Örnflickan

HavsornDen lilla flickan är helt inne i leken, hon hukar sig över den lilla världen som hon byggt upp på marken framför sig. Då kommer den blixtsnabba attacken, för ett ögonblick förmörkas solen, starka vingar slår undan luften, kraftiga klor hugger tag i bytet, lyfter och stretar uppåt. Den stora rovfågeln får kämpa för att få upp den tunga bördan, vingarna slår inte lika elegant som de brukar, luftfärden är ansträngd och vinglig, men den stretar på, och vingslag för vingslag försvinner den allt längre bort från hemmet och tryggheten, barnet hänger till synes livlöst i klorna, flickan är för chockad för att ens kunna skrika…

Har det här skräckscenariot utspelat sig i verkligheten?

Nej, säger ornitologerna. En rovfågel kan enligt dem under inga förhållanden lyfta och flyga med ett så tungt byte som ett litet barn.

Svanhild familjMen historierna om barn som blivit bortförda av rovfåglar berättas över hela världen. I denna flora av tragiska myter och tveksamma skrönor finns ett fall som är svårt att förklara bort, fallet med den norska ”örnflickan” Svanhild Hartvigsen.

Hon var tre år när det som beskrivs i början på texten ska ha hänt henne. Svanhild överlevde dramat och höll fast vid sin historia hela livet. Hon blev 81 år gammal och dog 2010.

Det var söndagen den 5 juni 1932. Svanhild var tillsammans med sin familj på besök hos släktingar på ön Leka i Nord-Trøndelag. Svanhild lekte ute på gården, vid 15.30-tiden var hon plötsligt försvunnen. Hundratalet personer engagerades i sökandet efter den lilla flickan, men hon var som uppslukad av jorden.

Först vid niotiden på kvällen hittade man hennes ena sko vid foten av Hagafjället. Någon lade märke till att havsörnarna, som hade ett bo uppe på berget, verkade oroliga och betedde sig konstigt. Tre unga män, Karl Haug, Jentoft Svendsen och Leif Andersen, beslöt sig för att ta sig upp på fjället.

– Vi var ju inte alls förberedda för att klättra, vi hade fortfarande kyrkkläderna på oss när vi beslöt oss för att klättra upp till boet. Det verkade otroligt att örnen skulle ha tagit barnet, men vi såg ingen annan lösning och tyckte att vi måste se efter, berättade Haug senare.

berget

Under boet fanns en smal klipphylla. Svendsen kikade upp över kanten, och där hittade han henne. Svanhild låg på magen med blodiga händer, alldeles stilla.

– Hon är här, men hon är död, ropade Jentoft Svendsen till sina kamrater.

Men Svanhild var vid liv. Under sina fyra lager med sönderrivna kläder var flickan i stort sett oskadd.

Svanhild– Jag satt tyst som en mus och lekte med några småstenar på gården. Då såg jag plötsligt hur örnen kom emot mig, Det nästa jag minns är att jag låg på klipphyllan, och såg hur örnen kom emot mig igen, med de där stora klorna. Det var fruktansvärt, berättade Svanhild senare.

Hon kom ihåg hur hon kastade stenar mot örnen för att freda sig.

– Jag var bara tre år, men jag slogs för mitt liv, för att överleva. Annars hade nog örnen slitit mig i stycken och matat sina ungar med mig.

Distriktsläkare K Fossum som undersökte Svanhild efter dramat fann att hon var oskadd så när som på ett skrubbsår i pannan. Den ena skon saknades, det var den som man hade hittat nedanför fjället. Den oskyddade foten var oskadd och strumpan var hel och ren. Läkaren kunde inte se någon bättre förklaring än att en örn faktiskt hade flugit upp med flickan till klipphyllan, 1,7 kilometer bort och 180 meter upp.

Läkaren vägde Svanhild på den enda våg som fanns att tillgå på gården, ett ålderdomligt träbesman. Han kom fram till att flickan vägde 19 kilo, en uppgift som ifrågasatts genom åren. Det kan ha varit så att läkaren förväxlat skalorna på vågen och att flickan i själva verket vägde knappt 10 kg.

