade militären ut flygplan och helikoptrar för att spana efter dem. Den 25 februari såg en pilot något som kunde vara ett tält på östra sidan av bergstoppen som i moderna kartböcker bara heter ”1079”, men som på det lokala stamfolket mansis språk har det i sammanhanget profetiska namnet  Kholat-Syakhl, De dödas berg.

dyatlov-tentRäddningsteamet nådde platsen dagen därpå. Det piloten sett från luften var mycket riktigt alpinisternas tält, sönderrivet och delvis täckt med snö. Expeditionsmedlemmarnas tillhörigheter, skor och kläder fanns kvar och fotspåren i snön visade att minst åtta personer lämnat tältet i olika riktningar. De hade varit barfota eller i strumplästen, en person hade haft en sko på den ena foten.

Senare undersökning visade att tältduken rivits och skurits upp från insidan, som om de som var där inne känt sig tvingade att ta sig ut genast, som om de hade flytt för sina liv undan någonting som fanns inne i tältet. Det hade inte funnits tid, eller möjlighet, att snöra upp ingången utan de hade helt enkelt kämpat sig rakt igenom tältduken och störtat ut i snön.

Två uppsättningar fotspår ledde ner mot ett område med tät skog, knappt 500 meter från tältet. Där under en hög tall fanns rester av en eld, och de frusna kvarlevorna av Juri Dorosjenko and Juri Krivonisjenko. De var barfota och klädda i bara underkläder. De hade av allt att döma desperat försökt klättra upp i trädet innan kylan tog deras liv. Grenarna på tallen hade brutits av upp till nästan fem meter från marken. Männens handflator och fingrar var söndertrasade till det råa köttet, slamsor av deras hud satt fastkilade i barken på tallstammen som fruktansvärda bevis för deras fåfänga kamp.

Varför hade de skinnflått sina händer för att ta sig upp i ett träd? Och varför hade valt att göra upp en eld för att försöka värma sig? Varför hade de inte bara gått tillbaka till tältet där alla de varma kläderna, sovsäckarna och maten fanns? Vad var det i eller vid tältet som hade skrämt dem så?

De chockade medlemmarna i räddningsteamet stod som frågetecken, och det här var bara början.

300 meter bort hittades teamledaren Igor Dyatlovs kropp. Han låg på rygg, ena handen hade stelnat i sitt grepp om en tunn kvist från en liten björkplanta, den andra handen höll han framför huvudet som för att skydda sig mot en okänd angripare.

Halv begravd i snön, ganska nära tältet, hittades kroppen av  Rustem Slobodin. Han låg på mage, med ansiktet ner i snön och en djup fraktur i bakhuvudet.

Zinaida Kolmogorova låg längst bort av alla. Det fanns inga synliga skador på hennes kropp, men snön runt henne var röd av blod.

De fyra övriga medlemmarna i gruppen, Alexander Zolotarjov, Nicolas Thibeaux-Brignollel, Alexander Kolevatov och Ludmila Dubinina, hittades först två månader senare, när snön smälte undan. De låg mindre än hundra meter från tallen, vars blodfläckade stam vittnade om deras kamraters desperata försök att klättra upp.

De fyra sista offren var relativt varmt klädda, och de hade inte dött av kylan. Thibeaux-Brignollels skalle var krossad, liksom Zolotarjovs och Dubuninas bröstkorgar. Enligt läkare hade deras skelett krossats av en kraft motsvarande en bilkrasch. Men trots de massiva inte skadorna syndes det inga yttre skador eller blåmärken på kropparna.

Och så det kanske kusligaste av allt:

Zolrarjovs och Dubininas ögon var borta. Dubininas huvud var bakåtböjt, munnen öppen som i ett tyst skrik. Och det chockade räddningsteamet upptäckte att den unga kvinnans tunga var bortsliten.

Dyatlov Dubinina

Vid begravningen var det många familjemedlemmar som reagerade på de döda kropparnas utseende. Deras hud hade fått en konstig färg, ”orange” sa vissa, ”mörka som afrikaner” sa andra, och de unga människornas hår hade blivit helt grått.

De ryska myndigheterna drog igång en utredning. När filmrullarna från tältet framkallades kunde man studera den sista bilden på gruppen. Av bilden att döma var de vid god vigör och enligt tidens nivå väl utrustade när de bara hade timmar kvar att leva.

