Fresno Nightcrawler – en varelse utan överkropp

En man i Fresno i Californien vaknar mitt i natten av att hans hundar skäller som aldrig förr. När han kollar vad övervakningskameran, som är riktad mot bakgården, spelat in får han en smärre chock. Något som ser ut som en varelse utan överkropp, klädd i ett par mycket ledigt skurna byxor, strosar fram över gräsmattan på ett nästan flytande sätt.

Figuren som blev känd som the Fresno Nightcrawler är väldigt liten, runt halvmetern hög, det kan man se om man jämför med staketet runt gården. När en tv-show försökte rekonstruera filmen med ett litet barn i rollen som Nightcrawler blev det tydligt hur liten varelsen på filmen är, barnet såg mycket större ut.

Youtube är fullständigt översvämmat av filmer som påstås visa allehanda övernaturliga fenomen och mystiska varelser. De flesta är alldeles uppenbara bluffar, resten brukar snabbt bli avslöjade av hemsidor och tv-program som sysslar med att skeptiskt granska den här typen av material. Men Nightcrawlern har ”överlevt” i snart fyra år, den filmades i slutet på 2008, utan att någon har kunnat avfärda filmen och förklara hur den är gjord.

Mannen med övervakningskameran heter Jose, efternamnet vill han inte gå ut med. Filmen ska komma från en CCTV-kamera och enligt uppgift vara analog, inte digital.

The Fresno Nightcrawler har fått många uppföljare, filmer på mystiska varelser utan överkroppar har dykt upp från olika delar av USA. Men medan de nya filmerna har snabbt har kunnat avfärdas som fejkade ”crawlar” originalet vidare.

Är det här en bluff, eller fångade Joses övervakningskamera något helt unikt? Titta på filmen och döm själv. Vad tror du?

 

Annonser

Expedition ska lösa svensk ufo-gåta

Precis i detta nu är en expedition ledd av ufologen Clas Svahn på väg till en sjö i Muddus nationalpark i Norrbotten för att lösa gåtan med spökraketerna – Sveriges ”egna” ufon.

1980 såg två vandrare hur ett cigarrformat föremål, som på bilden ovan, kom flygande över deras huvuden för att sedan landa på sjön och sjunka.

Med professionella dykare ska sjön nu finkammas. De två vittnena som såg landningen 1980 är med. Om någonting finns kvar ska de hitta det.

Clas Svahn har granskat alla dokument och intervjuat de båda ögonvittnena. Han är övertygad om att de talar sanning och att det de såg var ett fysiskt föremål – som borde finnas kvar på sjöbottnen och gå att plocka upp.

Sedan 1946 har över 2000 fall av så kallade spökraketer rapporterats i Sverige. Liknande observationer har även gjort i Finland och Norge. Spökraketerna är ganska små, missil- eller raketliknande föremål som ofta ses landa i sjöar. Ögonvittnena uppger ofta att föremålen verkar vara styrda, men att de inte verkar ha någon ”pilot”. Försvaret har utrett vissa av observationerna, utan resultat.

Kolla in expeditionens läckra hemsida

http://www.ghostrockets.se/

och håll tummarna! Det här är riktigt spännande.

Vad tror du det var som landade i sjön? Tror du de hittar det?

Ny teknik kan lösa gåtan om flickan utan namn

Nu tror den amerikanska polisen att det 30 år gamla mysteriet med den oidentifierade döda tonårsflickan ”Princess Doe” kan vara nära en lösning.

Det är den 15 juli 1982 som en kyrkogårdsarbetare ser någonting som blänker till i morgonsolen bland stenblock och bråte i ravinen bakom kyrkogården. Det är ett krucifix i guld, ett vackert och utsirat smycke, och det är intrasslat i det ljusbruna håret på en död flicka. Hon är sönderslagen till oigenkännlighet och dumpad här som en säck sopor.

Platsen är Cedar Ridge Cemetery i Blairstown, New Jersey. Flickan är 14-18 år gammal, 157 centimeter lång och väger cirka 50 kilo. Hon har ljusbrunt axellångt hår och rött nagellack bara på den högra handen. Hon är inte gravid och hon har aldrig fött barn. Om hon var påverkad av droger när hon dog eller om hon blivit våldtagen går inte att avgöra, kroppen är i för dåligt skick efter att ha legat ute i en till tre veckor.