10 kg är ändå väldigt mycket mera än de drygt 3 kg en havsörn enligt experterna klarar av att lyfta.

– Den här historien hör hemma bland historierna om tomtar och troll. Det här har aldrig hänt, konstaterade den norske ornitologen Morten Ree.

Men Svanhild höll fast vid sin historia. Hon kom inte ihåg själva flygturen, hon förmodade att hon svimmat av när örnen lyfte upp henne. Men det som hände före och efter, det var precis som hon berättade, det hävdade hon i alla år.

Och folket på Leka trodde och tror fortfarande på örnrovet. Det pratas om speciella vindförhållanden som kan ha hjälpt örnen att lyfta flickan, det talas om folk som sett rovfåglar fara iväg med stora byten som renkalvar.

Skeptikerna menar att Svanhild antagligen klättrade upp på fjället själv. På den här sidan finns en filmad intervju med Svanhild, efter intervjun tar reportrarna sig upp till klipphyllan där flickan hittades. Döm själv om du tycker det är rimligt att anta att en ensam treåring skulle ha klättrat upp till platsen där Svanhild hittades.

http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nrk_trondelag/1.7381683

Tror du att örnen tog Svanhild Hartvigsen?

Annonser

Efter jordbävningen kom monstren i skyn

Tsunami

Den 11 mars 2011 slog naturens krafter till mot Japan Efter en jordbävning vältrade sig en gigantisk tsunami över kusten. Den 15-20 meter höga vågen lämnade efter sig död och förstörelse. När kärnkraftverket Fukushima havererade höll hela världen andan.

I förödelsen efter katastrofen framträdde ett konstigt mönster av fenomen, som de stora mediabolagen av förståeliga skäl inte rapporterade så mycket om. Att folk ser konstiga saker på himlen framstår naturligtvis som en bagatell mot bakgrund av den ofattbara tragedi som drabbat landet och folket.

Men de ufo-troende skrev och spekulerade friskt: Var utomjordingarna där för att övervaka hur japanerna lyckades med återuppbyggnaden, eller var det rentav så att ufo-besättningarna på något sätt hade orsakat katastrofen?

Här är ett foto som sägs föreställa ett av de märkliga himlafenomenen över Japan.

JapanUfo

Även efter den förödande jordbävningen och tsunamin i Sydostasien på julannandagen 2004 såg många människor märkliga himlafenomen.

Vad beror det här på?

Den troligaste förklaringen är förstås att psykiskt och fysiskt utmattade, chockade människor vars hela värld precis har rasat samman har större benägenhet att se konstiga saker – och att tolka helt vanliga företeeleser som något konstigt.

Frågar du en ufo-troende är svaret att utomjordingarna kommer med sina farkoster för att studera oss, styra oss eller försöka ta livet av oss.

Men, tänk om det finns en annan förklaring? Tänk om de här fenomenen varken kommer från vårt inre eller från yttre rymden? Tänk om det finns en helt naturlig, biologisk förklaring?

Det finns de som tror att himlen ovanför oss är bebodd av atmosfäriska livsformer. Att det finns organismer som tillbringar hela sina liv flytande i lufthavet högt ovanför jordens yta.

De fyra yttersta planeterna i vårt solsystem, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, har ingen fast yta, de är stora gasbollar med en liten kärna av troligen smält metall längst in. När biologer ombeds skissa på en livsform som kan leva på en sådan planet brukar de komma fram till något slags ballongliknande jättesvampar, eller maneter om man så vill, som driver fram genom gashavet. Här är en konstnärs gestaltning av organismer på en gasplanet.

JupiterDjur

Hur skulle då de organismer som kanske lever högt uppe i vår atmosfär kunna se ut? Därom tvistar kryptozoologerna, Molnaktiga, formlösa, manetlika är några av de beskrivningar som de använder.

Eller ser de kanske rent av ut så här?

Himladjur

Vi har naturligtvis inte en aning om hur de här varelserna ser ut, vi vet ju inte ens som de existerar. Men det är på intet sätt omöjligt att det finns.