DyatlovSista

Men det fanns en bild till på rullen. En bild som förbryllat många. Vad föreställer den sista bilden från Dyatlov-tältet? Det finns de som menar att bilden togs i misstag när räddningsteamet hittade kameran, det finns de som menar att det bara är en skada på filmen. Och så finns det de som ser en man med höjda händer som står framför någonting som lyser eller brinner.

Dyatlov sista bilden

De ryska myndigheterna rekonstruerade skidåkarnas sista natt om kom fram till detta: Någon gång före midnatt den 2 februari blev gruppen skrämd av en ”okänd händelse”. De erfarna alpinisterna var fullt medvetna om att de inte skulle överleva länge ute på berget utan ytterkläder, ändå rusade de ut i snön halvklädda. Det skulle de aldrig ha gjort om de inte flydde för sina liv.

Gruppen sprang först åt olika håll, men de återförenades så småningom under den stora tallen, tallen vars blodiga bark vittnade om Dorosjenkos and Krivonisjenkos desperata försök att klättra. Klättrandet kan ha varit för att fly undan en fara på marken, men det kan även ha varit för att försöka se hur läget var vid tältet. Tältet låg högre upp på berget och gick inte att se från marken.

Under tallen lyckade gruppen göra upp en eld, men någon gång under natten fryser Dorosjenko and Krivonisjenko ihjäl. Deras vänner delar de dödas kläder mellan sig, men lämnar underkläderna och lägger kropparna sida vid sida snön. Kolmogorova, Slobodin and Dyatlov bestämmer sig i för att ta sig tillbaka till tältet, hellre är att frysa ihjäl under tallen väljer de att trotsa det som skrämde bort dem från värmen och tryggheten. De försöker ta sig uppför berget mot tältet, men de är frusna och utmattade och alla tre dör på vägen.

De fyra som är kvar, Zolotarjov, Thibeaux-Brignollel, Kolevatov och Dubinina bestämmer sig då för att flytta närmare skogen, kanske för att finna något slags skydd. Men på vägen dit får de sina svåra skador och dör, oklart hur. Den förste som dukar under är, enligt obducenterna, Thibeaux-Brignollel. Några timmar senare dör Kolevatov och Dubinina, Obducenten kan inte säga om Dubininas tunga avlägsnades efter döden eller medan hon ännu levde. Zolotarjov är den siste teammedlemmen som dör, av inre skador och förfrysning.

Myndigheterna testade av någon anledning om Dyatlov-expeditionens medlemmar utsatts för radioaktivitet. Juri Krivonisjenkos kläder var radioaktiva, både underkläderna han hade på sig när han hittades och de klädesplagg som hans kamrater tagit från hans döda kropp och klätt på sig själva.

Men vad var det som hände egentligen? Vad var det som skrämde dessa unga starka atleter så till den milda grad att de valde att fly från tältet och utsätta sig för risken att frysa ihjäl, i stället för att konfrontera det? Och hur fick de sina svåra skador? Många har spekulerat och många rykten har spridits genom åren.

Mansi-stammen, förrymda straffångar, den ryska underrättelsetjänsten och utländska agenter har pekats ut som skydliga. Men dessa teorier faller på avsaknaden av spår på platsen och att skadorna på kropparna enligt läkare inte hade kunnat orsakas av människor.

Det finns de som tror att Dyatlov-teamet attackerades av den sibiriska snömannen, den lokala yeti-varianten som går under namnet Almas. Almas blodisande skrik skulle har skrämt ut gruppen ur tältet, och en gigantisk rasande snöman som lyfter upp de stackars människorna och dänger dem i backen ger onekligen en plausibel förklaring till de svåra skadorna på kropparna. Men återigen, det fanns inga spår av någon annan, vare sig människa eller djur, på platsen.

Eller blev de dödade av något som inte är av denna värld? Enligt en mansi-legend fick berget Kholat-Syakhl sitt ökända namn, De dödas berg, efter att nio mansikrigare försvunnit på berget för länge  sedan. Är själva berget förbannat, hemsökt av onda andar som med jämna mellanrum kräver nio offer?