Tonårsflickan är klädd i en lång kjol med påfåglar längs fållen och en röd t-shirt. Hon är barfota och har inga underkläder.

Hennes välvårdade tänder tyder på en bakgrund i medelklassen, någon har betalat tandläkarräkningar för den här flickan.

Hon har blivit dödad genom massivt våld mot huvudet, hennes skalle är bokstavlig talat slagen i bitar. Ansiktet är så söndertrasat att obducenten inte ens kan avgöra vilken färg hon har på ögonen.

Kanske skulle flickan ha blivit ännu en i mängden av de 8 593 oidentifierade döda som amerikanska rättsmedicinare och obducenter lagt in i databasen National Missing and Unidentified Persons System om det inte hade varit för polismannen som kom först till fyndplatsen. Eric Kranz berördes djupt av den unga flickans grymma öde och beslöt sig för att göra vad han kunde för att hon inte skulle glömmas bort. I stället för att kalla henne ”Jane Doe”, standardnamnet för oidentifierade döda kvinnor, kallade han henne Princess Doe – för att ”Någongång, någonstans har hon ju varit någons lilla flicka.” Kranz skaffade en skyltdocka och lät fotografera den i den döda flickans kläder, han ville ge henne en personlighet och skilja henne från alla andra Jane och John Does.

 Och han lyckades ge sitt fall ett enormt genomslag. Flickan med det suggestiva namnet, den speciella klädseln och med ett leende ”girl next door”-ansikte på rekonstruktionsbilden nådde över nyhetströskeln och visades upp i media över hela USA. Utan resultat, ingen kände igen henne.

Men nu hoppas polisen att tiden ska ha arbetat för dem. Kriminaltekniken har utvecklats enormt under de 30 år som gått sedan flickan hittades.

– Det brukar ju vara så att det blir allt svårare att identifiera en människa ju längre tiden går, men i det här fallet tror vi faktiskt att det kan vara tvärtom, säger åklagaren Richard Burke till Long Island Press.

1999 grävde man upp kroppen och tog DNA-prov. Då var tekniken i sin linda, men i dag kan de gamla proverna ge nya ledtrådar. Preliminära analyser visar att delar av materialet kommer från en annan person än Princess Doe, och med dagens teknik finns chansen att få fram en DNA-profil även utgående från små fragment. Det innebär att polisen ha kan tillgång till mördarens DNA, eller i varje fall till DNA från någon människa som var med henne innan hon dog och som kan hjälpa polisen att identifiera henne. Resultaten väntas komma från laboratoriet nu i september.

40 strån av Princess Does hår har skickats till ett laboratorium i Utah. Inne i de hårstråna finns den kemiska sammansättningen av den vatten flickan drack under tiden håret växte. Vattnets sammansättning varierar i olika delar av landet, och därmed kan man sluta sig till var i USA flickan tillbringade sitt sista år i livet. Resultatet av den här analysen kommer nu under hösten, och då kan polisen inrikta sina resurser på just den delen av landet där flickan har vistats.

Den nya rekonstruktionsbilden, som är gjord med hjälp av datortomografi på Smithsonian Institute i Washington DC, är kanske polisens främsta hopp.

 – De tidigare rekonstruktionerna var gjorda av konstnärer, och varje konstnär lägger in något av sin egen känsla och personlighet i bilden. Det som Smithsonian gjorde var att de tog bort all känsla och använde ren och skär vetenskap. Den här nya bilen är 100 procent oförfalskad vetenskap och därför tror jag att den kan vara den mest korrekta bilden som någonsin har gjorts av hur Princess Doe såg ut när hon levde, säger Eric Kranz.

Polisens hetaste spår för närvarande kommer från Arthur Kinlaw, en hallick och dömd mördare, som har låtit förstå att det är han som slagit ihjäl flickan Men polisen har inga bevis för att han talar sanning och varken hallicken eller hans fru, som ska ha bevittnat mordet, har kunnat berätta vad flickan hette, vilket rimmar illa med resten av deras berättelse.

