Blev det finländska kärleksparet offer för en seriemördare?

De var ett lite omaka par kan man tycka. Hon var en attraktiv 21-årig kvinna, han var en brådmogen 17-årig pojkspoling. Men Marja-Terttu hade fallit för den fyra år yngre Veli, och sommaren 1959 bestämde paret sig för att lämna Hyrynsalmi, en liten håla i Uleåborgs län, och åka på semester till Lappland. På den resan försvann de spårlöst.

Fallet med det försvunna kärleksparet är ganska okänt, även i Finland. Försvinnandet glömdes bort när två andra spektakulära brott tog över nyhetsflödet: Dubbelmordet  i Tulilahti senare på sommaren 1959 och trippelmordet vid Bodomsjön följande sommar. Det finns obehagliga likheter mellan de här tre fallen. På campingplatsen i Tulilahti blev två unga flickor mördade när de låg och sov i i sitt tält. Innan mordet hade flickorna haft ett romantiskt möte med två unga män. Vid Bodomsjön attackerades två unga kärlekspar när de sov i sitt tält, tre av ungdomarna dog. Och nu vet vi ju inte om Marja-Terttu Saarainen och Vesa Soukka blev mördade, men de var ett kärlekspar och de hade ett tält…

Den 19 juni 1959 tog Marja-Terttu Saarainen och Veli Soukka bussen till Ruka, där de firade midsommar. Senare fortsatte de till Rovaniemi. Därifrån kommer de sista livstecknen från de två ungdomarna. De skickade ett vykort därifrån den 23 juni och den 24 juni skrev de sina namn i en gästbok på skidcentret Ounasvaara. Därefter slutar alla spår.

Den 5 juli skulle båda två vara tillbaka på sina jobb. När de inte dök upp började Marja-Terttus mamma ana att något var fel. Velis mor tog det lugnt, hon var van vid att sonen var borta hemifrån i långa perioder och att han inte alltid höll tider och löften. Men fru Saarainen gick till polisen, som började spana efter de två ungdomarna. En del tips kom in, men inget som lyckades skingra mystiken.

En affärsman sade sig ha sett Marja-Terttu och Veli i Hammerfest i Norge den 23 juni. Andra hade sett Veli Soukka ensam i Karasjok i Norge i augusti och i Luleå så sent som den 10 september.

Men inte ett endaste spår har någonsin hittats efter de båda ungdomarna, eller deras bagage. De är som uppslukade av jorden.

Förolyckades de i terrängen? Lapplands vildmark är enorm och har kostat många livet, även människor med mycket större vana av friluftsliv än vad de här båda hade. Och ett olycksfall är väl den mest sannolika lösningen. Men om de dött i naturen, borde man inte ha hittat något spår efter dem? Är det sannolikt att två människor och deras packning försvinner helt och hållet?

Var det ett frivilligt försvinnande, rymde de unga tu till ett nytt liv utomlands? Eller tog Veli av någon anledning livet av sin flickvän, för att sedan gömma kroppen och fly landet? Det skulle kunna förklara vittnesiakttagelserna av en ensam Veli senare på sommaren och hösten. Men att försvinna spårlöst och skapa sig en ny tillvaro kräver gott om både pengar och kunskaper, vilket de här två knappast hade.

Nu har det gått över 50 år. Om de lever är de i 70-årsåldern i dag. Kanske hade de väldigt goda skäl för att försvinna, och kanske lyckade de verkligen mot alla odds. Kanske lever de i detta nu ett stillsamt pensionärsliv någonstans i Sverige, med barn och barnbarn som inte har en aning om det gamla parets dramatiska förflutna.

Eller kanske finns det som är kvar av deras kroppar i en grav någonstans i  Lappland, där deras mördare grävde ner dem och deras tält och väskorna. Kanske var det rent av den hypotetiske seriemördaren  jag skissade upp i början på texten.

 Vad tror du hände med det finländska kärleksparet?

Svenskt par krockade med mystiskt föremål

Plötsligt dyker det upp framför den på den mörka vägen, svävande i strålkastarljuset ovanför asfalten. Det unga paret hinner inte riktigt fatta vad de är med om innan de kör rakt in i det mystiska föremålet.