Vid alla mystiska försvinnanden och oförklarliga dödsfall brukar teorierna om utomjordingar komma som ett brev på posten. Så också i Dyatlov-fallet.  Enligt uppgift ska vandrare i området har sett ”konstiga orangefärgad eldklot” på himlen ovanför Kholat-Syakhl på natten när dramat utspelade sig. Mystiska fenomen ska ha setts i skyn i flera veckor efteråt. Lev Ivanov, som utredde fallet för de ryska myndigheternas räkning, ska själv ha trott att de orangefärade eldkloten hade med fallet att göra, men på order från överordnade lades locket på. På 1990-talet ska han i en tidningsintervju ha sagt: ”Jag misstänkte det då, och nu är jag nästan säker på, att de flygande kloten hade samband med gruppens död.” Ivanov spekulerade i att en av skidåkarna sett ett ufo, och att hans eller hennes skrik hade fått de andra att fly i panik. Precis då ska en av farkosterna ha exploderat, vilket kan förklara både flykten och Slobodins krossade skalle. Andra saker som sägs bevisa att utomjordingar är inblandade är kropparnas missfärgade hud och det gråa håret, samt radioaktiviteten.

Men, kanske var det som sågs flyga omkring ovanför berget inte från yttre rymden, kanske var det av ett högst jordiskt ursprung. Kanske föll skidåkarna offer för ett hemligt militärt experiment som gick fel.  Det fanns inga tecken på någon explosion vid lägerplatsen på Kholat-Syakhl. Men ett oidentifierat vapen behöver ju inte nödvändigtvis vara explosivt. Det finns de som tolkar den något valhänt uppgjorda elden och de frenetiska försöken att ta sig upp i tallen som tecken på att skidåkarna skulle ha blivit blinda, kanske av en stark blixt. Det finns de som spekulerar i att vapnet skulle ha verkat med infraljud, ett ljud som man inte uppfattar med hörseln, men som kan framkalla känslor av allt från obehag till total panik.

Sedan finns det de som hävdar att skidåkarna helt enkelt föll offer för en lavin, case closed. Men det finns inga spår av någon lavin på eller kring lägerplatsen.

Och det är otroligt att alla de här nio personerna skulle ha dött av sina egna misstag, att de skulle ha irrat bort sig, ramlat och slagit ihjäl sig, slarvat med kläderna och blivit nerkylda, gått vilse i mörkret och så vidare, om inga yttre förhållanden hade tvingat dem att ta de beslut de tog den här natten. Det här var unga, starka och vältränade människor, de var vana vid vildmarksliv och visste vad som gällde.

1990 släppte författaren Anatolij Guschin sin bok “Statshemligheterna kostade nio liv”.  Efter grundliga studier av diverse dokument kom han fram till att teamet föll offer för ett hemligt sovjetiskt vapenexperiment.

Den 2 februari 2008 samlades de sex medlemmar som fortfarande var i livet från räddningsteamet och 31 tekniska experter till konferens i Jekaterinenburg för att titta på alla bevs och för att en gång för alla reda ut vad som egenligen hände med Dyatlov-expeditionen. Efter långa överläggningar blev slutsatsen att de nios död ”troligen var ett oönskat resultat av ett militärt test”.

Harlin Dyatlov filmDe nio alpinisternas öde fortsätter att fascinera. Den finske regissören Renny Harlin arbetar nu med en film om Dyatlov-incidenten. Filmen, som ännu inte har något officiellt namn, kommer att ha premiär under 2013.

Vad tror du hände med Dyatlov-expeditionen?

Piia, 15 år — ett Jehovas vittne försvinner

Piia Ristikankare,15 år, och lillebror Teijo, 14 år, tjafsar om vilket tv-program de ska titta på. Grälet eskalerar, och till slut får Piia nog. Hon rafsar åt sig sin handväska, kränger på sig jeansjackan och springer ut genom dörren, ut i den regniga och mörka höstkvällen – och försvinner för alltid. Efter att villans ytterdörr smällt igen bakom henne finns inte ett enda spår efter Piia.

Piia bodde i Pikis i St Karins, ett litet samhälle ett par mil utanför Åbo i Finland, med sin far och två bröder. Föräldrarna hade skilt sig något år tidigare på grund av moderns alkoholmissbruk. Familjen var Jehovas vittnen, även Piia var aktiv inom församlingen och brukade knacka dörr och dela ut samfundets skrifter.