Väldigt få platser på jorden är helt livlösa. Hur extrema förhållandena än är finns det så gott som alltid någon livsform som har anpassat sig till dem och som drar nytta av dem.

Det fanns en tid när tanken på att något kunde leva i djuphavsgravarnas kalla mörker och enorma tryck verkade befängd. Nu vet vi att det finns liv så väl där som i den kokande syran i vulkanernas inre. Vi vet att det finns varelser som överlever total nerfrysning, vi vet att det finns varelser som kan leva i årtionden utan vatten.

trogkrypareDet här är en trögkrypare.  Den klarar flera veckor i stark strålning, den överlever vakuum och nerkylning till endast några grader över den absoluta nollpunkten. Den kan leva i rymden, utan skydd. Och den existerar, mitt ibland oss.

Vi tenderar att tänka oss vår planet som en liten solid boll i rymden. Men den döda kalla rymden börjar inte vid jordytan. Jorden omges av ett gashölje som gradvis tunnas ut tills atmosfären är helt försvunnen på ungefär 1000 kilometers höjd. Varför skulle detta enorma och till stora delar outforskade lufthav vara den enda del av vår planet som är helt livlös?

Den berömde kryptozoologen Ivan T Sandersson var fascinerad av idén om enorma djur som simmar runt i skyn. Han framlade hypotesen att de här  bjässarna ligger bakom många ufo-rapporter.

Även ljusfenomenen som ofta sätts i samband med ufon kan vara en form av bioluminiscens, som hos mera jordnära eldflugor och lysmaskar.

Varför ser vi dem inte hela tiden då? Ja, man kan tänka sig att de här djuren normalt lever på väldigt hög höjd, och att det är några få vilsegångna existenser som ligger bakom ufo-fenomenen. Eller så är de i normalfallet osynliga för det mänskliga ögat, men blir synliga under vissa förhållanden – kanske beroende på temperatur, fuktighet eller ljus. En manet som simmar fram i havet finns ju där, men den är oftast väldigt svår att få syn på, för att ta ett exempel.

Om de här djuren finns måste de orientera sig på något sätt. Och här återkommer vi till jordbävningarna. Jordbävningar påverkar nämligen inte bara  landmassorna och haven, stötvågorna fortplantar sig upp till de översta lagren av atmosfären. Om de atmosfäriska varelsernas livsmiljö skakas om blir de förmodligen desorienterade, och hamnar utanför sina normala habitat. Det kan förklara vågorna av iakttagelser efter jordbävningarna.

Det går inte att komma ifrån att folk i alla tider har sett konstiga saker på himlen. Alla som ser ufon är inte virrpannor, lögnare eller fanatiska ufo-troende. Det är många vettiga, nyktra människor som ser de oförklarliga fenomen. Är det då inte rimligt att anta att det de ser är någonting som faktiskt finns där, men som mänskligheten inte ännu har upptäckt?

Titta på nästan vilket som helst föregivet ufofoto och lägg undan tanken på att bilden ska föreställa ett föremål, en farkost. Tänk dig i stället att det är ett djur som blivit fotograferat. Känns det som om pusselbitarna faller på plats?

Manet

Tror du att det finns atmosfäriska livsformer?

Norsk sjöorm fångad på film?

Vad är det som syns på 17-åriga Lisbeth Vefalls film? Är det den mytomspunna sjöormen i Seljordsvannet?

I över 250 år har det pratats och skrivits om ett mystiskt sjömonster som ska hålla till i Seljordsvannet, en 15 km lång och 1,8 km bred insjö i Telemark i Norge. Genom åren har det med jämna mellanrum dykt upp både ögonvittnesskildringar och bilder på det påstådda sjöodjuret, som med tiden fått namnet Selma.

seljord kommun vapenSeljords kommun använder med framgång sitt lokala monster för att ragga turister. Sedan 1989 pryder sjöormen kommunens vapen och kommunledningen har varit på studiebesök till Loch Ness i Skottland för att få tips på hur man förvandlar ett gammalt mysterium till skönt klirr i kassan. 2011 öppnades ett arkitektritat 17 meter högt spaningstorn vid Seljordsvannet, och på bara några veckor klättrade 15 000 människor upp för att försöka få syn på sjöodjuret.

