Kvinnan i brunnen

WomanInWellI början på 1900-talet begick någon det perfekta mordet. Offret stuvades in i en tunna, dumpades i en övergiven brunn och försvann för alltid… eller i alla fall i nästan hundra år.

Kanadas kallaste cold case har det kallats, fallet med kvinnan i brunnen. Polisen har låtit rekonstruera mordoffrets ansikte, i hopp om att kunna ge henne ett namn och en begravning.

Kanske kan någon känna igen hennes ansikte från ett gammalt fotografi. Kanske kan någon dra sig till minnes en gammal släkthistoria om en mormorsmor eller gammelmoster som försvann för länge sedan.

– Vi tycker det är spännande. Och jag tror att det här går att lösa, säger Phil Farion som håller i utredningen.

Sommaren 2006 grävde Cal Schroyen och hans arbetskamrater från JBA Petroleum upp gamla bränsletankar under en parkeringsplats i Sutherlandområdet i Saskatoon, när ett svart föremål rullade fram ur grävskopan.

– Det såg konstigt ut, så vi tog upp det. Det var en skalle från en människa.

Polisen grävde fram en komplett kvinnokropp, bitar av en tunna, trasiga flaskor och fragment av damkläder – artefakter från en svunnen tid. En mansväst och ett par byxor var ihoprullade till en boll bredvid kvarlevorna.

Kvinnans kropp var välbevarad. Blandningen av bensin och vatten i brunnen hade medfört att fettvävnaden i kroppen omvandlats till en vaxartad substans. Även håret och delar av inälvorna fanns kvar. Och rättsmedicinarna lyckades ta tillvara DNA från kvinnan. Genom att jämföra med en nu levande släkting är det därmed möjligt att fastställa vem hon var.

KvinnanIBrunnen

Hon var en frisk vit kvinna, 25-35 år gammal, drygt 1,50 lång. Hon bar sitt långa bruna hår uppsatt i nacken enligt tidens mode, hon hade bruna ögon och en framträdande näsa. Hennes figursydda jacka, höghalsade blus och fotsida kjol kommer från någon gång mellan 1910 och 1920. Eftersom brunnen var övergiven när kroppen dumpades i den torde mordet ha skett efter att staden fick vattenledning 1914.

Runt halsen bar hon en kedja i 18 karats guld. Guld av så hög kvalitet var en sällsynthet på prärien när seklet var ungt, högst sannolikt kom kedjan och kanske också kvinnan från Europa.

Hur kvinnan dött går inte att fastställa, men allt tyder på att hon blev mördad. Efter döden har någon tryckt ner henne i en sjömanssäck, som därefter pressats ner i en tunna. För att få ner kroppen i tunnan sågade den troliga gärningsmannen av kvinnans ena arm.

Därefter dumpades tunnan med innehåll i den övergivna brunnen, där den fastnade någonstans i mitten. Polisen tror gärningsmannen också slängde ner sina egna, förmodligen blodfläckade, kläder för att undanröja bevismaterial.

Sutherland var en livlig liten stad i början på seklet, en knutpunkt på Pacific Railway som i klassisk vilda västern-anda drog till sig alla sorters folk. Här fanns horder av rallare som lade räls långt borta från hem och familj, här möttes genomresande, bondfångare, lösdrivare och prostituerade.

Brunnen där kvinnan låg var belägen bredvid det dåvarande stadshotellet,  the Sutherland Hotel, en populär samlingsplats för spel och drickande.

Kvinnan kan ha varit en prostituerad som tjänade sitt uppehälle kring saloonerna i den här tuffa miljön. Men hennes kläder och halskedjan tyder på att det här var en ganska välbärgad dam, en kvinna från medelklassen. Kanske en kvinna som kommit från Europa för att söka upp sin emigrerade äkta man, en man som hunnit skaffa ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Eller var hon kanske ett offer för stadens ökända aborterare?

Dussintals DNA-tester har genomförts, men kvinnan i brunnen är fortfarande oidentifierad och namnlös. Vem tror du hon var?