På den lilla orten stack familjen Ristikankare ut, dels genom moderns supande och den påföljande skilsmässan, dels genom att de var med i Jehovas. Piia blev mobbad, och man kan bara tänka sig hur fruktansvärt den unga flickans liv måste ha varit: trakasserad och utstött i skolan och hemma en familj i sönderfall med en mamma som inte förmådde ta hand om varken sig själv eller sina barn.

Men efter skilsmässan hade situationen hemma av allt att döma blivit bättre, och på hösten 1988 fick Piias liv en nystart. Hon började på  hushållslinjen på yrkesskolan inne i Åbo, och fick nya kompisar i stan. Hennes dagboksanteckningar vittnar om att hon även började umgås en del med killar. Kanske var det bara oskyldiga svärmerier, kanske rörde det sig om förhållanden på en annan nivå. Kanske kan en eventuell hemlig pojkvän vara den som ligger bakom Piias försvinnande.

Det var fredagen den 7 oktober 1988. Piia och väninnan Tiina hade bestämt att Piia skulle tillbringa helgen hemma hos Tiina i Pemar, ungefär en mil hemifrån. Piia tvingades dock ändra sina planer, eftersom hennes far skulle arbeta på lördagen måste Piia passa sin lillebror Kalle, 3 år.

I finska Yle:s program ”Kadonneet” (”De försvunna”) säger pappan att familjen som han skulle hjälpa med en renovering senare meddelade att han kunde ta med sig lillpojken och att han då gav Piia lov att åka till Tiina. Men då besöket redan var avbokat beslöt Piia att tillbringa fredagskvällen hemma.

Piias morfar var på besök, och som brukligt är i Finland eldade man bastun. Pappan och hans ex-svärfar bastade och barnen tittade på tv. Då Piias far kom ut ur bastun var dottern borta. Teijo berättade att de hade grälat och att systern rusat ut.

Pappan blev inte ororlig, han utgick från att Piia hade åkt till Tiina i Pemar. Först på söndagen insåg han att det var något som inte stämde. Ett telefonsamtal till Pemar gav beskedet att Piia inte hade varit där, och hon dök inte upp till mötet på Rikets sal heller. På måndag morgon anmälde fadern Piia Ristikankare försvunnen.

Ett faktum som förbryllar polisen är att  det inte finns en enda iakttagelse av Piia Ristikankare efter att hon lämnat hemmet. Det var disco i  ungdomslokalen och många jämnåriga i rörelse ute på byn. På grund av sin bakgrund var Piia välkänd på orten – men ingen säger sig ha sett henne den här kvällen.

En teori är att Piia liftat och blivit upplockad av någon som mördade henne och gjorde sig av med kroppen. Men ingen har sett en blond flicka stå och lifta vid vägkanten.

Blev Piia upplockad direkt, kanske av någon hon kände? En hemlig pojkvän? Något annat Jehovas vittne, eller någon hon delat ut tidningar till? Någon av alkoholisterna som modern umgicks med? Eller stötte hon på sina mobbare?

Jehovas vittnen är ett samfund som många finländare betraktar med stor skepsis. Många tror därför att lösningen på gåtan Piia står att finna inom familjen eller inom församlingen.

Om det här är ett familjedrama förutsätter det att tre generationer, morfar, pappa och lillebror, agerat i samförstånd. Det är ett magstarkt scenario, och den finska polisen har varit tydlig med att man inte tror att familjen är inblandad.

Polisen tror inte heller på självmord eller olycka. Piia-fallet utreds som ett brott, men utredningen har stampat på stället i över 20 år.

I början på 2000-talet fick polisen ett brev som tände hoppet om att fallet skulle kunna lösas. Brevets innehåll har aldrig offentliggjorts, men det torde peka ut en misstänkt sexualbrottsling som vid tiden för Piias försvinnande ska ha kört runt i området i en vit bil. Men tipset ledde inte till någon lösning,

2008 utredde den finska polisen om Anders Eklund, som mördade Engla Höglund och Pernilla Hellgren och som även rört sig i Finland, hade något med Piias försvinnande att göra. Utredningen blev resultatlös.