Den här historien kommer från Clas Svahns bok UFO-mysteriet. Illustrationen är en fri tolkning utgående från skisserna i boken och det som de båda ögonvittnena berättar. Och det här är en händelse som inte liknar något annat jag hört eller läst, och jag kan inte i min vildaste fantasi hitta någon logisk förklaring. Ett mysterium av bästa sort enligt mig!

Det är en kväll i mitten på 1980-talet, som Jörgen Berg och hans sambo Ulrika Åberg kör i sin Ford Taunus från Årnäs till hemmet i Mariestad. Klockan är runt tio på kvällen, det är mörkt och den smala vägen krokar sig fram genom tät skog. Plötsligt får Jörgen se något mycket konstigt.

– Vi körde väl i sjuttio och hade precis kommit ut på en raksträcka då jag fick ögonen på en boll med en kon någon halvmeter över asfalten. Konen verkade gå in i bollen som kan ha varit 20 centimeter hög, berättar Jörgen Berg.

– Jag blev helt fascinerad av bollen som hängde mitt över vägen. Den var på något sätt inte riktigt verklig och när ljuset från bilen träffade den verkade det som om den sög åt sig ljusstrålarna. Det var som ett grått hål i luften, det fanns ingenting som kunde reflektera ljuset.

Jörgen Berg, som sitter rak i ryggen och kör, ser bara bollen och konen samt ”stängeln” som de hänger  i. Den övre delen av föremålet skyms av bilens tak.

Ulrika Åberg sitter  bekvämt nedhasad i stolen. Från sin position kan hon inte se bollen och konen, eftersom de skyms av instrumentbrädan. Hon ser däremot den övre delen av föremålet.

– Jag kunde se hur vi körde rakt in i en pulserande stängel. Den var orangegul och beige och det riktigt rann färg om den, det var som om den brann med en vacker färg. Jag skulle uppskatta bredden till 15 centimeter och högst upp satt någonting som liknade en sländas vingar.

Ögonblicket senare kör paret rakt in i föremålet.

– Jag var beredd på en smäll. Men ändå bromsade jag inte, det var det som var så konstigt. Vi träffade föremålet vid vänster strålkastare och sedan var det borta. Jag tittade på Ulrika och hon sa ”Vad var det?”.

– När vi krockade med det kändes inget i bilen, inget ljud, ingen stöt, säger Ulrika Åberg. Men när vi träffade stängeln så började den svaja som om den var gjord av gummi. Hade det varit en människa hade vi ju bromsat. Men vi bara satt där och tittade liksom – och så körde vi in i det.

Efter den märkliga kollisionen vänder hon sig om och tittar, men hon ser ingenting i mörkret.

Paret säger till Clas Svahn att de inte kan beskriva vad föremålet bestod av. Det var inte genomskinligt och det lyste inte heller av egen kraft. Det verkade på något sätt suga åt sig ljuset från bilens strålkastare.

Vad var det de såg? Jag har ingen aning, jag kan inte ens komma med en vettig gissning. Har du någon teori?

Om du är intresserad av mystiska fenomen kan jag varmt rekommendera boken UFO-mysteriet. Den är ett välskrivet galleri över de mest spännande svenska UFO-fallen, av en författare som besitter så väl öppet sinne som kritiskt tänkande.

”Någonting var här och tog mamma”

Trebarnsmamman Dorothy Forsteins försvinnande är fruktansvärt kusligt, som taget ur en skräckfilm. Ondskan kommer två gånger till den idylliska amerikanska förorten, första gången tar den Dorothys sinnesfrid, den låter henne leva i ångest i fem år innan den slår till igen – och tar henne med sig.

Dorothy Forsteins liv såg ut som många andra amerikanska kvinnors i mitten på 1900-talet. Hon var trebarnmor, gift med en framgångsrik man och familjen bodde i en välmående förort till Philadelphia. Paret Forsteins äktenskap var av allt att döma lyckligt och Dorothy beskrivs som en glad och utåtriktad kvinna. På ytan verkade hon leva mitt i den en amerikanska drömmen, men i skuggorna lurade något annat. Hade Dorothy en mörk hemlighet? Eller var det någon i hennes närhet som ville henne illa?