Princess Doe vilar på Cedar Ridge Cemetery, ett stenkast från platsen där hon hittades. Invånarna i Cedar Ridge blev djupt berörda av den unga flickans tragiska öde och ville inte att hon skulle hamna i en anonym grav. De ville ge henne lite av den värdighet hon hade saknat i livet, de höll begravning och reste en gravsten över henne med texten ”Princess Doe, Missing From Home, Dead Among Strangers, Remebered By All” och de har genom alla år blomsterprytt och tagit hand om hennes grav. I somras samlades över hundra personer för att hedra henne på 30-årsdagen av upptäckten.

Kanske kan Princess Doe, någons förlorade dotter, snart hitta hem igen.

 

Uppdatering:

Nu vet polisen att flickan var född i USA.

Isotopanalys av håret indikerar att hon tillbringade sitt sista levnadsår antingen i Mellanvästern eller i nordöstra USA.

Analys av en tand  visar på 40 procents sannolikhet för att hon är från Arizona, 40 procent för nordöstra USA och 20 procent för någon annanstans i USA. Isotoper i tänder visar var en person har växt upp.

Allt pekar på att Princess Doe reste omkring i USA innan hon slutligen hamnade i New Jersey där hon blev mördad.

 

Vilse i kulvertarna – för alltid?

De gånger då jag förflyttat mig genom den labyrint av anonyma korridorer, trappor, hissar och kulvertar som större sjukhus är uppbyggda av har jag alltid tänkt på samma sak – tänk om jag skulle gå vilse här inne, tänk om jag aldrig skulle hitta ut igen, tänk om jag skulle irra runt i de här ändlösa katakomberna tills jag försmäktade… Kanske var det just det som hände den 78-åriga finländska kvinnan Aili Sarpio.

Jag tycker att fallet Sarpio är ett av de mest kusliga finländska försvinnandena. Personen, platsen, händelsekedjan, hur man än vänder och vrider på det stämmer det inte. När en människa försvinner kan man oftast se en sannolik förklaring, en händelsekedja av typen ”berusad man i närheten av en å – faller i – drunknar – kroppen driver i väg och försvinner”. Det som hände med Aili Sarpio var något mycket osannolikt.

Aili Sarpio var inte dement eller självmordsbenägen, hon var en pigg och aktiv dam som njöt av livet på sin ålders höst. Och hon försvann från ett sjukhus i en liten finländsk stad, från vad som borde vara tryggast tänkbara miljö för en gammal kvinna.

En vithårig liten mormor sover gott mellan sjukhusets stärkta lakan, i sängen bredvid sover en annan tant, och nattsköterskan tittar till sina skyddslingar med jämna mellanrum. Då, plötsligt, händer det otänkbara. Mitt i mörka natten försvinner Aili. Hon har bara sjukhuskläder och tofflor på sig, inga smycken och inga identitetshandlingar. Ute är det ruggigt, sju grader och regn.

Dramat utspelar sig natten mellan 13 och 14 september 1988. Aili Sarpio befinner sig på Reumasjukhuset, ett specialsjukhus för reumatiska sjukdomar, i sin hemstad Heinola. Hon har sökt vård för smärtor i nacken, och är nu inlagd för att genomgå en rutinundersökning. Tanken är att Aili ska tillbringa två-tre nätter på sjukhuset.

Aili Sarpio var som sagt en pigg pensionär, änka sedan många år, men med många vänner och intressen och god kontakt med släkten och barnbarnen. Hon bodde i ett servicehus i Heinola, inte för att hon behövde hjälp med de dagliga sysslorna utan för att hon trivdes med sällskapet och tryggheten. I dag låter det ju helt otroligt att en frisk och pigg dam skulle beviljas plats på ett kommunalt äldreboende, men på 80-talet var det fortfarande relativt enkelt för äldre som ville att få plats på servicehus och pensionärshem i Finland.

Aili skrivs in på Reumasjukhuset måndagen den 12 september. På tisdagen klagar hon över att hon har sovit dåligt i den ovana miljön. Läkaren skriver därför ut ett milt sömnmedel, en halv tablett Imovane som Aili får vid läggdags på tisdag kväll. När sköterskan tittar in i rummet vid midnatt sover den gamla damen  i sin säng, det gör hon också när rumskamraten släcker sin läslampa och lägger sig till ro klockan 01.15. När sköterskan tittar in i rummet nästa gång, klockan 02.10, är Aili borta.