Örnflickan

HavsornDen lilla flickan är helt inne i leken, hon hukar sig över den lilla världen som hon byggt upp på marken framför sig. Då kommer den blixtsnabba attacken, för ett ögonblick förmörkas solen, starka vingar slår undan luften, kraftiga klor hugger tag i bytet, lyfter och stretar uppåt. Den stora rovfågeln får kämpa för att få upp den tunga bördan, vingarna slår inte lika elegant som de brukar, luftfärden är ansträngd och vinglig, men den stretar på, och vingslag för vingslag försvinner den allt längre bort från hemmet och tryggheten, barnet hänger till synes livlöst i klorna, flickan är för chockad för att ens kunna skrika…

Har det här skräckscenariot utspelat sig i verkligheten?

Nej, säger ornitologerna. En rovfågel kan enligt dem under inga förhållanden lyfta och flyga med ett så tungt byte som ett litet barn.

Svanhild familjMen historierna om barn som blivit bortförda av rovfåglar berättas över hela världen. I denna flora av tragiska myter och tveksamma skrönor finns ett fall som är svårt att förklara bort, fallet med den norska ”örnflickan” Svanhild Hartvigsen.

Hon var tre år när det som beskrivs i början på texten ska ha hänt henne. Svanhild överlevde dramat och höll fast vid sin historia hela livet. Hon blev 81 år gammal och dog 2010.

Det var söndagen den 5 juni 1932. Svanhild var tillsammans med sin familj på besök hos släktingar på ön Leka i Nord-Trøndelag. Svanhild lekte ute på gården, vid 15.30-tiden var hon plötsligt försvunnen. Hundratalet personer engagerades i sökandet efter den lilla flickan, men hon var som uppslukad av jorden.

Först vid niotiden på kvällen hittade man hennes ena sko vid foten av Hagafjället. Någon lade märke till att havsörnarna, som hade ett bo uppe på berget, verkade oroliga och betedde sig konstigt. Tre unga män, Karl Haug, Jentoft Svendsen och Leif Andersen, beslöt sig för att ta sig upp på fjället.

– Vi var ju inte alls förberedda för att klättra, vi hade fortfarande kyrkkläderna på oss när vi beslöt oss för att klättra upp till boet. Det verkade otroligt att örnen skulle ha tagit barnet, men vi såg ingen annan lösning och tyckte att vi måste se efter, berättade Haug senare.

berget

Under boet fanns en smal klipphylla. Svendsen kikade upp över kanten, och där hittade han henne. Svanhild låg på magen med blodiga händer, alldeles stilla.

– Hon är här, men hon är död, ropade Jentoft Svendsen till sina kamrater.

Men Svanhild var vid liv. Under sina fyra lager med sönderrivna kläder var flickan i stort sett oskadd.

Svanhild– Jag satt tyst som en mus och lekte med några småstenar på gården. Då såg jag plötsligt hur örnen kom emot mig, Det nästa jag minns är att jag låg på klipphyllan, och såg hur örnen kom emot mig igen, med de där stora klorna. Det var fruktansvärt, berättade Svanhild senare.

Hon kom ihåg hur hon kastade stenar mot örnen för att freda sig.

– Jag var bara tre år, men jag slogs för mitt liv, för att överleva. Annars hade nog örnen slitit mig i stycken och matat sina ungar med mig.

Distriktsläkare K Fossum som undersökte Svanhild efter dramat fann att hon var oskadd så när som på ett skrubbsår i pannan. Den ena skon saknades, det var den som man hade hittat nedanför fjället. Den oskyddade foten var oskadd och strumpan var hel och ren. Läkaren kunde inte se någon bättre förklaring än att en örn faktiskt hade flugit upp med flickan till klipphyllan, 1,7 kilometer bort och 180 meter upp.

Läkaren vägde Svanhild på den enda våg som fanns att tillgå på gården, ett ålderdomligt träbesman. Han kom fram till att flickan vägde 19 kilo, en uppgift som ifrågasatts genom åren. Det kan ha varit så att läkaren förväxlat skalorna på vågen och att flickan i själva verket vägde knappt 10 kg.

10 kg är ändå väldigt mycket mera än de drygt 3 kg en havsörn enligt experterna klarar av att lyfta.

– Den här historien hör hemma bland historierna om tomtar och troll. Det här har aldrig hänt, konstaterade den norske ornitologen Morten Ree.