Dorothy och Jules Forstein gifte sig i början på 1940-talet. Han hade då två barn från sitt tidigare äktenskap, döttrarna Marcy och Merna. Den första hustrun dog i barnsäng när Marcy föddes, och Jules Forstein återförenades då med sin ungdomskärlek Dorothy. Paret gifte sig och fick en son, Edward.

Medan Dorothy tog hand om hemmet och de tre barnen blomstrade Jules Forsteins karriär. 1943 blev han utnämnd till domare. Men ett par år senare, den 25 januari 1945  slås idyllen sönder.

Det är som vilken dag som helst. Dorothy lämnar barnen hos en granne och går ut och handlar. En grannfru, Maria Townley, ser Dorothy komma hem och uppfattar det som att någon går tillsammans med henne eller bakom henne när hon tar de sista stegen fram till trevåningssvillans dörr. Men det är mörkt och grannfrun tittar inte speciellt noga, så det finns inget signalement på gestalten hon såg.

Precis när Dorothy går in i huset hoppar någon på henne. Personen slår den överrumplade kvinnan med knytnävarna och med någon form att tillhygge. Dorothy faller medvetslös till golvet och drar i fallet med sig luren från telefonen som står i hallen. Telefonisten, som på den här tiden svarade när man lyfte luren, hör uppståndelsen och kallar på polis. Våldsverkaren försvinner i mörkret.

Dorothy Forstein överlever den brutala misshandeln med bruten käke, krossad näsa, bruten axel och hjärnskakning. ”Någon hoppade på mig, jag såg inte vem det var. Han bara slog och slog”, säger hon med darrande stämma till polisen.

Fallet utreds som ett mordförsök. James A Kelly vid Philadelphiapolisen  anser att inkräktarens enda syfte måste ha varit att döda Dorothy, eftersom ingenting är stulet från Forsteins hem. Domare Forstein utreds, men han har ett otvetydigt alibi och barnen är för unga för att ha varit inblandade. Dorothy Forstein har inga kända fiender och paret är omtyckt i grannskapet. Polisen kan inte hitta något tänkbart motiv för dådet och ingen misstänkt blir någonsin arresterad.

Det brutala överfallet förändrar Dorothy. Fysiskt repar hon sig ganska snabbt, men psykiskt blir hon aldrig återställd. Den glada och sociala kvinnan förvandlas till ett nervvrak som rycker till för varje ljud i huset, hon ägnar timmar åt att kolla och åter kolla alla lås hon låtit sätta in på dörrarna och fönstren. Och hon är misstänksam mot sin omgivning, säker på att någon är ute efter henne. Men vem? Och varför?

Fem år går utan att någonting händer, kanske börjar Dorothys trygghet återvända, kanske har hon lyckats intala sig att det hemska som hände nog bara var en tillfällighet.

Efter överfallet brukar domare Forstein inte lämna familjen ensam på kvällarna, men den 18 oktober 1950 är han bjuden på en politisk bankett. Han ringer Dorothy på eftermiddagen och kollar att allt är ok där hemma. Enligt maken är Dorothy då på bra humör och skämtar, hon verkar nästan som sitt gamla jag. Maken lovar att inte stanna länge på banketten och Dorothy avslutar samtalet med ett muntert, men i sammanhanget kusligt profetiskt, ”Glöm inte att sakna mig!” (”Be sure to miss me!”).

När domare Forstein kommer hem klockan 23.30 möts han av de hysteriska skriken från de två yngsta barnen, Edward och Marcy. De sitter på golvet i ett av sovrummen, fastklamrade vid varandra, skakande av skräck. När pappan lyckas lugna dem så pass att han förstår vad de säger får han höra:  ”Det är mamma, någonting var här och tog mamma”.

Den äldsta systern Merna sover över hos en kompis, och domaren kan konstatera att inte heller Dorothy finns i huset. Men hennes handväska, pengar och nycklar ligger kvar hemma.

Jules Forstein kan inte för sitt liv begripa varför hans hustru skulle ha lämnat barnen ensamma, men tänker att det måste vara så att hon gått iväg för att besöka någon och att barnen vaknat ensamma och drabbats av panik. Han ringer runt, men ingen av familjens grannar eller vänner har sett till Dorothy.

