Alvar försvann på väg till vedboden

”Alvar, vill du gå ut i boden och hämta ved?” ropar mamma från köket.

Alvar Larsson, 13 år, svarar inte, men han kliver i träskorna och trär armarna i sin grågröna vindtygsjacka. Alldeles för lite kläder för att gå ut den här ruggiga morgonen egentligen, det är bara ett par grader över nollstrecket och vinden skär igenom märg och ben. Men Alvar ska ju inte långt, vedboden ligger bara 20 meter från huset. På bilden här ovanför ser du bostadshuset i bakgrunden och vedboden i förgrunden.

Alvar grabbar vedkorgen i farten och går ut genom köksdörren. Och försvinner.

Det är vid åttatiden på morgonen den 16 april 1967 som mysteriet Alvar tar sin början. Pojken försvinner utan ett spår från familjens ödsligt belägna gård på Sirkön i sjön Åsnen ungefär två mil söder om Växjö. Fallet var enormt omskrivet på sin tid. Hela Sverige undrade vad som hade hänt med Alvar – och trots att vi i dag vet en del av vad som hände är det fortfarande en gåta.

Då Alvar gått ut ropar mamma till familjens äldste son, som är 15, att han ska stiga upp och komma ner och äta frukost. Familjens femåring är med pappa i ladugården. När Alvar inte kommer in igen börjar familjen undra. Han måste komma äta frukost och byta till finkostymen, han ska ju iväg till högmässan i Urshults kyrka som alla andra konfirmander.

Först söker familjen själv runt gården, sedan kommer grannarna och hjälper till och vid halv tvåtiden på eftermiddagen ringer Alvars far till polisen. En skallgångskedja organiseras, ön finkammas i en hel vecka, det kan därmed betraktas som otroligt att pojken skulle ha förolyckats och legat död i terrängen. Stränderna och närliggande öar granskas, sjön söks av med båtar.

Alvar är som uppslukad av jorden. Vad kan ha hänt?

Har Alvar rymt? Det var en omvittnat lugn grabb som inte tidigare visat sådana tendenser. Saker kan ändra sig snabbt i hans ålder, men hans sparpengar och hans cykel var kvar hemma och han hade som sagt alldeles för lite kläder på sig för att vara ute i det rådande vädret.

Har Alvar blivit kidnappad? Bilar var inte vanliga på Sirkön vid den här tiden, en främmande bil hade med största säkerhet väckt uppmärksamhet. Alvars mor sa att hon skulle ha hört om något motorfordon kommit nära gården. Och att kidnappa en 13-åring till fots eller på cykel låter sig inte göras.

Har Alvar drunknat? Hemgården ligger en kilometer från vattnet och öns stränder är långgrunda. Alvar kunde inte simma och han var rädd för vatten. Olycksteorin förutsätter att pojken, som bara hade en timme på sig innan han skulle vara redo för kyrkan, i träskor och vindjacka, hade valt att gå en kilometer i den isande vinden för att på något sätt ha tagit sig ut på sjön för att där ramla i vattnet och drunkna. Om Alvar halkat vid strandkanten och slagit i huvudet och drunknat skulle hans kropp ha hittats.

Dagar och månader blev till år, utan ett spår av Alvar.

1978 öppnades en grav i Munkarp, efter att en kvinna tipsat polisen om att en släkting till henne hade gömt Alvars kropp där. Släktingen skulle ha haft den döde Alvar gömd vid ett sommarhus i två år och när en annan äldre släkting begravdes skulle mannen ha gömt Alvars kropp under granriset i bottnen på den uppgrävda graven. Pressuppbådet var enormt vid gravöppningen, men man grävde förgäves. Tipset var falskt.

Efter 15 år kommer så till slut den grymma bekräftelsen på att Alvar mötte döden i alldeles för unga år. I november 1982 hittar tre jägare ett kranium på den obebodda lilla ön Klasö i Åsnen, en halvmil från Alvars hem på Sirkön. Skallbenet är illa medfaret och har ett stort hål i nacken.

Tänderna visar att det var Alvar. Men experterna kan inte svara på om hålet i nacken uppkommit när pojken var i livet, eller om skallbenet skadats av väder och vind.

– Kraniet har flyttats ganska nyligen till den plats där det hittades i fredags. Kraniet vilade på en bädd av löv som fallit nu i höst. Men var kraniet ursprungligen legat vet vi inte. Det har i varje fall inte varit i närheten av fyndplatsen, kraniet var bevuxet med mossa och på fyndplasten växer ingen mossa, sa kommissarie Lennart Johansson vid Växjöpolisen till TT efter fyndet.