Men Svanhild höll fast vid sin historia. Hon kom inte ihåg själva flygturen, hon förmodade att hon svimmat av när örnen lyfte upp henne. Men det som hände före och efter, det var precis som hon berättade, det hävdade hon i alla år.

Och folket på Leka trodde och tror fortfarande på örnrovet. Det pratas om speciella vindförhållanden som kan ha hjälpt örnen att lyfta flickan, det talas om folk som sett rovfåglar fara iväg med stora byten som renkalvar.

Skeptikerna menar att Svanhild antagligen klättrade upp på fjället själv. På den här sidan finns en filmad intervju med Svanhild, efter intervjun tar reportrarna sig upp till klipphyllan där flickan hittades. Döm själv om du tycker det är rimligt att anta att en ensam treåring skulle ha klättrat upp till platsen där Svanhild hittades.

http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nrk_trondelag/1.7381683

Tror du att örnen tog Svanhild Hartvigsen?

McCormicks chiffer gäckar FBI

mccormickcode

Han kunde knappt stava sitt eget namn – men han kunde konstruera ett chiffer som USA:s främsta experter inte klarar av att lösa.

Nu har de tvingats ge upp. Nu ber FBI allmänheten om hjälp att lösa Ricky McCormicks hemliga kod.

mccormickDet var i juni 1999 som Ricky McCormick, 41 år, hittades död. Klädd i skitiga Lee-jeans och en vit T-shirt, med ansiktet nertryckt i leran och bortruttnade fingertoppar, låg han dumpad i ett majsfält utanför St Louis. Det var en illa medfaren kropp som hamnade på rättsmedicinarnas bord, och de kom till slutsatsen att han hade blivit mördad. Ett sorgligt slut på ett ganska sorgligt liv.

Ricky McCormick hoppade av skolan i tonåren. Han kunde knappt läsa och skriva, och han levde en kringflackande tillvaro i St Louisregionen, ibland bodde han hos sin gamla mor. Hon beskriver sin son som efterbliven. En kusin som stod honom nära menar att Ricky levde i sin egen värld och att han troligen led av schizofreni eller var bipolär. Det är dock oklart om Ricky någonsin behandlades för någon psykisk sjukdom.

Ricky McCormick hade aldrig varit gift, men han var far till minst fyra barn. Två av dessa fick han tillsammans med en mycket ung flicka i början på 1990-talet. 1992 dömdes han till fängelse för våldtäkt på denna flicka, som då var yngre än fjorton år. Enligt rätten skulle han ha inlett sexuell samvaro med henne när hon var bara elva år. Efter att han avtjänat elva månader av straffet släpptes han, och var tillbaka på gatorna i St Louis.

Hans fasta inkomst var den lilla sjukpenning som han fick för sina kroniska hjärtproblem. Annars drog han in lite pengar på tillfälliga ströjobb som diskare, städare och på bensinmackar, oftast på nattskiftet. Enligt uppgift extraknäckte han också som marijuanakurir.

Ricky McCormick kedjerökte och drack enorma mängder kaffe, vilket naturligtvis inte var bra för en man som led av både astma och dåligt hjärta. Men han missbrukade av allt att döma varken alkohol eller narkotika.

Bilden av Ricky McCormick är bilden av en fattig man på samhällets skuggsida, en man som fått sina törnar genom åren, och en man som nog inte alltid hade varit så ädel mot dem han mötte på vägen. Det fanns med största sannolikhet människor i hans närhet som gärna ville se honom död, och där fanns nog också människor som var kapabla att ta livet av honom.

Polisen lyckades inte lösa mordet och fallet började kallna. Ricky McCormick verkade bli en av alla dessa fattiga amerikanska män s0m möter en alldeles för tidig och våldsam död för att sedan bli bortglömda.

McCormickNotesMen tolv år efter mordet förändrades allting. Då berättade FBI plötsligt om de två lapparna med handskrivna kodade meddelanden som man hade hittat i McCormicks fickor. Det visade sig att McCormicks chiffer hade gäckat världens bästa kodknäckare i över tio år. CRRU, FBI:s avdelning för avkodifiering och utpressning, gruppen som knäckte nazispionernas chiffer under andra världskriget, hade gått bet på ett chiffer konstruerat av en man som inte ens gått ut high school.

