Örnflickan

HavsornDen lilla flickan är helt inne i leken, hon hukar sig över den lilla världen som hon byggt upp på marken framför sig. Då kommer den blixtsnabba attacken, för ett ögonblick förmörkas solen, starka vingar slår undan luften, kraftiga klor hugger tag i bytet, lyfter och stretar uppåt. Den stora rovfågeln får kämpa för att få upp den tunga bördan, vingarna slår inte lika elegant som de brukar, luftfärden är ansträngd och vinglig, men den stretar på, och vingslag för vingslag försvinner den allt längre bort från hemmet och tryggheten, barnet hänger till synes livlöst i klorna, flickan är för chockad för att ens kunna skrika…

Har det här skräckscenariot utspelat sig i verkligheten?

Nej, säger ornitologerna. En rovfågel kan enligt dem under inga förhållanden lyfta och flyga med ett så tungt byte som ett litet barn.

Svanhild familjMen historierna om barn som blivit bortförda av rovfåglar berättas över hela världen. I denna flora av tragiska myter och tveksamma skrönor finns ett fall som är svårt att förklara bort, fallet med den norska ”örnflickan” Svanhild Hartvigsen.

Hon var tre år när det som beskrivs i början på texten ska ha hänt henne. Svanhild överlevde dramat och höll fast vid sin historia hela livet. Hon blev 81 år gammal och dog 2010.

Det var söndagen den 5 juni 1932. Svanhild var tillsammans med sin familj på besök hos släktingar på ön Leka i Nord-Trøndelag. Svanhild lekte ute på gården, vid 15.30-tiden var hon plötsligt försvunnen. Hundratalet personer engagerades i sökandet efter den lilla flickan, men hon var som uppslukad av jorden.

Först vid niotiden på kvällen hittade man hennes ena sko vid foten av Hagafjället. Någon lade märke till att havsörnarna, som hade ett bo uppe på berget, verkade oroliga och betedde sig konstigt. Tre unga män, Karl Haug, Jentoft Svendsen och Leif Andersen, beslöt sig för att ta sig upp på fjället.

– Vi var ju inte alls förberedda för att klättra, vi hade fortfarande kyrkkläderna på oss när vi beslöt oss för att klättra upp till boet. Det verkade otroligt att örnen skulle ha tagit barnet, men vi såg ingen annan lösning och tyckte att vi måste se efter, berättade Haug senare.

berget

Under boet fanns en smal klipphylla. Svendsen kikade upp över kanten, och där hittade han henne. Svanhild låg på magen med blodiga händer, alldeles stilla.

– Hon är här, men hon är död, ropade Jentoft Svendsen till sina kamrater.

Men Svanhild var vid liv. Under sina fyra lager med sönderrivna kläder var flickan i stort sett oskadd.

Svanhild– Jag satt tyst som en mus och lekte med några småstenar på gården. Då såg jag plötsligt hur örnen kom emot mig, Det nästa jag minns är att jag låg på klipphyllan, och såg hur örnen kom emot mig igen, med de där stora klorna. Det var fruktansvärt, berättade Svanhild senare.

Hon kom ihåg hur hon kastade stenar mot örnen för att freda sig.

– Jag var bara tre år, men jag slogs för mitt liv, för att överleva. Annars hade nog örnen slitit mig i stycken och matat sina ungar med mig.

Distriktsläkare K Fossum som undersökte Svanhild efter dramat fann att hon var oskadd så när som på ett skrubbsår i pannan. Den ena skon saknades, det var den som man hade hittat nedanför fjället. Den oskyddade foten var oskadd och strumpan var hel och ren. Läkaren kunde inte se någon bättre förklaring än att en örn faktiskt hade flugit upp med flickan till klipphyllan, 1,7 kilometer bort och 180 meter upp.

Läkaren vägde Svanhild på den enda våg som fanns att tillgå på gården, ett ålderdomligt träbesman. Han kom fram till att flickan vägde 19 kilo, en uppgift som ifrågasatts genom åren. Det kan ha varit så att läkaren förväxlat skalorna på vågen och att flickan i själva verket vägde knappt 10 kg.

10 kg är ändå väldigt mycket mera än de drygt 3 kg en havsörn enligt experterna klarar av att lyfta.

– Den här historien hör hemma bland historierna om tomtar och troll. Det här har aldrig hänt, konstaterade den norske ornitologen Morten Ree.

Men Svanhild höll fast vid sin historia. Hon kom inte ihåg själva flygturen, hon förmodade att hon svimmat av när örnen lyfte upp henne. Men det som hände före och efter, det var precis som hon berättade, det hävdade hon i alla år.

Och folket på Leka trodde och tror fortfarande på örnrovet. Det pratas om speciella vindförhållanden som kan ha hjälpt örnen att lyfta flickan, det talas om folk som sett rovfåglar fara iväg med stora byten som renkalvar.