Trots noggranna undersökningar av Klasö och omgivande öar och vatten hittar man inga fler kroppsdelar eller några andra spår.

Hur har Alvar Larssons skallben hamnat på Klasö? Det låg där precis som om någon släppt ner det från skyn, och kanske var det just det som hade hänt. En teori är att kroppen legat någonstans på land och sönderfallit,  och att en stor rovfågel tagit det mossbelupna kraniet i sina klor och släppt ner det på Klasö. Det låter väldigt osannolikt i mina öron, men jag är ingen expert på fåglar.

Alternativet att kraniet placerats där av människohand är fruktansvärt makabert, men kriminalhistorien har många exempel på mördare som flyttat runt sina offer och delar av dessa i åratal efter döden.

Har kraniet kommit dit av naturens krafter, som vågor och isar och vind, kanske med hjälp av vilda djur? Det förutsätter att kroppen först legat på land en längre tid, tillräckligt länge för att brytas ner tills bara skelettet återstår och för att kraniet därefter ska hinna bli mossbevuxet. I något skede ska kraniet ha lossnat från kroppen, för att senare hamna i vatten och föras iland på Klasö. Och det kan vad jag förstår inte ha legat i vattnet speciellt länge, eftersom mossan fanns kvar. Jag vet inte om en sådan nedbrytning och förflyttning land-vatten-land rent praktiskt kan ske på tolv år, men det känns som en väldigt komplicerad händelsekedja.

Det är de tre alternativen jag kan se: fågel, människa eller naturkrafter. Jag vet inte vilket som är mest troligt. Och var finns resten av kroppen? Har huvudet lossnat av naturliga orsaker, eller har pojken blivit styckad?

Vad hände med Alvar Larsson? Jag tror att lösningen finns i pojkens absoluta närhet, antingen inom familjen eller i grannskapet. Jag tror inte att Alvar var omgiven av kallblodiga mördare, snarare tror jag att det var ett misstag. Dessutom var det ingen utom familjen som såg Alvar på söndagen, vilket stöder teorin att lösningen finns inom familjen.

Det är det sannolika, men ibland händer det osannolika. Det kanske var så att ondskan kom till Sirkön den här söndagsmorgonen. Kanske kom det ändå en bil…

Barnen i skåpbilen

Det är den 15 juni 1989. Kvinnan stannar som vanligt till vid matvaruaffären i den lilla staden Port St Joe i Florida. Hon lägger märke till att ett vit skåpbil i parkeringsrutan bredvid hennes.

Då kvinnan kommer ut med sina inköp ligger något vitt på marken där skåpbilen stått. Det är ett polaroidfoto med baksidan upp. Kvinnan plockar upp det och möts av en syn som får henne att rygga tillbaka.

En tonårsflicka och en liten pojke ligger på några lakan och en blå randig kudde. Deras munnar är igentejpade och deras händer förefaller att vara bundna bakom ryggen.

Är det ett sjukt skämt, eller är barnen verkligen tillfångatagna? Bilden ser ut att vara tagen inne i en bil. Låg barnen skräckslagna och oförmögna att ropa på hjälp inne i skåpbilen precis nyss, när hon parkerade och gick in för att handla?

Den skakade kvinnan åker raka vägen till polisen. Myndigheterna låter analysera fotot och får fram att bilden är tagen i en vit Toyota-skåpbil utan fönster, tillverkad under det sena 1980-talet, en bil lik den som stod på parkeringsplatsen innan fotot hittades. Polaroids representanter säger att bilden tagits tidigast i maj 1989, eftersom filmen som använts kom ut på marknaden då. Fotot är alltså högst en dryg månad gammalt.

Vittnen berättar att flickan på bilden gått omkring på stranden i Port St Joe strax innan polaroidbilden hittades. Hon gick då i sällskap med flera vuxna män, som föreföll att ge henne order.

Flickan tros vara Tara Calico, 19, som försvann från Belen i New Mexico 20 september 1988. Tara cyklade längs en ödslig vägsträcka mitt på ljusa dagen när både hon och hennes cykel försvann. Det enda som fanns kvar vid vägkanten var hennes Sony Walkman och Boston-kassetten som hon hade lyssnat på.

Taras föräldrar var övertygade om att flickan på bilden är deras dotter. De kände bland annat igen ett ärr på benet som Tara fått vid en trafikolycka. Expertisen är oenig. Bilden har analyserats av FBI, som inte kunde avgöra om flickan på är Tara, av Scotland Yard, som anser att flickan på bilden är Tara, och av Los Alamos National Laboratory, som kom fram till att flickan på bilden inte är Tara.