Chiffret på McCormicks lappar ligger nu som nummer tre på CRRU:s topplista över olösta fall, efter Zodiac-mördarens chiffer från 1969 och ett hemligt hotbrev som skickats till en icke angiven statlig myndighet på 1980-talet.

FBI:s avkodifierare löser vanligen ett chiffer på några timmar. De arbetar metodiskt, i fyra steg. Steg ett är att identifiera vilket språk som använts. Steg två är att avgöra vilken typ av system chiffermakaren använt sig av, om bokstäverna bara är utbytta sinsemellan rakt igenom, eller om olika bokstäver står för olika saker, till exempel kan en bokstav stå för en speciell person eller plats. Steg tre är att rekonstruera nyckeln s0m förklarar hur bokstäverna är utbytta och steg fyra är att tillämpa denna för att lösa chiffret.

CRRU-chefen Dan Olson arbetade personligen med McCormicks kod i två veckor, utan att komma längre än till steg två. Språket som användes var engelska, men sedan tog det stopp.

Olson vände sig till sina kollegor. Femton till tjugo analytiker kämpade med chiffret, men de misslyckades. Liksom 25 hängivna amatörkodknäckare på American Cryptogram Associations årliga konvent i Ontario.

Kan verkligen en illitterat, fattig och halvkriminell man ha konstruerat ett så sinnrikt chiffer?

Det finns de som tvivlar och som menar att det som står på lapparna bara är meningslöst klotter, siffror och bokstäver upprabblade slumpmässigt av en psykiskt störd person som kanske trodde att han skrev hemliga meddelanden.

Men CRRU-chefen Olson är säker på att det är ett riktigt chiffer.

”Vi får in massor med meningslöst svammel, där folk bara låtit fingrarna fara över tangentbordet. Men det här är annorlunda, det är inte slumpmässigt. Det finns många tecken på att det här går att lösa, många mönster.”

Och Olson tror att McCormick skrivit chiffret själv.

”Jag är övertygad om det. Koderna är skrivna på ett sätt som tyder på att någon gjort anteckningar för sitt eget bruk, snarare än skrivit något till någon annan.”

Olson är också övertygad om att chiffrets hemligheter kan ge polisen viktiga ledtrådar för att lösa mordet på McCormick. Därför tog han det smått sensationella beslutet att lägga ut lapparna på nätet och be allmänheten om hjälp med att tolka dem.

Och FBI har fått ett massivt gensvar. Tusentals mer eller mindre avancerade kodknäckare har tyckt sig kunna utläsa allt ifrån shoppinglistor till berättelser om McCormicks psykiska ohälsa. Men mysteriet med chiffret är, liksom mordet, är fortfarande olöst.

Vad tror du det står på McCormicks mystiska lappar?

Efter jordbävningen kom monstren i skyn

Tsunami

Den 11 mars 2011 slog naturens krafter till mot Japan Efter en jordbävning vältrade sig en gigantisk tsunami över kusten. Den 15-20 meter höga vågen lämnade efter sig död och förstörelse. När kärnkraftverket Fukushima havererade höll hela världen andan.

I förödelsen efter katastrofen framträdde ett konstigt mönster av fenomen, som de stora mediabolagen av förståeliga skäl inte rapporterade så mycket om. Att folk ser konstiga saker på himlen framstår naturligtvis som en bagatell mot bakgrund av den ofattbara tragedi som drabbat landet och folket.

Men de ufo-troende skrev och spekulerade friskt: Var utomjordingarna där för att övervaka hur japanerna lyckades med återuppbyggnaden, eller var det rentav så att ufo-besättningarna på något sätt hade orsakat katastrofen?

Här är ett foto som sägs föreställa ett av de märkliga himlafenomenen över Japan.

JapanUfo

Även efter den förödande jordbävningen och tsunamin i Sydostasien på julannandagen 2004 såg många människor märkliga himlafenomen.

Vad beror det här på?

Den troligaste förklaringen är förstås att psykiskt och fysiskt utmattade, chockade människor vars hela värld precis har rasat samman har större benägenhet att se konstiga saker – och att tolka helt vanliga företeeleser som något konstigt.

Frågar du en ufo-troende är svaret att utomjordingarna kommer med sina farkoster för att studera oss, styra oss eller försöka ta livet av oss.