Skeptikerna menar att Svanhild antagligen klättrade upp på fjället själv. På den här sidan finns en filmad intervju med Svanhild, efter intervjun tar reportrarna sig upp till klipphyllan där flickan hittades. Döm själv om du tycker det är rimligt att anta att en ensam treåring skulle ha klättrat upp till platsen där Svanhild hittades.

http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/nrk_trondelag/1.7381683

Tror du att örnen tog Svanhild Hartvigsen?

Annonser

Hur kan en hel familj bara försvinna?

McStay family

Susan Blake skriver mejl till sin son Joseph nästan varje dag. Hon får aldrig något svar, men hon fortsätter ändå att skriva. Hon skriver om vardagens alla små händelser, hon berättar nyheter om släkten och vännerna och hon skickar hälsningar till de två små pojkarna. Hon fortsätter att hoppas att hennes älskade son finns i livet någonstans, att han läser sina mejl fast han aldrig svarar. Och hon hoppas att svärdottern och de båda barnbarnen också är där med honom.

Det har nu gått tre år sedan familjen McStay försvann. De var en vanlig amerikansk medelklassfamilj, de hade mycket god ekonomi och ett vackert hem i en stillsam förort till San Diego.

mcstay-family

Joseph McStay, 40, ägde Earth Inspired Products, som byggde fontäner, trädgårdsdammar och -vattenfall till företag över hela världen. Hustrun Summer McStay, 43, var hemma och tog hand om sönerna, men planerade att återuppta sin karriär som fastighetsmäklare. Sonen Joseph Jr var tre år, och Gianni skulle precis fylla fem år.

Den 4 februari 2010 var sista gången någon såg familjen eller hörde ifrån dem.

När polisen tog sig in i huset en och en halv vecka senare såg det ut som om familjen McStay bara hade tänkt gå ut en stund. Grönsaker och ägg hade lämnats framme på köksbänken och två skålar med popcorn stod i soffan.

En polis beskrev senare situationen i huset som ”mystisk”: ”Det var som om de två barnen suttit där i soffan och tittat på tv och ätit popcorn – och så hade de bara försvunnit”.

Hundarna Bear och Digger slet i sina koppel och skällde oupphörligt på bakgården. De var törstiga och utsvultna, de hade blivit ensamma kvar och ingen hade tagit hand om dem sedan familjen försvann.

isuzu-trooperInom kort kom det fram att McStays vita Isuzu Trooper hade hittats den 8 februari i San Ysidro, övergiven på en parkeringsplats bara två kvarter från mexikanska gränsen. En övervakningskamera filmade samma kväll fyra personer som kan vara familjen McStay som promenerar genom gränsövergången in i Mexico.

30 sekunder in på den här filmen ser man en man och en kvinna som kommer in från skärmens nedre vänstra hörn. De går hand i hand med varsitt barn, kvinnan bär en ljus jacka.

”Vi tror att det är familjen McStay som går in i Mexico på filmen”, säger Glenn Giannantonio vid polisen i San Diego till CNN.

Men Josephs mor är skepisk.

”Min sons mediciner var kvar i bilen. Joseph har astma och går ingenstans utan sin medicin. Och de skulle aldrig ha låtit barnen åka i bilen utan bilbarnstolarna. Det stämmer bara inte.”

Även Josephs bror Mike McStay tvivlar på att det är rätt familj på filmen.

”Storleken på barnen stämmer, men det är det enda. Det är omöjligt att se hur de vuxna ser ut. Det kan vara vem som helst. Och, om det nu är min bror och hans familj, så vet vi ju inte varför de går över gränsen. Vi vet inte om de gick frivilligt eller om de var tvingade.”

”Och var finns de i dag? Någon måste ju veta. Någon måste ju se dem. De har två barn, de måste handla mat, de måste tjäna pengar på något sätt… ”

Fallet med familjen McStay är mystiskt och motsägelsefullt på många sätt. Joseph och Summer var laglydiga medborgare, och polisen säger sig inte ha hittat några oegentligheter i familjens affärer. De hade 100 000 dollar på kontot och varken deras kreditkort eller deras mobiltelefoner har använts efter att de försvann.

Joseph gjorde affärer i Mexico och äger en fastighet i Belize, där dock ingen har sett till familjen sedan de försvann. Summers familj tillhör den spansktalande minoriteten, även om hon ska ha velat fjärma sig från identiteten som ”hispanic” har hon därmed både språkligt och kulturellt en viss anknytning till Sydamerika. Så familjen har klara band till den del av världen som finns på andra sidan den mexikanska gränsen.

Å andra sidan ska de enligt släkt och vänner ha visat en uttalad motvilja mot Mexico. När Joseph gjorde sina affärsresor tog han aldrig med sig familjen. De tyckte att det var för farligt att ta dit barnen.

Familjen hade inga pass med sig när de försvann. Föräldrarnas låg hemma och barnen hade inga. Men någon hade använt familjens dator för att kolla passregler för barn som reser i Mexico en tid före försvinnandet.