I våras hittades så en skalle i skogen i Pikis. Många trodde att Piia äntligen hade hittats, och i forum på nätet jämförde man tänderna på kraniet med flickans skolfoto. Och visst fanns där en slående likhet.

Men någon månad senare kom besked från dna-analysen. Skallbenet tillhörde en äldre man som försvunnit för sju år sedan. Piia är fortfarande spårlöst försvunnen.

Vad tror du hände med Piia Ristikankare?

Svenska Elisabeth – offer för världens mest kända seriemördare

Elisabeth Gustavsdotter började sina dagar som bondedotter i Stora Tumlehed i Torslanda utanför Göteborg. Hon avslutade dem med avskuren hals i en mörk gränd i ett fattigkvarter i en miljonstad, och hennes namn gick till historien på ett oerhört tragiskt sätt. Hon blev en av kvinnorna på listan över offren för Jack the Ripper, Jack Uppskäraren, seriemördaren som satte skräck i det viktorianska London och vars rykte och legend fortfarade lever, trots att över hundra år har gått.

Men var hon verkligen ett Ripper-offer? Eller råkade mordet bara sammanfalla i tid och plats med Jack Uppskärarens fruktansvärda brott?

Elisabeth Gustavsdotter, som senare skulle bli känd som den prostituerade Long Liz Stride, föddes 1843 som dotter till bonden Gustav Eriksson och hans hustru Beata. Hon hade tre syskon och enligt husförhören kunde Elisabeth läsa och hade goda kunskaper om bibeln. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna, och som 16-åring flyttade hon Göteborg. Där fick Elisabeth tjänst hos en familj i Majorna, hon blev kvar hos dem till 1864 när hennes liv brakade samman.

Elisabeth blev gravid. Var det en älskad pojkvän som övergav henne, blev hon våldtagen, var hon redan inne i prostitutionsträsket? Det vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att den växande magen var en social skamstämpel, ett stigmata som drev henne ut från de varma salongerna och de välskurade pigkamrarna, ut på gatorna och till de skräniga hamnkrogarna. Räddningen kunde ha funnits i barndomshemmet, men för Elisabeth fanns den uppenbarligen inte. Sökte hon hjälp och blev avvisad av föräldrarna, vågade hon inte vända sig till hemmet för att hon var rädd för deras reaktion, eller var hon helt enkelt för stolt för att utsätta sig för de dömande blickarna och byskvallret  i Stora Tumlehed? Det får vi heller aldrig veta, men med facit i hand kan vi konstatera att Elisabeths resa mot avgrunden tog fart i samband med graviditeten, hon drogs in i en malström av prostitution, en sörja som hon aldrig tog sig ur så länge hon levde.

Elisabet åkte in och ut på kurhuset i Göteborg, hon behandlades för syfilis och kondylom. 1865 födde hon ett dödfött barn, en dotter. Denna dotter är det enda barn hon veterligen fick under sitt liv. Om det beror på könssjukdomarna, eller om hon blev sargad för livet vid någon av de klumpigt utförda aborter som den tidens prostituerade tvingades utsätta sig för, eller om förklaringen är någon annan, det kan vi bara spekulera i.

Den 17 oktober 1865 skrevs Elisabeth in i Göteborgspolisens prostitutionsregister, slank, blåögd, brunhårig och rak näsa angavs som hennes signalement. Drygt ett år senare får hon ett litet arv efter sin mor. Kanske såg hon pengarna som en chans till ett nytt liv, långt borta från eländet i Göteborg. Elisabeth emigrerade till London, gifte sig efter något år med en engelsman med efternamnet Stride och började stava sitt förnamn på engelskt vis med ”z” – Elizabeth.

Paret Stride drev tidvis ett kaffehus, tidvis bodde de på härbärgen.Vad som föranledde denna ostabila livssituation kan vi inte veta, men det är väl inte allt för djärvt att gissa att Elizabeth redan hade drabbats av de alkoholproblem hon drogs med under slutet av sitt liv. 1877 hamnar Elizabeth, som då är 33-34 år, på fattighuset och därefter börjar hon tämligen frekvent att tigga pengar från svenska kyrkan i London. Från personalen vid kyrkan kommer en ganska osmickrande karaktärsbeskrivning, Elizabeth drog ofta till med rena lögner för att försöka snacka sig till så väl medlidande och fattighjälp. Hon sa att ex-maken och flera av parets barn hade dött i en båtolycka på Themsen – fast mannen i fråga fanns i livet och paret aldrig hade haft några barn. Och när hon blivit gripen för fylleri hade hon misann inte alls druckit, hon var drabbad av ”anfall”.