När personalen inte hittar den försvunna patienten larmar de polisen vid 03.45. En timme senare är eftersökningarna i full gång, tiotalet poliser finkammar området runt sjukhuset redan under natten. På morgonen följande dag ansluter värnpliktiga, folk med terrängsökhundar och frivilliga. En helikopter med värmekamera söker av området från luften. Sjukhusbyggnaden genomsöks av polis och sjukhuspersonal, alla vattendrag i närområdet gås igenom både från stränderna och från båtar. På ett större bygge bredvid sjukhuset stoppas arbetet och platsen genomsöks grundligt.

Efter tre dagar ger man upp. Då har man inte hittat ett spår, inte en endaste ledtråd. Och i dag, 24 år senare, vet vi inte mera än så. Den enda vittnesiakttagelsen kom från en 12-årig pojke som sade sig ha sett en kvinna i nattlinne på en gata i Heinola under natten, men det vittnet kunde snabbt avskrivas av polisen.

– Han kan inte ha sett det han påstår sig ha sett. Han var för långt borta och det fanns ingen belysning på platsen, säger överkommissarie Reijo Federley till tv-programmet ”Kadonneet” (De försvunna).

En del av förklaringen till det som hände med Aili Sarpio kan finnas i medicinen hon fick på kvällen. Kanske vaknar hon efter några timmar, omtöcknad och förvirrad av sömnmedlet och av den ovana omgivningen. Kanske behöver hon gå på toaletten och tassar ut i korridoren, utan att väcka damen i sängen bredvid och utan att nattsköterskan märker något. Så här långt hänger det ihop. Men sedan då? Vad är det sedan som händer som gör att Aili försvinner utan att lämna ett spår efter sig? Blev den rediga och pigga kvinnan så fullkomligt från sina sinnen av en halv sömntablett att hon inte alls förstod vad hon höll på med?

Aili Sarpios släktingar misstänker att lösningen kan finnas inne på Reumasjukhuset. De upplever att man från sjukhusets sida gjort allt för att tysta ner det som hänt och velat undvika att svara på frågor. De anhörigas begäran om att få till stånd en utredning om något fel i vården eller någon olycka orsakat Ailis försvinnande avslogs. Och de fick kämpa i nio (9) år innan sjukhuset gick med på att lämna ut Aili Sarpios journal till dem.

 – Det har varit svårt att få tala med någon i telefon och helt omöjligt att få träffa någon. Och vi har inte fått någon information kring hur man gick till väga när man sökte igenom sjukhuset, säger Aili Sarpios barnbarn Katariina  Melvas i tv-programmet ”Kadonneet”.

På nätet florerar vilda teorier om mordiska nattsköterskor och uppgifter om ”rum som aldrig någon gick in i” inne i det tio våningar höga sjukhuset. Och enligt uppgift ska sopnedkasten på många finska sjukhus ha varit rena dödsfällorna ännu på 80-talet.

Om Aili tog sig ut från sjukhuset och försvann i terrängen där omkring borde hon, eller i alla fall något spår av henne ha hittats. Reumasjukhuset ligger i skogsbrynet i ett område som på på den här tiden var ganska ödsligt, cirka en kilometer från Heinolas centrum. Men det är ingen ödemark, det är ett skogsområde som  ligger nära stan och som är flitigt frekventerat av bär- och svampplockare. Området har fått tät bebyggelse under åren efter Ailis försvinnande. Dessutom kan hon omöjligen har tagit sig långt in i skogen, det var beckmörkt, hon var 77 år gammal, blöt och nerkyld. Hade hon försvunnit i skogen borde gåtan ha fått sin lösning vid det här laget.

Försvann  hon i vatten? En vik av en insjö och en mindre tjärn finns i närheten av sjukhuset. Här finns inga broar eller kajkanter, så hon måste i så fall ha trillat i från stranden. Och då borde hon ju ha hittats ganska omgående, om inte annat borde hennes tofflor ha flutit i land.

Kom hon aldrig ut från sjukhuset? Gick hon vilse i den stora byggnaden och förolyckades? Det verkar otroligt att en kropp skulle ligga oupptäckt i så många år, men det skulle förklara frånvaron av spår utanför sjukhuset. Reumasjukhuset gick i konkurs 2010. I dag används delar av byggnaden som åldringshem.