Till slut ringer domaren till Philadelphiapolisen. De kollar sjukhus, bårhus och hotell i hela stan, och knackar dörr i området runt familjen Forsteins villa. Men de hittar inte ett spår efter Dorothy Forstein.

Det enda polisen har att gå efter är nioåriga Marcy Forsteins vittnesmål, men det hon säger är så otroligt att polisen avskriver det som ett uppskärrat barns fantasier.

Marcy berättar: ”Jag vaknade, och det var sent. Jag vet inte om jag hörde röster eller om jag bara vaknade. Jag gick mot trappan, och då kom en man upp. Han gick till mammas rum, och jag såg att hon låg där med ansiktet ner i mattan. Hon såg sjuk ut. Mannen vände över henne på rygg och lyfte upp henne. Han lade henne över sin axel så att hennes huvud hängde ner på hans rygg. När jag frågade vad han gjorde sa han ‘Gå och lägg dig igen lilla vän, mamma har varit sjuk, men hon kommer att bli bra nu.’ ”

Polisen frågar vad mamma hade på sig.

”Hon hade sina röda tofflor och den röda sidenpyjamasen, den som hon gillar för att den är så snygg.”

Flickan berättar att mannen hade en brun keps och brun jacka, han var i hennes pappas ålder och hon hade aldrig sett honom förr.

”Han gick nerför trappan med mamma och ut genom dörren. När jag hörde att dörren gick i låg sprang jag och hämtade Edward. Sedan väntade vi tills pappa kom hem…”

Dorothy Forstein sågs aldrig till igen och flickans berättelse är den enda förklaringen polisen har till domarens hustrus försvinnande. Ingenting var rubbat i huset, det fanns inga tecken på någon strid, det fanns inga spår över huvud taget som tydde på att någon utomstående varit där. Det fanns inte ett enda fingeravtryck efter den okände mannen, något som förundrade polisen. Hur hade han klarat av att bära en vuxen kvinna över axeln, till och med nerför trapporna, utan att ta stöd någonstans? Och hur hade han kunnat gå ut på den livligt trafikerade gatan utanför huset med en medvetslös kvinna i röd pyjamas över axeln utan att någon märkt något?

Vad tror du hände med Dorothy Forstein?

Isdalskvinnan – ett norskt mysterium

Teckningen du ser här gav henne ett ansikte, platsen där hon hittades död gav henne ett namn. Men så mycket mera vet vi inte om henne, vi vet inte vem hon var och vi vet inte varför hon dog. Vi vet inte vad som drev henne till de febriga och till synes planlösa resorna som hon ägnade sin sista tid i livet åt, inte heller vet vi varför hon måste dö på ett så groteskt sätt, nedsövd och bränd på bål i en ödslig norsk dal. Det finns mängder av spår  i det här fallet, men hennes liv förblir ändå lika gåtfullt som hennes död.

Mysteriet med Isdalskvinnan har fascinerat generationer av norrmän och än i dag, över 40 år efter hennes död, svävar hennes ande över dalen där hon tillbringade sina sista timmar. När mörkret sänker sig över Isdalen och vandrarna kurar ihop sig kring lägereldarna då är det henne de pratar om: Isdalskvinnan.

Det är söndagen den 29 november då en far och hans två döttrar som vandrar i Isdalen gör det fruktsansvärda fyndet. I den del av dalen som kallas Dödsdalen ligger en död kvinna på ett nerbrunnet bål. Kvinnan är illa tilltygad, hennes hår är avsvett och delar av kroppen är förbrända. I gräset runt den döda kroppen ligger ett tiotal rosa sömnpiller av märket Fenemal, en tom likörflaska och två platsflaskor som av lukten att döma har innehållit bensin. På bilden arbetar polisen på fyndplatsen.

Namnet Dödsdalen myntades efter en skidolycka i början på 1900-talet. En grupp skidåkare överraskades av tät dimma och flera av dem störtade nerför ett stup och dog.