Men, tänk om det finns en annan förklaring? Tänk om de här fenomenen varken kommer från vårt inre eller från yttre rymden? Tänk om det finns en helt naturlig, biologisk förklaring?

Det finns de som tror att himlen ovanför oss är bebodd av atmosfäriska livsformer. Att det finns organismer som tillbringar hela sina liv flytande i lufthavet högt ovanför jordens yta.

De fyra yttersta planeterna i vårt solsystem, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, har ingen fast yta, de är stora gasbollar med en liten kärna av troligen smält metall längst in. När biologer ombeds skissa på en livsform som kan leva på en sådan planet brukar de komma fram till något slags ballongliknande jättesvampar, eller maneter om man så vill, som driver fram genom gashavet. Här är en konstnärs gestaltning av organismer på en gasplanet.

JupiterDjur

Hur skulle då de organismer som kanske lever högt uppe i vår atmosfär kunna se ut? Därom tvistar kryptozoologerna, Molnaktiga, formlösa, manetlika är några av de beskrivningar som de använder.

Eller ser de kanske rent av ut så här?

Himladjur

Vi har naturligtvis inte en aning om hur de här varelserna ser ut, vi vet ju inte ens som de existerar. Men det är på intet sätt omöjligt att det finns.

Väldigt få platser på jorden är helt livlösa. Hur extrema förhållandena än är finns det så gott som alltid någon livsform som har anpassat sig till dem och som drar nytta av dem.

Det fanns en tid när tanken på att något kunde leva i djuphavsgravarnas kalla mörker och enorma tryck verkade befängd. Nu vet vi att det finns liv så väl där som i den kokande syran i vulkanernas inre. Vi vet att det finns varelser som överlever total nerfrysning, vi vet att det finns varelser som kan leva i årtionden utan vatten.

trogkrypareDet här är en trögkrypare.  Den klarar flera veckor i stark strålning, den överlever vakuum och nerkylning till endast några grader över den absoluta nollpunkten. Den kan leva i rymden, utan skydd. Och den existerar, mitt ibland oss.

Vi tenderar att tänka oss vår planet som en liten solid boll i rymden. Men den döda kalla rymden börjar inte vid jordytan. Jorden omges av ett gashölje som gradvis tunnas ut tills atmosfären är helt försvunnen på ungefär 1000 kilometers höjd. Varför skulle detta enorma och till stora delar outforskade lufthav vara den enda del av vår planet som är helt livlös?

Den berömde kryptozoologen Ivan T Sandersson var fascinerad av idén om enorma djur som simmar runt i skyn. Han framlade hypotesen att de här  bjässarna ligger bakom många ufo-rapporter.

Även ljusfenomenen som ofta sätts i samband med ufon kan vara en form av bioluminiscens, som hos mera jordnära eldflugor och lysmaskar.

Varför ser vi dem inte hela tiden då? Ja, man kan tänka sig att de här djuren normalt lever på väldigt hög höjd, och att det är några få vilsegångna existenser som ligger bakom ufo-fenomenen. Eller så är de i normalfallet osynliga för det mänskliga ögat, men blir synliga under vissa förhållanden – kanske beroende på temperatur, fuktighet eller ljus. En manet som simmar fram i havet finns ju där, men den är oftast väldigt svår att få syn på, för att ta ett exempel.

Om de här djuren finns måste de orientera sig på något sätt. Och här återkommer vi till jordbävningarna. Jordbävningar påverkar nämligen inte bara  landmassorna och haven, stötvågorna fortplantar sig upp till de översta lagren av atmosfären. Om de atmosfäriska varelsernas livsmiljö skakas om blir de förmodligen desorienterade, och hamnar utanför sina normala habitat. Det kan förklara vågorna av iakttagelser efter jordbävningarna.

Det går inte att komma ifrån att folk i alla tider har sett konstiga saker på himlen. Alla som ser ufon är inte virrpannor, lögnare eller fanatiska ufo-troende. Det är många vettiga, nyktra människor som ser de oförklarliga fenomen. Är det då inte rimligt att anta att det de ser är någonting som faktiskt finns där, men som mänskligheten inte ännu har upptäckt?