Kommissarie Federley säger i ”Kadonneet” att polisen har uteslutit brott och självmord. Han anser att det är omöjligt att hon blivit kvar inne i sjukhuset. När programledaren uppmanar honom att som erfaren polis ge sin teori om vad som hände med Aili Sarpio drar han på svaret.

– Det är svårt att gissa i det här fallet, då vi tyvärr har så lite information. Men som jag ser det finns det två möjligheter, att hon på något sätt kommit ut från sjukhuset och försvunnit i skogen eller i något vattendrag. Om hon finns i skogen är det mycket märkligt att hon inte hittats. Och vattnen har genomsökts mycket noga, men man kan ju aldrig vara hundra procent säker på att man inte missat någonting.

Jag håller i stort sett med Federley. Men när myndigheter och makthavare börjar konstra och hålla inne med information anar i alla fall jag ugglor i mossen. Varför dröjde det nio år innan familjen fick journalen, som i sig inte innehöll någon som spred ljus över fallet? Hade Reumasjukhuset någonting att dölja?

Vad tror du hände med Aili Sarpio?

Mysteriebloggen – nu större än nånsin!

Nu vid 18-snåret sprack den magiska gränsen 1 000 besökare på en dag. Ni verkar vara många där ute som liksom jag fascineras av de här historierna. Jag är så glad över ert intresse och hoppas ni fortsätter att läsa här.

Nu håller jag på med ett riktigt kusligt försvinnande i vårt östra grannland. Och mera är på kommande!

Varför dog männen med blymaskerna?

Vad fick två tv-reparatörer att klä sig i finkostymer, klättra upp på en ödslig kulle, ta på sig hemmagjorda skyddsmasker av bly – och lägga sig ner och dö?

Det här hände i Brasilien år 1966, och sedan dess har mysteriet med männen med blymaskerna fascinerat Latinamerika. Vad hände där på kullen egentligen, och vad hände innan männen hamnade där? Trodde de att de skulle bli upplockade av ett ufo, planerade de att göra en resa i tiden? Eller blev de offer för ett brott vars like världen aldrig skådat?

Manoel Pereira da Cruz och Miguel José Viana var tv-reparatörer och arbetskamrater i den lilla staden Campos dos Goytacazes, norr om Rio de Janeiro. Den 17 augusti sa de till sina familjer att de skulle iväg och köpa elkomponenter som de behövde i sitt arbete. Männen tog bussen till Niterói, en tre timmars resa som blev deras sista.

Tre dagar senare hittar en pojke som leker med sin pappersdrake de döda männen på kullen Morro do Vintém. De ligger sida vid sida i det höga gräset, klädda i identiska kostymer och regnrockar av trenchcoat-modell. Över ögonen ligger de märkliga maskerna, lite valhänt tillverkade i bly och utan öppningar för ögonen, uppenbarligen gjorda för att skydda mot strålning. Maskerna hade da Cruz och Viana själva förfärdigat i sin verkstad hemma i Campos, där polisen hittar plåten som de skurit ut maskerna ur.

Men polisen i  Niterói kan bara konstatera att männen är döda.  Det finns inga tecken på strid på platsen och inga skador på kropparna.

Bredvid de döda ligger en tom vattenflaska, en förpackning med två nyinköpta handdukar och en anteckningsbok där en av männen hade skrivit ett kryptiskt meddelande:  “16.30 estar no local determinado. 18.30 ingerir cápsulas, após efeito proteger metais aguardar sinal mascara.” – ”16.30 var på den överenskomna platsen. 18.30 svälj kapslarna, efter effekten skydda metall vänta på masksignalen”.

Man kan förmoda att kullen var ”den överenskomna platsen”, att vattnet i flaskan användes när männen svalde de omskrivna ”kapslarna” och att de då kapslarna börjat verka skulle få någon typ av signal. Men vad var det för kapslar och vad var det för signal de skulle få?

Innan männen klättrade upp på kullen köpte de regnrockarna i en liten affär. Vattenflaskan köpte de på en bar, där servitrisen kom ihåg dem och kunde berätta att Viana uppträtt stressat och tittat på klockan hela tiden. Vad det än var de skulle göra verkar tidpunkten ha varit viktig.