En bisarr detalj är att boken som ligger bredvid flickan på bilden, romanen ”My Sweet Audrina”, är skriven av Taras favoritförfattare VC Andrews.

Under åren har två andra fotografier som påståtts föreställa en kidnappad Tara Calicio också dykt upp, de har dock inte offentliggjorts. Den ena bilden, som hittades vid en byggarbetsplats i Montecito i Californien, ska vara en suddig närbild på en flicka med igentejpad mun, av bakgrunden att döma tagen på samma ställe som ”skåpbilsfotot”. Taras mamma har identifierat flickan som sin dotter. Det tredje fotografiet ska visa en flicka som sitter på ett tåg, med ögonen täckta av gasbinda och stora glasögon med mörka bågar, bredvid henne sitter en man. Det här fotografiet är taget med en film som inte fanns på marknaden före 1990. Både Taras föräldrar och myndigheterna är övertygade om att tågfotografiet är ett grymt skämt, och att flickan på bilen inte är Tara Calico. De båda andra fotografierna, skåpbilsbilden och närbilden, misstänks vara äkta.

I dag är både Taras föräldrar döda, de fick aldrig veta var som hänt med deras barn.

2008, 20 år efter flickans försvinnande, träder sheriffen Rene Rivera fram och säger sig sitta på lösningen till gåtan. Enligt honom blev Tara mördad i sin hemstad, de skyldiga är två killar som gått i samma high school som henne.

Pojkarna ska ha jagat henne med sin bil och råkat stöta till cykeln. Antingen omkom Tara direkt, eller så överlevde hon men blev ihjälslagen av killarna när hon hotade att anmäla dem. Sedan ska pojkarna ha fått hjälp av vuxna släktingar med att gömma kroppen och röja undan spåren.

Rivera hävdar att han vet vilka förövarna är och vilka som hjälpte dem, men att det är omöjligt att komma vidare med fallet så länge kroppen saknas. Han är övertygad om att någon tids nog kommer att lätta sitt hjärta för polisen så att fallet kan lösas.

Är flickan på bilden Tara Calico, eller är identifieringen ett utslag av föräldrarnas högst förståeliga önsketankar om att deras dotter ska vara i livet? Och om det inte är Tara, vem är det då?

Och den lille pojken? När bilden hittades trodde man att det var Michael Henley, 9, som försvunnit under en campingtur i Zuni Mountains i New Mexico. Senare hittades pojkens kvarlevor nära platsen där han försvann, han hade med all sannolikhet gått vilse i ödemarken och dött av umbäranden. Polisen misstänker inte att något brott är inblandat i hans död och därmed får det anses som uteslutet att Michael Henley är pojken på bilden. Efter att Henley avfördes har det varit tunnsått med teorier om pojkens identitet.

Finns det  en grupp galningar som åker runt i USA med bundna barn i en skåpbil och vallar runt dem på stränderna och ”tappar” fotografier? Eller är allt bara ett makabert skämt?

Det här är en fruktansvärd bild, och jag hoppas att det är taget av någon tonårskille som velat vara lite rolig med hjälp av syrran och lillbrorsan och ett rulle silvertejp. Men speciellt flickan syns tydligt på bilden, och bilden har fått stor publicitet i USA. Skulle ett ”skämt” ha undgått att avslöjas av både allmänhet och myndigheter i över 20 år?

En finländsk seriemördare är på fri fot

Tuula, 29 år, har fått permission från det psykiatriska sjukhuset där hon är inlagd, för att gå på ett möte med socialen och diskutera sin omhändertagne son. Men hon struntar i soc och går till spritbutiken i stället. Klockan är inte ens tio på förmiddagen, så hon blir stående utanför och väntar på att dörrarna ska öppnas. Det är en trasig själ som står utanför Alko i Järvenpää den här morgonen i april 1991, en överviktig liten kvinna i indianjacka och mjukisbyxor, hennes mörka hår hänger ner över axlarna. Om det är här mannen får syn på henne vet vi inte, men hon är precis vad han letar efter: en alkoholiserad kvinna i nedre medelåldern med långt mörkt hår.

Här på bloggen kommer jag att ta upp en del finländska kriminalfall, som på grund av språkförbistringen är okända utanför landets gränser. I Sverige är det ingen som vet att man i Finland jagar en seriemördare som gått lös i över 20 år. Polisen är övertygad om att minst tre kvinnor i småstäder norr om Helsingfors blev offer för mannen, en lyckades fly, en blev mördad och en försvann spårlöst. Brottsserien kallas ”sandgropsmorden” i den finländska pressen.