Titta på nästan vilket som helst föregivet ufofoto och lägg undan tanken på att bilden ska föreställa ett föremål, en farkost. Tänk dig i stället att det är ett djur som blivit fotograferat. Känns det som om pusselbitarna faller på plats?

Manet

Tror du att det finns atmosfäriska livsformer?

Hur kan en hel familj bara försvinna?

McStay family

Susan Blake skriver mejl till sin son Joseph nästan varje dag. Hon får aldrig något svar, men hon fortsätter ändå att skriva. Hon skriver om vardagens alla små händelser, hon berättar nyheter om släkten och vännerna och hon skickar hälsningar till de två små pojkarna. Hon fortsätter att hoppas att hennes älskade son finns i livet någonstans, att han läser sina mejl fast han aldrig svarar. Och hon hoppas att svärdottern och de båda barnbarnen också är där med honom.

Det har nu gått tre år sedan familjen McStay försvann. De var en vanlig amerikansk medelklassfamilj, de hade mycket god ekonomi och ett vackert hem i en stillsam förort till San Diego.

mcstay-family

Joseph McStay, 40, ägde Earth Inspired Products, som byggde fontäner, trädgårdsdammar och -vattenfall till företag över hela världen. Hustrun Summer McStay, 43, var hemma och tog hand om sönerna, men planerade att återuppta sin karriär som fastighetsmäklare. Sonen Joseph Jr var tre år, och Gianni skulle precis fylla fem år.

Den 4 februari 2010 var sista gången någon såg familjen eller hörde ifrån dem.

När polisen tog sig in i huset en och en halv vecka senare såg det ut som om familjen McStay bara hade tänkt gå ut en stund. Grönsaker och ägg hade lämnats framme på köksbänken och två skålar med popcorn stod i soffan.

En polis beskrev senare situationen i huset som ”mystisk”: ”Det var som om de två barnen suttit där i soffan och tittat på tv och ätit popcorn – och så hade de bara försvunnit”.

Hundarna Bear och Digger slet i sina koppel och skällde oupphörligt på bakgården. De var törstiga och utsvultna, de hade blivit ensamma kvar och ingen hade tagit hand om dem sedan familjen försvann.

isuzu-trooperInom kort kom det fram att McStays vita Isuzu Trooper hade hittats den 8 februari i San Ysidro, övergiven på en parkeringsplats bara två kvarter från mexikanska gränsen. En övervakningskamera filmade samma kväll fyra personer som kan vara familjen McStay som promenerar genom gränsövergången in i Mexico.

30 sekunder in på den här filmen ser man en man och en kvinna som kommer in från skärmens nedre vänstra hörn. De går hand i hand med varsitt barn, kvinnan bär en ljus jacka.

”Vi tror att det är familjen McStay som går in i Mexico på filmen”, säger Glenn Giannantonio vid polisen i San Diego till CNN.

Men Josephs mor är skepisk.

”Min sons mediciner var kvar i bilen. Joseph har astma och går ingenstans utan sin medicin. Och de skulle aldrig ha låtit barnen åka i bilen utan bilbarnstolarna. Det stämmer bara inte.”

Även Josephs bror Mike McStay tvivlar på att det är rätt familj på filmen.

”Storleken på barnen stämmer, men det är det enda. Det är omöjligt att se hur de vuxna ser ut. Det kan vara vem som helst. Och, om det nu är min bror och hans familj, så vet vi ju inte varför de går över gränsen. Vi vet inte om de gick frivilligt eller om de var tvingade.”

”Och var finns de i dag? Någon måste ju veta. Någon måste ju se dem. De har två barn, de måste handla mat, de måste tjäna pengar på något sätt… ”

Fallet med familjen McStay är mystiskt och motsägelsefullt på många sätt. Joseph och Summer var laglydiga medborgare, och polisen säger sig inte ha hittat några oegentligheter i familjens affärer. De hade 100 000 dollar på kontot och varken deras kreditkort eller deras mobiltelefoner har använts efter att de försvann.

Joseph gjorde affärer i Mexico och äger en fastighet i Belize, där dock ingen har sett till familjen sedan de försvann. Summers familj tillhör den spansktalande minoriteten, även om hon ska ha velat fjärma sig från identiteten som ”hispanic” har hon därmed både språkligt och kulturellt en viss anknytning till Sydamerika. Så familjen har klara band till den del av världen som finns på andra sidan den mexikanska gränsen.