1970 skördar Dödsdalen ännu ett offer. Obduktionen visar att kvinnan dog av en kombination av brännskador och kolosförgifting. I dödsögonblicket var hon bedövad av sömntabletter och troligen indränkt med bensin. Det fanns spår av minst 50 Fenemaltabletter och en mindre mängd alkohol i hennes kropp. Det enda spåret av våld var ett blåmärke på halsen, enligt obducenten kunde det ha uppstått av ett karateslag.

När polisen börjar utreda kvinnans liv nystas en märklig historia upp. Hon har rest runt i Norge och Europa under nio olika identiteter. Hon hade en hel bunt med pass i handväskan, alla var falska. Enligt vittnen talade hon franska, tyska, engelska och flamländska. Hon brukade förvandla sitt utseende genom att bära olika peruker och glasögon.

Polisen lyckas pussla ihop kvinnans resor under det sista året i livet, och det är en imponerande lista:

  • 20 mars: Kvinnan reser från Genève till Oslo.
  • 21 – 24 mars: Bor på Hotell Viking i Oslo under namnet Genevieve Lancier.
  • 24  mars: Flyger från Oslo till Stavanger, därifrån tar hon båt till Bergen. Övernattar på Hotell Bristol under namnet Claudia Tielt.
  • 25 mars – 1 april: Bor på Hotell Scandia i Bergen, fortsättningsvis under namnet Claudia Tielt.
  • 1 april: Reser från Bergen till Stavanger och vidare till Kristiansand, Hirtshals, Hamburg och Basel. Detta är de sista spåren efter Isdalskvinnan innan hon kommer till Oslo igen sex månader senare.
  • 3 oktober: Reser från Stockholm till Oslo och vidare till Oppdal, där hon övernattar på Oppdal Turisthotell.
  • 22 oktober: Övernattar på Hotell Altona i Paris.
  • 23 – 29 oktober: Bor på Hotell de Calais i Paris.
  • 29 – 30 oktober: Åker från Paris till Stavanger och vidare till Bergen, där hon tar in på Hotell Neptun under namnet Alexia Zerner-Merches.
  • 6 november: Reser till Trondheim.
  • 6 – 8 november: Bor på Hotell Bristol i Trondheim under namnet Vera Jarle.
  • 9 november: Åker från Trondheim till Oslo och vidare till Stavanger.
  • 9 – 18 november: Bor på Hotell St Svitun i Stavanger under namnet Fenella Lorch.
  • 18 november: Reser med båten Vingtor til Bergen.
  • 18 november: Bor på Hotell Rosenkrantz i Bergen under namnet Elisabeth Leenhower.
  • 19 – 23 november: Bor på Hotell Hordaheimen, fortfarande under namnet Elisabeth Leenhower.
  • 29 november: Kvinnan hittas död i Isdalen.

Från mars till november 1970 besöker Isdalskvinnan alltså Bergen tre gånger. Den 18 november 1970 kommer hon till Bergen för sista gången. Hon bor det första dygnet på Hotell Rosenkrantz, men redan dagen efter flyttar hon till Hotell Hordaheimen där hon checkar in på rum 407 och skriver in sig som Elisabeth Leenhower från Belgien. Kvinnan håller sig mycket på rummet och personalen får intrycket att hon är på sin vakt.

Måndagen den 23 november betalar hon kontant för rummet och ber receptionisten beställa en taxi. Senare samma dag ses kvinnan lägga in två resväskor i en förvaringsbox på Bergens järnvägsstation. Därefter finns det inga säkra iakttagelser av henne förrän hennes döda kropp hittas i Isdalen.

När polisen öppnar boxen och går igenom kvinnans bagage i hopp om att kunna lösa gåtan med hennes identitet blir de besvikna. Någon verkar ha gjort sitt yttersta för att ”avidentifiera” kvinnans tillhörigheter. Etiketterna på alla kläder är bortklippta, lappen med läkarens och patientens namn på en burk receptbelagd hudkräm är avriven, alla ytor som kunnat ha fingeravtryck är avtorkade. Det enda teknikerna hittar är fragment av ett fingeravtryck på ett par glasögon.

I bagaget finns en anteckningsbok med siffror och bokstäver, troligen koder för kvinnans reserutt och de kontakter hon har i Norge.