Obduktionen gav inga svar på vad männen hade dött av. Om de hade svalt kapslarna borde man kunna hitta spår av dem i kropparna och därmed kanske komma närmare en lösning på gåtan, men en kombination av slarv och tropisk hetta gjorde att inälvorna hann bli så förruttnade att de inte längre gick att analysera.

Vad hände då på kullen?

En teori är att männen blev ditlurade och rånade och att alla mystiska detaljer ska ha varit planterade för att förvirra polisen. Denna teori förutsätter bland annat att de först blev övertalade att tillverka blymaskerna där hemma, och att  en av dem blev tvingad att skriva det konstiga meddelandet. Det verkar som en fruktansvärt invecklad operation för att råna två tv-reparatörer, som inte kan ha haft några större summor pengar på sig.

Var det ett självmord? Trots de kusliga likheterna med ufo-sekten Heaven’s Gates massjälvmord 1997 torde denna teori gå att utesluta. da Cruz och Viana verkar inte ha räknat med att de skulle dö på kullen. Eltillbehören de skulle köpa med sig till jobbet hittades bland deras tillhörigheter och de hade till och med tagit med sig en kupong från baren där de köpte vattnet för att kunna få tillbaka panten på flaskan senare. Och, om vi nu utgår från att det var kapslarna som tog livet av männen, så har de ju enligt anteckningen i boken räknat med att uppleva saker efter att kapslarna svalts. De verkar inte ha vetat att kapslarna var dödliga. Allt tyder på att de åkte i väg på ett eget äventyr som de räknade med att kunna genomföra utan att de där hemma fick veta något, eltillbehören fick tjäna som ”alibi” för resan till Niterói.

Den populäraste teorin är att da Cruz och Viana försökte få kontakt med utomjordiska besökare. De båda männen var mycket ufo-intresserade och de dog på en plats där lokalbefolkningen ofta brukade se konstiga farkoster och ljusfenomen. Även den dagen när da Cruz och Viana dog ska ett ufo ha setts sväva ovanför kullen.

Var da Cruz och Viana två virrpannor som inbillat sig att kapslarna skulle få fantastiska saker att ske? Blev de lurade av någon utomstående som av någon anledning ville ta livet av dem och råna dem? Eller hade dessa två, till synes alldagliga tv-reparatörer och hobby-ufologer, kommit på något fullständigt banbrytande, något som kunde ha förändrat allas vår tillvaro och världsbild, om de bara inte hade misslyckats?

Vad tror du hände på Morro do Vintém?

Finlands mest kända mord

Kyllikki Saari är en av 1900-talets mest kända kvinnor i Finland. Hon blev bara 17 år, men hennes minne är i högsta grad levande. Kyllikkis sorgliga och våldsamma död gjorde en vanlig landsbygdsflicka till en bisarr superstar, en tragisk primadonna i en svart cirkus som snurrat på i över 50 år.

Hennes allvarliga blick på konfirmationsfotot har mött generationer av finländare. Kyllikki Saari är kanske den mest omskrivna kvinnan i finsk historia, hon är huvudperson i böcker, filmer, teaterföreställningar och i ändlösa diskussioner på nätet.

Kyllikkimordet är en legend, men också en pågående brottsutredning. I Finland preskriberas aldrig mord och kriminalpolisen i Vasa får varje år in nya tips om det mytomspunna fallet.

Dramat utspelade sig på kvällen den 17 maj 1953 i österbottniska Storå (Isojoki på finska). 17-åriga Kyllikki försvinner när hon cyklar hem från ett bönemöte i grannbyn. När hon skiljs från sin väninna vid 22-tiden har hon sju kilometer enslig väg att cykla. Kyllikki kommer aldrig hem.

I juli hittar några bärplockare flickans cykel i en myr. Sedan dröjer det ända till oktober innan Kyllikkis ena sko hittas på myren, ett par kilometer från stället där cykeln hittats. Inne i skon finns flickans sönderrivna scarf med tydliga tandmärken på, troligen har den använts som munkavel. I skon finns också en avklippt herrstrumpa, ihopvikt och ombunden med svart yllegarn. Vems strumpa det är och varför den ligger i skon är ett olöst mysterium.