Å andra sidan ska de enligt släkt och vänner ha visat en uttalad motvilja mot Mexico. När Joseph gjorde sina affärsresor tog han aldrig med sig familjen. De tyckte att det var för farligt att ta dit barnen.

Familjen hade inga pass med sig när de försvann. Föräldrarnas låg hemma och barnen hade inga. Men någon hade använt familjens dator för att kolla passregler för barn som reser i Mexico en tid före försvinnandet.

Familjen McStay höll alltid tät kontakt med släkt och vänner. Om de planerat en resa skulle de ha berättat, i alla fall för Josephs 12-årige son från ett tidigare förhållande.

Vad kan ha hänt som fick familjen att bara lämna hemmet, företaget och hundarna, sätta sig i bilen och åka till mexikanska gränsen, för att där dumpa bilen och utan bagage promenera in i Mexiko och – försvinna? Om det nu var så det gick till.

I den nya boken  ”No Goodbyes: The Mysterious Disappearance of the McStay Family” presenterar författaren Rick Baker en egen teori. Han säger sig bland annat ha läst hundratals av parets privata mejl, som han ska ha fått av ”frivilliga utredare” som hackat sig in på Josephs och Summers mejlkonton. Han hävdar att parets äktenskap var på väg att haverera och pekar ut frun som skyldig till Josephs död.

”Jag tror att Summer gjorde det. Mejlen visar att den här kvinnan hade en sida som de flesta inte kände till”, säger författaren.

Summer McStay beskrivs som ”knepig” och ”egen” i flera diskussionsforum. Hon ska också av oklara anledningar ha bytt namn ett flertal gånger under sitt liv.

Det finns de som spekulerar i att familjen ska ha omfattats av FBI:s vittnesskyddsprogram, och att myndigheterna därmed skulle ha hjälpt dem att försvinna och skaffa nya identiteter. De ska även ha fått sina utseenden förändrade. Släktingarnas desperata sökande efter familjen torde enligt denna teori vara ett spel för gallerierna. För inte kan väl FBI låta en hel familj försvinna spårlöst utan att informera den närmaste släkten? Och vad kan en försäljare av trädgårdsdekorationer och en mammaledig fastighetsmäklare rimligen bli inblandade i som medför sådana risker för deras liv och säkerhet att de måste försvinna spårlöst och plastikoperera sig?

”Det är ett ovanligt fall. Det låter hemskt att säga det, men vi har faktiskt ingen aning om vad som har hänt med dem”, säger San Diego-polisen Glenn Giannantonio. ”Vi har inte hittat någonting som tyder på att något brott har begåtts. Allt tyder på att försvinnandet var frivilligt.”

Vad tror du hände med familjen McStay?

Bensamlaren

Bensamlaren Skelett

Vem byggde det makabra pusslet av mänskliga ben?

Och vilka var de olyckliga som fick sina kvarlevor skändade? Var de offer för en djävulsk seriemördare som ville visa sin makt för världen?

Fallet med ”bensamlaren” i Rom är som taget ur en skräckfilm. Men det utspelar sig i verkligheten, i en förort till den italienska huvudstaden. Och allt börjar med att en pensionerad målare försvinner spårlöst.

Libero RicciFredagen den 31 oktober 2003 tog 77-årige Libero Ricci sin dagliga förmiddagspromenad. Han var i god form för sin ålder och gick sin runda i grannskapet i förorten Magliana varje dag efter frukost. Men den här dagen kom han aldrig tillbaka.

”Min far är en helt normal, enkel familjeman. Före pensionen gick han till jobbet på på morgonen och kom hem på kvällen. Han levde ett stilla liv, han hade inga laster, han var inte osams med någon och han hade inga fiender”, sa den förkrossade sonen Claudio Ricci till pressen efter försvinnandet.

Fallet togs upp av Italiens motsvarighet till ”Efterlyst”, men utan resultat. Libero Ricci var som uppslukad av jorden. Nästan fyra år gick utan ett spår av den gamle målaren.