Seljords kommunchef Solveig Sundbø Abrahamsen uppger att hon själv såg sjöormen en sommardag 2006:

”Det var helt blickstilla på vattnet när det plötsligt dök upp vågor och jag såg något som rörde sig i en väldig fart. Jag såg den i kanske 30 sekunder , det var en vanvettig upplevelse. Jag tycker att den här nya filmen är mycket bra, man ser sjöormen på närmare håll än när jag själv såg den”,  säger  hon till TV2.

Alla är inte lika imponerade, många menar att det man ser på filmen bara är svallvågor som bryts mot varandra. Trots att det enligt Lisbeth Vefall och hennes familj inte fanns några båtar ute på sjön när sekvensen filmades.

Eller – är den mystiska sjöormen i själva verket en sillkung?

sillkung


Sillkung-Regalecus_glesne_460px-460x250-1Sillkungen är en djuphavsfisk som ser ut att komma från sagornas värd. Troligen är det sillkungar som ligger bakom många av de sjöodjursrapporter som kommit in geonom tiderna. De största exemplaren som hittats av denna sällsynta djuphavsfisk har varit över 11 meter långa och vägt nära 300 kilo. Den har en ormliknande kropp och huvudet kröns av en flammade röd krona. Senast en sillkung påträffades i Sverige var i Bovallstrand 2010. 

Kan det vara så att det finns kolonier av sillkungar även i vissa insjöar? I Seljordsvannet, i Loch Ness, i Storsjön?

Vad tror du att filmen visar?

Zuiyo-maru-monstret

Ett ruttnande kadaver av vad som tills ganska kort tid före uppfiskandet verkade ha varit ett livslevande havsmonster drogs upp av den japanska trålaren  Zuiyo-maru utanför Nya Zeeland 1977. Det döda djuret var runt 10 meter långt och såg ut att ha en lång hals med ett litet huvud, spolformad kropp och fyra stora fenor.

Fiskarna hade aldrig sett något liknande. De tog några bilder på kadavret och sparade lite av vävnaden innan det på kaptenens order vräktes ut i havet igen. Den stora massan ruttnande kött stank och kaptenen var orolig för att lasten med fångad fisk skulle bli förstörd.

När trålaren och bilderna nådde land spred sig nyheten om Zuiyo-maru monstret över Japan och över världen. Bilderna såg ju ut att föreställa en svanödla, en dinosaurie som uppenbarligen överlevt i 65 miljoner år i de fiskrika vattnen utanför Nya Zeeland.

Jag kommer väl ihåg när jag själv för första gången så bilden på det upphängda döda djuret. Det kan ha varit i någon av herrtidningarna som fanns överallt i början på 80-talet, Fibban eller Lektyr, eller kanske i Allers eller Året Runt. Jag kommer inte ihåg så noga vad det stod, men bilden glömmer jag aldrig. Så tydlig, i färg och allt, man såg huvudet och fenorna och den stora kroppen. Det här var inte som de andra bilderna på ufon och Loch Nessodjuret och Bigfoot, suddiga historier som inte riktigt lyckades övertyga ens en nioåring som inget hellre önskade än att alla dessa fantasieggande fenomen och varelser skulle finnas på riktigt. Det här var ingen uppslängd navkapsel och ingen badande elefant, det här var alldeles tydligt och uppenbart en riktig dinosaurie.

Men, säg den glädje som varar. Undersökningar visade snart att den tillvaratagna vävnaden från det mystiska djuret stämde överens med vävnad från brugd, en haj som kan bli upp till 13 meter lång. När denna ruttnar upplöses den enligt följande pedagogiska skiss:

Det här rapporterade internationell press inte om lika flitigt som om svanödlenyheten, så myten om ”Zuiyo-maru monstret” levde kvar länge, i vissa läger lever den kvar än i dag. Själv inser jag, något motvilligt men ändå, att det nog bara var en rutten haj. Det hade ju varit så häftigt med en riktig dinosaurie.

1900-talets coolaste monsterbild är det i alla fall.