Hellu, 39, klarar i sig undan med ett uppskuret bakhuvud. Hellu kämpar med grava alkoholprolem – och hon har lång mörkt hår. I december 1990 har hon lämnat en urspårad lägenhetsfest när hon blir upplockad av en mörkhårig man i en gammal vit bil. Mannen bjuder på sprit och tabletter och lovar att köra henne hem, i stället kör han henne till en sandgrop i Hausjärvi och knivhugger henne i huvudet. När Hellu flyr ut i den mörka skogen hör hon mannen säga ”jaha, det lyckades inte den här gången”.

Andra offret blir Tuula Lukkarinen, 29, hon som går till spritbutiken i stället för till socialen på våren 1991. Följande dag hittas hennes uppskurna kropp i skogen, 100 meter från sandgropen där Hellu blev överfallen.

 I augusti 1993 är det dags igen. Det sista spåret efter Maarit Haantie, 40, är hennes kvarglömda handväska på en restaurang i Hyvinge. Personalen uppger att de slängt ut en mycket berusad mörkhårig kvinna, med största sannolikhet var det Maarit. Hon vacklar iväg i natten, utan pengar, och försvinner för alltid.

Sandgropsmannen är ingen seriemördare i formell mening, tre mord vid tre olika tillfällen är definitionen för en sådan. Men han uppvisar ett klassiskt seriemördarebeteende, även om han uppenbarligen bara ”lyckades” en eller troligen två gånger, innan han av någon anledning slutade.

Den finländska kriminalpolisen söker en man som var 30-40 år i början på 90-talet. Han hade då mörkt lockigt hår, han är cirka 170 cm lång och körde en äldre vit bil, troligen en Mazda eller Datsun. Polisen tror också att mannen är bekant med ”stora djurs anatomi”, detta med anledning av hur Tuula Lukkarinens kropp var behandlad. Polisen har aldrig gått ut med i vilket tillstånd kroppen befann sig när den hittades, men enligt uppgifter i den finländska pressen ska den ha varit urtagen, uppskuren och tömd på inälvor.

Mannens val av offer tror polisen kan bero på att hans mamma var alkoholiserad och hade långt mörkt hår och att han tar ut sitt hat mot henne på det här sättet.

Ärendet är fortfarande under utredning i Finland och polisen har fått tips om att en man som stämmer in på signalementet försökt få med sig kvinnor i bilen även efter millennieskiftet.

För mig ger det här fallet ett kusligt eko av uppskärarmorden i London 1888: Valet av medelålders socialt utslagna kvinnor som offer, den ”urtagna” kroppen, våldet som eskalerade från ett knivhugg till en grotesk slakt till att den sista kvinnan försvann helt och hållet. Offren i Finland var inte prostituerade, men om de hade levat i en annan tid utan samhälleliga skyddsnät är risken stor att de varit det. Liksom de tandlösa och hemlösa prostituerade i det viktorianska London stod de här kvinnorna längst ner på samhällsstegen. Gatuprostituerade fanns knappt att uppbringa i en finländsk småstad i början på 90-talet. ”Fyllkärringarna”, som de  föraktfullt brukar kallas, var i den rådande lågkonjunkturen fler än någonsin, på gator och torg och i de tröstlösa kvarterskrogarna i förorterna. Hade Jack the Ripper levt i en finsk småstad på 90-talet hade han kört runt i en gammal bil och mördat medelålders alkoholiserade kvinnor.

Jack the Ripper har blivit en seriemördarnas superkändis, finländaren i den gamla japanska bilen kommer snart att vara bortglömd. Mordserien i det viktorianska London känns suggestiv och spännande, den hundra år senare i Finland känns bara sjaskig och tragisk. Men i själva verket är det samma sak som upprepat sig, utsatta kvinnor blir offer för en frustrerad nolla, en man som inte förmår hantera sina demoner och sina relationer och som tar ut sin ofullkomlighet på vidrigast möjliga sätt, på de mest tillgängliga och mest försvarslösa offren.

Kommer fallet någonsin att klaras upp? Den finländska polisen säger sig fortfarande arbeta aktivt med ärendet. Green River killer i Seattle i USA mördade minst 50 unga prostituerade, de flesta var bara tonåringar, under 1980-talet. Sedan slutade han plötsligt. 2001 greps och dömdes Gary Ridgeway, en bilmålare med ett IQ som gränsade till efterblivenhet. Han hade bott i trakten hela livet, var gift och hade barn. Så kanske kan rättvisan hinna i kapp även Sandgropsmannen, om han fortfarande lever.