Den 26 juli 2007 larmades brandkåren till en obebyggd ödetomt i Magliana, i en annan del av förorten och en bra bit från Riccis hem, i ett fattigt område med hög brottslighet. Gräs och sly brann som fnöske efter den regnfattiga sommaren. När elden var släckt hittade brandmännen skelettet.

Skallen låg nästan en meter från resten av benen, antagligen hade vattenstrålen från brandslangen flyttat på den. Resten av skelettet var intakt, förutom att händerna och fötterna fattades. Det såg ut att vara en vuxen person av medellängd. En nyckelknippa, svartnad av elden, och en bränd plånbok låg bredvid. Där låg också ett par skinnkängor och en yllejacka.

I plånboken fanns resterna av Libero Riccis ID-kort. Och en nyckel i knippan passade i låset till familjens hem. Polisen utgick från att det var den försvunne pensionären man hade hittat. Han hade förmodligen blivit rånad och dödad, eller lämnad att dö, på ödetomten.

Men Libero Riccis familj tyckte att det var något som inte stämde. De kände inte igen skorna och jackan som hittats vid kvarlevorna, och de förstod inte hur deras make och far hade kunnat hamna på denna gudsförgätna plats.

”Pappa gick aldrig långt, och han skulle aldrig ha gått till det här stället”,  sa Libero Ricci till pressen.

När rättsmedicinarna undersökte skelettet gjorde de en väldigt märklig upptäckt. Benen såg ut att komma från olika människor.

Ett dna-test avslöjade det otroliga: Skelettet var ett pussel, lagt av ben från minst fem olika personer. Och ingen av dem var Libero Ricci.

Skalle BensamlarenKraniet tillhörde en kvinna i åldern 45-55 år. Hon hade dött mellan 2003 och 2006. Kvinnans tänder var i mycket dåligt skick, hon hade förmodligen aldrig besökt en tandläkare. Hennes DNA visade att hon var släkt med Libero Ricci på mödernet.

De två benen i högra underbenet kom från två olika kvinnor; en i åldern 20-35 år som dog mellan 1992 och 1998 och en i åldern 35-45 år som dog mellan 1995 och 2000.

Ett skulderblad kom från en man i åldern 40-50 år, som dog mellan 2002 och 2006.

Ett lårben kom från en man  i åldern 25-40 år som dog mellan 1986 och 1989.

Om fler personer är inblandade i skelettet vet polisen inte. Resten av benen var för illa medfarna och skadade av elden för att gå att dna-testa med tillgänglig teknik.

Polisen tror inte att benen kommer från gravplundring, eftersom man kommit fram till att skelettdelarna var helt rena från mjukdelar redan innan det började brinna.

”Det är inte möjligt för någon kroppsdel att bli ett rent skelett så snabbt, med tanke på när de här personerna dog. Det tar många år för den mjuka vävnaden att förintas helt på en begravd kropp”, säger Luigi Cipolloni från patologiska institutionen på La Sapienza-universitetet i Rom.

Cipolloni tror att den som gjorde det här är väl insatt i medicin och anatomi, eftersom alla benen i skelettet låg i korrekta positioner. Och elden var anlagd för att locka dit brandkåren, det är både han och resten av utredarna övertygade om. Någon ville att skelettet skulle hittas. Det var utlagt, säger Cipolloni, ”som ett konstverk”.

Men vem gjorde detta, och varför? Och hur kommer Libero Ricci in i bilden? Är det en seriemördare, som tagen ur en skräckfilm, som hemsöker Rom?

Bensamlaren hade inte bråttom. Han lät åren gå medan han kallt och metodiskt skördade sina offer. Han tog dem som han visste att ingen skulle  komma att sakna.

De utvalda delarna av kropparna behandlade han för att få de perfekta benen till pusslet, rena och vita ville han ha dem. Kanske lät han dem ruttna i solen, kanske tittade på medan insekterna gjorde jobbet.

Så kom dagen för hans stora vernissage. Konstverket var utlagt, upplyst av eldsflammor och saluterat av sirener. Och publiken kom och förundrades över hans mästerverk. Villospåret han lagt ut fungerade precis som han hade tänkt sig. Succé!

Men bensamlaren är inte den som vilar på gamla lagrar. Hans nästa skapelse ska slå världen med häpnad. Och bensamlaren har inte bråttom…

Vad tror du är sanningen bakom skelettpusslet?