Enligt en klädhandlare som av polisen fick i uppdrag att analysera Isdalskvinnans klädstil ska hennes garderob ha varit relativt exklusiv med drag av italiensk smak.

På tal om Italien kom polisen i kontakt med en italiensk fotograf som vid ett tillfälle gett kvinnan lift och därefter ätit middag med henne på ett gästgiveri i Loen. Fotografen hävdade att kvinnan sagt att hon kom från en liten stad norr om Johannesburg i Sydafrika och att hon reste runt halva året för att se vackra städer.

Isdalskvinnan var 30-40 år gammal, 164 cm lång med breda höfter. Hennes hår var långt och brunsvart, hon beskrivs som en vacker kvinna med exotiskt utseende. Bilden visar hur hon var klädd när hon dog.

Var hon en sovjetisk spion i det pågående kalla kriget? Alla hennes falska pass kunde ju tyda på att hon ingick ett professionellt nätverk. Polisen fick tips om att en av cheferna för KGB hade anlänt till flygplatsen i Trondheim bara tio minuter efter att Isdalskvinnan hade landat, för att mystiskt nog flyga hem till Sovjet igen efter bara några timmar.

Eller var hon inblandad i en sydamerikansk checksvindlarliga? Eller en israelisk avhoppare som blev mördad av sina egna?

Polismästaren i Bergen, Oskar Hordnes, avspisade konsekvent alla teorier som framfördes i pressen och hävdade att kvinnan begått självmord. Efter att ha tagit sömnpillren skulle hon ha ramlat in i bålet och omkommit.

2003 vände sig en man till Bergens Arbeiderblad med ett nytt tips. Han sa att han hade mött Isdalskvinnan på fjället Fløyen, då skulle hon ha varit jagad av två män. Han hade reagerat på att hon var väldigt tunnt klädd för att vistas på fjället en kall novemberdag. Mannen hävdade vidare att han gått till polisen med sitt tips, men att han där blivit avvisad och uppmanad att glömma det han sett för att ”den där saken skulle aldrig bli uppklarad”.

Isdalskvinnan ligger i en anonym grav vid Møllendal kapell i Bergen. Kistan är förzinkad för att eventuella anhöriga ska kunna identifiera henne, och möjligheten att spåra dna till efterlevande släktingar finns också, om bara några släktingar hör av sig. Hos polisen i Bergen ligger ett album med bilder från begravningen, bilder som det är tänkt att kvinnans anhöriga ska få.

Om Isdalskvinnan blev mördad kan ingen längre dömas, 1995 blev det brottet preskriberat då fallet varit olöst i 25 år.

Varför alla resorna, varför de avklippta etiketterna, varför alla pass? Och varför har ingen efterlyst henne?

Reste hon runt med ett uppdrag? Var hon jagad? Eller var hon en vilsen själ som flydde undan sina egna demoner?

Vad tror du är sanningen om Isdalskvinnan?

 

Blodbadet vid Bodom träsk

Han kastar sig över tältet, höjer kniven och hugger, igen och igen. Den ljusgröna tältduken slits sönder och färgas röd, byltena där under kvider och försöker kravla undan. De väcks av en smärta de aldrig tidigare upplevt, de förstår inte vad som händer, kanske hinner de aldrig fatta innan det är slut. Han tar upp ett tillhygge och slår sönder deras huvuden. En av flickorna, Irmeli, är den han riktar det mesta hatet emot, kanske är det bara henne han vill åt egentligen. Han sliter av henne kläderna och hugger besinningslöst kniven i hennes redan döda kropp.

Några timmar senare kommer Esko Johansson till Bodom träsk i Esbo norr om Helsingsfors för att bada med sina två söner. Klockan är 11 på förmiddagen den 6 juni 1960, försommaren är så bedövande vacker som den bara kan vara en tidig morgon vid en finländsk insjö. Johansson ser två motorcyklar stå parkerade vid stigen, sedan går han rakt in i en scen som kunde vara tagen ur en skräckfilm. Tre tonåringar ligger döda i en blodig röra av kroppar, tältduk och kläder. En flicka är naken på underkroppen. Ovanpå henne ligger en ung kille, han är blodig men han rör på sig.