Efter skofyndet intensifieras sökningarna och den 11 oktober hittas så Kyllikki, begravd i myren ett 20-tal meter från platsen där skon hittades. En man lägger märke till en torr tallgren som sticker upp ur myren. När han drar upp den ser han att någon vässat änden med en kniv. Där under torven ligger flickan i en halvmeterdjup grav. Hennes egen kappa är virad runt huvudet och axlarna, bysthållarens ena kupa är bortsliten och på underkroppen är hon helt naken. Den 17-åriga flickans ansikte är krossat, ett slag med ett trubbigt föremål, kanske en sten, har både tagit hennes liv och utplånat hennes anletsdrag. Kroppen är så förruttnad att man inte kan avgöra om hon blivit våldtagen, det står dock klart att hon inte var gravid.

Rättsmedicinaren konstaterar att tallgrenen hade körts igenom den döda flickans mage, och att det måste ha skett när kroppen hunnit ruttna. Alltså har mördaren återvänt efter en tid för att märka ut gravplatsen.

Och så mycket mera vet vi inte om Kyllikki-mordet i dag, snart 60 år senare.

Efter fyndet rullar en gigantisk mordutredning igång, tips och ledtrådar i ohanterliga mängder väller in till polisen, ryktesspridningen saknar gränser och pressen visar i enlighet med tidens tradition upp alla misstänkta med namn och bild. Över 500 personer har varit misstänkta för mordet på Kyllikki Saari, i det här fallet är det ingen överdrift att säga att alla misstänkte alla. Många människor har fått sina liv förstörda av skvallret och tidningsskriverierna, folk har flytt till andra länder, tagit livet av sig, blivit intagna på mentalsjukhus. Men, mordet är fortfarande olöst.

Kyllikkis begravning blir ett spektakel som drar mera folk än OS-invigningen i Helsingfors året innan. 25 ooo sörjande och nyfikna trängs runt kyrkan i Storå. Driftiga ortsbor tar tillfället i akt och tjänar pengar på besökarna, i den morbida marknadsyran kan intresserade till och med köpa biljett till bussar som kör i skytteltrafik från kyrkan till graven på myren.

Bland de misstänkta finns ortens präst, känd för  ett utsvävande sexualliv och för att förföra konfirmander, en dikesgrävare med psykiska problem , en svartskäggig man med pedofila böjelser – och Kyllikkis egen far. I Finland hör man ofta att ”alla i Storå vet vem som gjorde det”, i diskussionerna på internet hävdas att ”polisen vet vem det var”, men faktum är att ingen ens har ställts inför rätta för mordet på Kyllikki Saari.

Varför fick då detta mord ett sådant enormt genomslag? Unga flickor har mördats på vidriga sätt både före och efter i Finland, men inget finskt kriminalfall kommer ens i närheten av Kyllikki Saari. En förklaring är tidpunkten. Mordet skedde några år efter krigsslutet, det sargade Finland hade precis börjat resa sig på darriga ben, OS i Helsingfors hade känts som början på en ny ljusare tid och så sker då detta fruktansvärda dåd mot en ung troende flicka. Kristna fanatiker menade att mordet var en hämnd från gud för att Finlands folk hade ägnat sig åt värdsliga nöjen som att följa med OS och att glädjas åt att Armi Kuusela blivit Miss universum. Folket var bestört, tidningarna skrev, mordet kom kanske att fylla det krigshärjade och arbetstyngda folkets behov av underhållning och spänning.

Vem mördade då Kyllikki Saari? Jag har ingen aning, fallet är så enormt omskrivet och det finns så många ”skolor” att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om vilken av alla misstänkta som är den troligaste. Men om jag gissar fritt säger jag: Ortsbo med tillgång till bil, bekant med flickan och ganska nära henne i ålder.

Åker du förbi Storå/Isojoki, vid riksväg 8, strax norr om Björneborg/Pori, kan du besöka Kyllikkis grav i myren. Kör förbi Storå centrum på väg 661 mot Kauhajoki, efter två kilometer är det skyltat till Kyllikki Saaren suohauta – Kyllikki Saaris myrgrav.