Zuiyo-maru-monstret

Ett ruttnande kadaver av vad som tills ganska kort tid före uppfiskandet verkade ha varit ett livslevande havsmonster drogs upp av den japanska trålaren  Zuiyo-maru utanför Nya Zeeland 1977. Det döda djuret var runt 10 meter långt och såg ut att ha en lång hals med ett litet huvud, spolformad kropp och fyra stora fenor.

Fiskarna hade aldrig sett något liknande. De tog några bilder på kadavret och sparade lite av vävnaden innan det på kaptenens order vräktes ut i havet igen. Den stora massan ruttnande kött stank och kaptenen var orolig för att lasten med fångad fisk skulle bli förstörd.

När trålaren och bilderna nådde land spred sig nyheten om Zuiyo-maru monstret över Japan och över världen. Bilderna såg ju ut att föreställa en svanödla, en dinosaurie som uppenbarligen överlevt i 65 miljoner år i de fiskrika vattnen utanför Nya Zeeland.

Jag kommer väl ihåg när jag själv för första gången så bilden på det upphängda döda djuret. Det kan ha varit i någon av herrtidningarna som fanns överallt i början på 80-talet, Fibban eller Lektyr, eller kanske i Allers eller Året Runt. Jag kommer inte ihåg så noga vad det stod, men bilden glömmer jag aldrig. Så tydlig, i färg och allt, man såg huvudet och fenorna och den stora kroppen. Det här var inte som de andra bilderna på ufon och Loch Nessodjuret och Bigfoot, suddiga historier som inte riktigt lyckades övertyga ens en nioåring som inget hellre önskade än att alla dessa fantasieggande fenomen och varelser skulle finnas på riktigt. Det här var ingen uppslängd navkapsel och ingen badande elefant, det här var alldeles tydligt och uppenbart en riktig dinosaurie.

Men, säg den glädje som varar. Undersökningar visade snart att den tillvaratagna vävnaden från det mystiska djuret stämde överens med vävnad från brugd, en haj som kan bli upp till 13 meter lång. När denna ruttnar upplöses den enligt följande pedagogiska skiss:

Det här rapporterade internationell press inte om lika flitigt som om svanödlenyheten, så myten om ”Zuiyo-maru monstret” levde kvar länge, i vissa läger lever den kvar än i dag. Själv inser jag, något motvilligt men ändå, att det nog bara var en rutten haj. Det hade ju varit så häftigt med en riktig dinosaurie.

1900-talets coolaste monsterbild är det i alla fall.

Annonser

Pojken som gick upp i rök

Mysteriet med ”barnet från Somosierra” är en mycket tragisk och mycket kuslig historia. I Spanien är fallet en legend och en del av folkloren, utanför den spansktalande världen är det i stort sett okänt och knappt omskrivet.

Det är den 26 juni 1986 som lastbilschauffören Andrés Martínez Gómez fraktar 20 000 liter svavelsyra från Cartagena vid Medelhavskusten upp till Bilbao. Med sig i tankbilens förarhytt har han sin hustru Carmen och parets son Juan Pedro, 10 år. Frun och sonen vill gärna se den här delen av Spanien och följer därför med på resan.

Familjen stannar till och äter på värdshuset Aragón i Cabanillas de la Sierra vid halvsextiden på morgonen. En servitör kommer väl ihåg dem efteråt, eftersom pojken har en något speciell klädsel. Han är helt klädd i rött, röda byxor och röd tröja. Enligt servitören verkar allt normalt, de beter sig som en helt vanlig familj på resa.

Men efter att tankbilen rullat ut från värdshuset går någonting fel, väldigt fel. Den trevliga familjesemestern förvandlas till en vansinnesfärd. Plötsligt börjar det stora fordonet med sin dödliga last köra väldigt fort, enligt vittnen rusar det fram i 140 kilometer i timmen. Då kastar föraren sig på bromsarna och tvärstannar, för att åter gasa upp bilen till 140. Färdskrivaren visar att tankbilen stannar tolv gånger under drygt en timme efter stoppet på världshuset. I en brant nerförsbacke i bergspasset Puerto de Somosierra smäller det, tre bilar är inblandade i krocken, tankbilen välter i ett dike och svavelsyrecisternen rämnar. Det starkt frätande ämnet flödar ut över den krossade förarhytten.

Räddningspersonalen hittar två svårt sagrade och brända kroppar, föraren och hans fru, i bilvraket som här ses på en bild från de spanska tv-nyheterna.

Det är först när de chockade farföräldrarna undrar vart deras barnbarn tagit vägen som man inser att det funnits en tredje person i bilens förarhytt. Men det enda tecknet på att Juan Pedro funnits i bilen är en av hans skor. Pojken är borta.

Först tror myndigheterna att tioåringens kropp blivit helt förintad av svavelsyran, men enligt rättsmediciska experter är det omöjligt. Även om en kropp under lång tid utsätts för svavelsyra blir det alltid kvar fragment av tänder och ben.