Bodommorden kostade tre tonåringar livet och förändrade livet för alltid för pojken som överlevde. Och än i dag går mördaren lös.

Seppo Boisman och Nils Gustafsson, båda 18 år, tar med sig sina 15-åriga flickvänner Irmeli Björklund och Tuulikki Mäki för att campa. På pingstaftonen 1960 åker paren till Bodom träsk med pojkarnas motorcyklar. De slår upp sitt tält på en vacker plats nära vattnet. Killarna har sagt till sina föräldrar att de ska iväg och fiska, de har inte berättat att flickorna ska med, och de har garanterat inte berättat att de har laddat upp med både sprit och kondomer – det är inte friluftsliv som är syftet med den här utflykten.

Under kvällen dricker de fyra tonåringarna sprit blandat med apelsinläsk. Vad som sedan händer är högst oklart, men någon gång under morgontimmarna slår mördaren till. Ungdomarna som då ligger och sover inne i tältet slaktas snabbt och målmedvetet.

Men Nils Gustafsson överlever mot alla odds, han är halvt medvetslös och hans ansikte är täckt av blod från den sönderslagna hakan och skadorna i bakhuvudet. När Gustafsson kvicknar till blir poliserna som väntat på hans vittnesmål gruvligt besvikna. Han minns ingenting av det som hände under natten.

Mördaren stjäl saker av ungdomarna, bland annat deras plånböcker och en del kläder. Det värdefullaste de har, motorcyklarna, får dock stå kvar. En del av kläderna och Nils Gustafssons skor hittas senare gömda i skogen en halv kilometer bort. Andra saker, bland annat Seppo Boismans skinnjacka, hittas aldrig.

Om Kyllikki Saari, som jag berättade om i https://mysteriebloggen.wordpress.com/2012/08/14/finlands-mest-kanda-mord/
var en lite naiv kristen familjeflicka var de här ungdomarna något av motsatsen, det här var brådmogna killar och tjejer som var vana att råda sig själva och gå sina egna vägar. Mitt i chocken efter det fasansfulla dådet var det många i Finland som förundrades över att flickorna hade fått lov av sina föräldrar att åka och campa med sina pojkvänner. 1960 var det inte vanligt, och det var inte vanligt att så här unga människor drack alkohol heller, framför allt inte att flickor gjorde det. Men det var fyra i grunden skötsamma ungdomar, båda pojkarna hade lärlingsarbeten och flickorna gick i yrkesskolan. De var kanske inte guds bästa barn på alla områden, men barn var de, bokstavligt talat. Det är lätt att glömma hur väldigt unga Bodomoffren faktiskt var, flickorna var 15 år och pojkarna hade tre år kvar till myndighetsdagen, i Finland blev man vid den här tiden myndig vid 21.

Iakttar mördaren ungdomarna under kvällen, lurar han i buskarna och väntar tills de går och lägger sig? Är det rent av samme mördare som slog till vid campingplatsen Tulilahti i östra Finland, bara 10 månader tidigare? Då blev två campande flickor mördade. Flickorna hade pojkar på besök vid sitt tält under kvällen före mordet. Iakttog han dem då, liksom han iakttar ungdomarna vid Bodom träsk, är det kanske det sexuella spelet mellan de unga som utlöser hans lust att mörda?

I ett desperat försökt att hitta mördaren låter polisen hypnotisera Nils Gustafsson. Han berättar under hypnosen att en man skurit hål i tältet och anfallit ungdomarna med en kniv och något som såg ut som ett järnrör. Med ledning av Gustafssons berättelse tillverkas en fantombild på Bodommördaren. Men mannen på bilden hittas aldrig.

En mystisk detalj i fallet är de två unga män som ses meta i Bodom träsk nära mordplatsen under mordnatten. Trots upprepade uppmaningar i press och tv hör de här männen aldrig av sig till polisen. Och de får uppenbarligen bråttom att komma iväg under natten, eftersom de lämnar kvar sin fångst. Polisen hittar ett knippe abborrar på stenarna vid stranden där männen stått. Eller var det så att de metade för att fördriva tiden medan de väntade, för att det ser mera naturligt ut att meta vid en sjö än att bara stå och trycka i buskarna?