Äktenskapet gick i kras, Elizabeth greps otaliga gånger för fylleri och prostitution. Hon träffade den nio år yngre Michael Kidney och paret inledde ett stormigt förhållande som skulle pågå till Elizabeths död. De levde ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter, de hade konstant problem med polisen på grund av sitt supande. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men drog  tillbaka anklagelserna när det blev dags för rättegång.

Så gick åren, det var ett hårt liv hon levde. Periodvis ryckte hon upp sig, lämnade Michael Kidney och arbetade som städerska och sömmerska. Men hon föll alltid tillbaka,  till spriten, till prostitutionen, till mannen som troligen misshandlade henne.

Sådan är bilden av Elizabeth, ett tragiskt emigrantöde och ett förspillt och patetiskt liv, kan man tycka. Men vi ska komma ihåg att de som tecknat bilden av denna kvinna är olika slags myndighetspersoner. Vi har ingen aning om hur Elisabeth var tillsammans med sina vänner, vi vet ingenting om hennes drömmar, talanger och intressen. Vi vet inte ens hur hon såg ut när hon levde, det enda kända fotografiet togs på bårhuset, efter att hennes  kvarlevor fraktats dit. Porträttet är en tidningstecknares gestaltning.

På kvällen den 29 september 1888 tjänade Elizabeth lite pengar på att städa ett par rum på härbärget där hon för tillfället bodde. Runt midnatt hade hon supit upp pengarna och begav sig ut på gatan för att tjäna mera. Hon var en härjad 44-åring utan framtänder i överkäken, men här i de fattigaste delarna av London fanns det kunder även för henne. Flera vittnen såg henne på gatan i sällskap med olika män. Enligt den sista vittnesiakttagelsen kastade en man ner henne på gatan precis vid ingången till gränden där hon senare hittades död. Mannen var troligen identisk med mördaren, förmodligen också identisk med Jack the Ripper.

Elizabeth Stride är nummer tre av ”the cannonical five”, de fem allmänt vedertagna Ripper-offren. Elizabeth fick halsen avskuren, men hennes kropp skars inte sönder som de andra kvinnornas. Bilden ovan är en tidningsteckning som föreställer hur den mördade kvinnan blir upptäckt. Enligt den vanligaste teorin avbröts mördaren i sitt värv när mannen som upptäckte kroppen kom in i gränden. Jack the Ripper tog då till flykten, och eftersom hans blodtörst inte blivit stillad denna natt överföll han en annan kvinna en kort stund senare. Den olyckliga hette Catherine Eddowes, och hennes kropp skar han sönder på det klassiska Ripper-maneret.

Möjligheten finns att det var någon annan är Jack the Ripper som dödade Elizabeth Stride, kanske en sexköpare, kanske till och med hennes till-och-från sambo Michael Kidney.

Men för Elizabeth Stride spelade det ingen roll vem som höll i kniven. Hennes liv slutade på samma vis som hon hade levt, i fattigdom och förnedring.

Paul, 12 år, försvann i Strängnäs 1974

Det är den 16 mars 1974. Om några veckor ska Abba vinna Eurovisionen i Brighton med ”Waterloo”, och om några månader ska Watergateskandalen brisera i Washington. Det är lördag, det är vårvinter, det är småkyligt. Det är dagen när Paul Virtanen, snart 13 år, går ut genom dörren och försvinner.

Det har nu snart gått 40 år, och Paul är fortfarande borta. Inte ett spår har man hittat efter honom under alla år. Hans familj har fått leva med den värsta ovissheten av dem alla, att inte veta vad som har hänt med ens barn.

I rikskriminalpolisens register finns 1 200 försvinnanden som aldrig klarats upp. Väldigt få av dem rör barn. Paul Virtanen är ett av dessa försvunna svenska barn, men fallet har av någon anledning blivit lite bortglömt. Till och med Thomas Quick har missat att ta på sig skulden för detta försvinnande.