Då befarar myndigheterna att pojken tagit sig ut ur bilvraket och irrat bort sig i terrängen. Men, trots skallgångar och efterspaningar och trots den enorma publicitet som fallet får i Spanien, hittar man aldrig ett spår av Juan Pedro.

När myndigheterna börjar förhöra vittnen blir det här riktigt kusligt. Folk längs vägen berättar om en vit Nissan Vanette skåpbil som kör framför tankbilen och kör på samma underliga sätt, genom att omväxlande accelerera och tvärbromsa.

Två herdar som vaktar sina får nära olyckplatsen berättar att en vit skåpbil stannar vid lastbilsvraket efter kraschen. Två långa, bleka personer i fotsida vita rockar kliver ur, hämtar ett stort bylte i lastbilshytten, lastar in det i sin bil och gasar iväg från platsen.

Vad var det för bylte? Var det pojken, död eller levande, som de tog med sig? Vilka var de vitklädda figurerna? Hela Spanien undrar än i dag, snart 30 år senare. Fortfarande har det inte fått något svar. Juan Pedro har försvunnit från sinnevärlden och vandrat in i myterna. Under mörka stormiga nätter sägs man kunna se en rödklädd liten pojke som promenerar ensam längs vägarna vid Somosierra…

Det har spekulerats om att en pedofilring eller en skum sekt tog pojken vid värdshuset och körde iväg med honom i den vita skåpbilen och att pappans vansinneskörning skulle bero på att han försökte köra ifatt kidnapparna. Men varför alla inbromsningar? Om man kidnappat ett barn som är i sällskap med båda sina föräldrar borde man väl köra iväg så fort som möjligt, inte hålla på och bromsa och gasa. Och vad gjorde i så fall ”kidnapparna” vid den svavelsyreindränkta bilen?

En annan teori är att ett familjegräl slutat med att en eller båda föräldrarna dödat pojken och dumpat hans kropp längs vägen och att den märkliga körstilen efteråt skulle bero på känslostormar eller slagsmål mellan föräldrarna. Men någon kropp har aldrig hittats, och vad har den vita skåpbilen och de vitklädda i så fall med saken att göra?

En tredje teori handlar om att pappan i familjen skulle ha varit inblandad i narkotikasmuggling, och att sonen skulle ha kidnappats som hämnd för någon osämja kring affärerna. Men, återigen, den teorin förklarar inte heller alla konstigheter i det här fallet.

Eftersom familjen sågs på värdshuset vid halvsextiden och färdskrivaren därefter registrerar de mystiska stoppen under drygt en timmes körning bör olyckan ha inträffat strax före klockan sju på morgonen. Soluppgången var kvart i sju. När olyckan skedde var det alltså inte längre mörkt, det var gryning eller dagsljus när herdarna såg de mystiska varelserna vid bilen.

Vad tror jag hände med Juan Pedro Martínez Gómez? Jag måste ärligen säga att jag inte ens kan gissa, min fantasi räcker inte så långt. Jag är ingen expert, jag är en vanlig människa som fascineras av mysterier och som tycker att en del av tjusningen ligger i att försöka ”lösa” dem, det vill säga att försöka lista ut vad som kan ha hänt. Men det här fallet är så konstig och väcker så många frågor. Från de vardagliga: ”Hur i all världen kommer någon på idén att ta med sig familjen på semester med 20 000 dödlig syra i lasten?” och ”Varför var pojken helt rödklädd?”, till de som är helt omöjliga att svara på.

Om vi tänker bort den vita skåpbilen och de vitklädda figurerna och att pappan körde som en vettvilling, och tänker att det var en vanlig olycka, då är en rimlig förklaring att pojken överlevde kraschen, kanske genom att han kastades ut ur bilen innan den dränktes i syra, och att han sedan irrade runt i terrängen skadad och chockad och hamnade någonstans, kanske i vatten, och dog på ett ställe där hans kropp aldrig har hittats.

Men flera vittnen berättar om vansinnesfärden, med stöd av lastbilens färdskrivare, och om den vita skåpbilen. Och i herdarnas vittnesmål dyker en vit skåpbil upp igen. Därmed får vi nog räkna med att vansinnesfärden inträffat och att skåpbilen fanns där. De vitklädda? Två vittnen har sett dem, i gryningsljus eller dagsljus. Och de sågs kliva ur en bil av samma typ som flera andra vittnen berättat om. Även om man krasst räknar med att en del detaljer kring varelsernas utseende tillkommit under resans gång, så har vi ändå direkt efter olyckan en bil som stannar och två personer som hämtar ett tämligen stort föremål i vraket efter lastbilen och sedan försvinner från platsen. Det är sannerligen mystiskt så det räcker, även om de kanske inte var klädda i vita fotsida rockar och även om de kanske inte var uppseendeväckande långa och bleka. Eller också såg de ut precis som herdarna beskrev dem, vad vet jag?

Vad tror du hände med barnet från Somosierra?