Ett flertal män har varit misstänkta för Bodom-morden genom åren, bland dem ”kioskmannen” Valdemar Gyllström och den mentalsjuke tysken Hans Assmann.

Valdemar Gyllström drev en kiosk i närheten av mordplatsen, ungdomarna köpte läsken de använde som groggvirke av honom. Han var känd för att hata campare och för sitt aggressiva beteende. 1969 drunknade Gyllström i Bodom träsk, dödsfallet var av allt att döma ett självmord. Enligt uppgift ska han dessförinnan i berusat tillstånd ha sagt ”det var jag som dödade dem”.

Den tyskfödde Hans Assmann togs in på Helsingsfors kirugiska sjukhus dagen efter morden. Han uppträdde då mycket märkligt, han spelade medvetslös och var aggressiv om vart annat, han var smutsig och kläderna var nersölade av någonting som såg ut som blod. Assman bodde bara några kilometer från mordplatsen, och han liknade fantombilden.

Men både Gyllström och Assman har efter grundliga utredningar avförts av polisen.

Genom decennierna levde de olösta Bodommorden kvar som en ond saga i Finland, den berättades och diskuterades om och om igen. Bodommördaren blev sinnebilden för den blinda ondskan, djävulen själv som hoppar fram ur skuggorna och går till besinningslös attack. Och alla dör, utom Nils som är den större och starkare av pojkarna. Om någon ens tänkte tanken att det skulle vara Nils, överlevaren som tigit i alla år, som var den skyldige var det ingenting man sade högt.

Men så 2004, 44 år efter morden, slår nyheten ner som en bomb. Den då 62-årige pensionerade busschauffören Nils Gustafsson anhålls som misstänkt för att ha mördat sina kamrater. En polis som gått igenom bevisningen har genom uteslutningsmetoden kommit fram till att det måste vara Nils och ingen annan som är skyldig. Enligt åtalet finns inget DNA från någon utomstående på platsen, blodspåren visar att mördaren hade Nils skor på sig, motivet ska ha varit svartsjuka efter att hans flickvän avvisat hans sexuella närmanden. Dessutom ska Nils Gustafsson ha överdrivit sina egna skador.

Mordtältet visas upp i rättssalen och rättegången får enorm uppmärksamhet i finländsk press. Men när det kommer till kritan faller åtalet samman som ett korthus, inget av polisens påstådda nya bevis vinner något gehör i rätten. Gustafsson frias på alla punkter och domen överklagas inte. Nils Gustafsson får 44 900 euro i ersättning av staten och går ut som en fri man, dock dömd i mångas ögon. I finländsk press beskrivs han i dag ofta som ”den i rätten friade”.

Nils Gustafsson har från dag ett sagt samma sak, han minns ingenting och han är oskyldig. Genom åren har han varit mycket sparsam med uttalanden i media, och han ska också ha undvikit att prata om morddramat privat. När han inför rättegången för ovanlighetens skull mötte pressen fick han frågan hur han kan vara säker på att han är oskyldig när han inte minns någonting. Gustafsson tänkte då efter en stund innan han svarade: ”Jag är oskyldig och därmed basta”.

Efter rättegången har han lovat att aldrig mera säga ett ord till pressen.

Gustafsson må tiga, men Finlands största kriminalmysterium lever vidare, bland annat i skepnad av ett av de senaste decenniernas mest framgångsrika finländska band: Children of Bodom från Esbo.

Vad tror jag? Ja, jag har svårt att se att någon utomstående skulle vara skyldig. En utomstående gärningsman förutsätter att någon är tillräckligt galen för att ensam ge sig på ett sällskap på fyra, varav två starka unga män, men samtidigt sansad nog för att undgå att åka fast. Två utomstående gärningsmän (de mystiska männen som metade kanske?) känns mera troligt än en ensam, tycker jag.

Kan en 18-årig kille vara så förhärdad att han dödar sin bästa vän, flickan han är kär i och en flicka till, för att sedan blåneka till allt och leva vidare som om ingenting har hänt? Eller kan det vara så att han glömt eller förträngt alltihop, och verkligen är övertygad om att han är oskyldig?

Vad tror du hände vid Bodom träsk?