Familjen Virtanen bestod av mamma Pirkko, pappa Erpo och de tre barnen Paul, som skulle fylla 13 om tio dagar, Petri, som precis skulle fylla 12 och Pia som bara var några månader. Och så boxern Raisa, en valp som de nyligen skaffat och som var Pauls ögonsten.

Den här lördagen tar de bilen från hemmet i Skärholmen och åker mot Vingåker för att titta på ett torp de planerar att hyra till sommaren. När de närmar sig Strängnäs behöver lilla Pia en ny blöja. Då familjen har bekanta i trakterna bestämmer de sig för att köra förbi och se om vännerna är hemma, dels för att titta in och säga hej, men också för att få chansen att byta på bebisen inne i stugvärmen i stället för i bilen.

De bekanta är hemma, och medan de vuxna pratar och tar hand om lilla Pia hittar pojkarna en fotboll och försvinner ut på gården. Men det blir mera tjafs än fotboll. Det är inte ens ett år mellan bröderna och deras relation präglas av ständiga maktkamper och kraftmätningar, som det brukar vara med syskon som är nära varandra i ålder.

Pojkarnas gräl hörs in i huset, föräldrarna blir irriterade och skäms kanske lite för att deras söner inte begriper att uppföra sig när man är borta hos främmande. När pojkarna kommer in i hallen, svettiga efter spelet och fortfarande stingsliga, och fortsätter sitt gräl får pappa Erpo nog. Han ryter till på skarpen att nu får det sannerligen räcka.

Paul reagerar som  den tonåring han snart är, han rusar ut igen och slänger igen dörren efter sig. Mamma Pirkko ser genom fönstret hur Paul försvinner bakom stugknuten, hundvalpen skuttar efter honom. Efter tio minuter kommer Raisa tillbaka. Alla väntar på att Paul också ska dyka upp, han måste ju sluta sura någon gång…

Men timmarna går. Familjen och vännerna letar allt mera desperat, de går runt i terrängen och skriker sig hesa utan att få något svar. När mörkret har fallit tvingas de ge upp. Familjen Virtanen sätter sig i bilen och kör de tio milen hem till Skärholmen. Paul är en äventyrlig kille med hett temperament, han har försvunnit hemifrån tidigare. En gång har han till och med stuckit till Åland med en kompis och varit borta ett helt dygn. Pirkko och Erpo hoppas att det ska vara samma sak den här gången, att han ska ha tagit sig till stora vägen och liftat hem, att han kanske till och med ska ha hunnit hem före dem.

Men Paul finns inte där hemma heller. Familjen ringer polisen. Paul blir efterlyst och området runt stugan i Logarn finkammas. Man letar också efter honom i Finland, i fall han skulle ha försökt ta sig till sin mormor där. Men ingen har sett den 148 centimeter långe killen i jeans och täckjacka. Till dags dato har man inte funnit ett enda spår efter Paul Virtanen.

Att familjen skulle vara inblandad i försvinnandet får betraktas som uteslutet. Ett sådant scenario skulle förutsätta att så väl alla i Pauls familj som de bekanta man hälsade på hos skulle vara med i en mordkomplott, och det är svårt att tro på. Vi får nog utgå från att det här gick till så som det beskrivits.

Gick Paul vilse i skogen och dog av umbäranden eller genom en olycka? Området där stugan ligger är beläget nära tätorten Strängnäs. Det är svårt att tänka sig att en människa skulle försvinna helt spårlöst där, att man under alla år som gått inte skulle ha hittat någonting.

Gick Paul genom isen? Stugan ligger 100 meter från Mälaren och drunkningsteorin är väl den mest sannolika. Men, Mälaren är en insjö. Återigen, det är svårt att tänka sig att man inte skulle ha hittat någonting, inte ens en sko, om Paul försvunnit den vägen.

Eller blev han utsatt för ett brott? Försökte Paul lifta hem och hoppade in i en bil där fel person satt bakom ratten?

För Paul Virtanens anhörigas skull hoppas jag att det här fallet någon gång ska klaras upp. Men det har gått så många år, troligen får vi aldrig veta vad som egenligen hände.

Vad tror du hände med Paul Virtanen?