Familjen McStay höll alltid tät kontakt med släkt och vänner. Om de planerat en resa skulle de ha berättat, i alla fall för Josephs 12-årige son från ett tidigare förhållande.

Vad kan ha hänt som fick familjen att bara lämna hemmet, företaget och hundarna, sätta sig i bilen och åka till mexikanska gränsen, för att där dumpa bilen och utan bagage promenera in i Mexiko och – försvinna? Om det nu var så det gick till.

I den nya boken  ”No Goodbyes: The Mysterious Disappearance of the McStay Family” presenterar författaren Rick Baker en egen teori. Han säger sig bland annat ha läst hundratals av parets privata mejl, som han ska ha fått av ”frivilliga utredare” som hackat sig in på Josephs och Summers mejlkonton. Han hävdar att parets äktenskap var på väg att haverera och pekar ut frun som skyldig till Josephs död.

”Jag tror att Summer gjorde det. Mejlen visar att den här kvinnan hade en sida som de flesta inte kände till”, säger författaren.

Summer McStay beskrivs som ”knepig” och ”egen” i flera diskussionsforum. Hon ska också av oklara anledningar ha bytt namn ett flertal gånger under sitt liv.

Det finns de som spekulerar i att familjen ska ha omfattats av FBI:s vittnesskyddsprogram, och att myndigheterna därmed skulle ha hjälpt dem att försvinna och skaffa nya identiteter. De ska även ha fått sina utseenden förändrade. Släktingarnas desperata sökande efter familjen torde enligt denna teori vara ett spel för gallerierna. För inte kan väl FBI låta en hel familj försvinna spårlöst utan att informera den närmaste släkten? Och vad kan en försäljare av trädgårdsdekorationer och en mammaledig fastighetsmäklare rimligen bli inblandade i som medför sådana risker för deras liv och säkerhet att de måste försvinna spårlöst och plastikoperera sig?

”Det är ett ovanligt fall. Det låter hemskt att säga det, men vi har faktiskt ingen aning om vad som har hänt med dem”, säger San Diego-polisen Glenn Giannantonio. ”Vi har inte hittat någonting som tyder på att något brott har begåtts. Allt tyder på att försvinnandet var frivilligt.”

Vad tror du hände med familjen McStay?

Bensamlaren

Bensamlaren Skelett

Vem byggde det makabra pusslet av mänskliga ben?

Och vilka var de olyckliga som fick sina kvarlevor skändade? Var de offer för en djävulsk seriemördare som ville visa sin makt för världen?

Fallet med ”bensamlaren” i Rom är som taget ur en skräckfilm. Men det utspelar sig i verkligheten, i en förort till den italienska huvudstaden. Och allt börjar med att en pensionerad målare försvinner spårlöst.

Libero RicciFredagen den 31 oktober 2003 tog 77-årige Libero Ricci sin dagliga förmiddagspromenad. Han var i god form för sin ålder och gick sin runda i grannskapet i förorten Magliana varje dag efter frukost. Men den här dagen kom han aldrig tillbaka.

”Min far är en helt normal, enkel familjeman. Före pensionen gick han till jobbet på på morgonen och kom hem på kvällen. Han levde ett stilla liv, han hade inga laster, han var inte osams med någon och han hade inga fiender”, sa den förkrossade sonen Claudio Ricci till pressen efter försvinnandet.

Fallet togs upp av Italiens motsvarighet till ”Efterlyst”, men utan resultat. Libero Ricci var som uppslukad av jorden. Nästan fyra år gick utan ett spår av den gamle målaren.

Den 26 juli 2007 larmades brandkåren till en obebyggd ödetomt i Magliana, i en annan del av förorten och en bra bit från Riccis hem, i ett fattigt område med hög brottslighet. Gräs och sly brann som fnöske efter den regnfattiga sommaren. När elden var släckt hittade brandmännen skelettet.

Skallen låg nästan en meter från resten av benen, antagligen hade vattenstrålen från brandslangen flyttat på den. Resten av skelettet var intakt, förutom att händerna och fötterna fattades. Det såg ut att vara en vuxen person av medellängd. En nyckelknippa, svartnad av elden, och en bränd plånbok låg bredvid. Där låg också ett par skinnkängor och en yllejacka.

I plånboken fanns resterna av Libero Riccis ID-kort. Och en nyckel i knippan passade i låset till familjens hem. Polisen utgick från att det var den försvunne pensionären man hade hittat. Han hade förmodligen blivit rånad och dödad, eller lämnad att dö, på ödetomten.

Men Libero Riccis familj tyckte att det var något som inte stämde. De kände inte igen skorna och jackan som hittats vid kvarlevorna, och de förstod inte hur deras make och far hade kunnat hamna på denna gudsförgätna plats.

”Pappa gick aldrig långt, och han skulle aldrig ha gått till det här stället”,  sa Libero Ricci till pressen.

När rättsmedicinarna undersökte skelettet gjorde de en väldigt märklig upptäckt. Benen såg ut att komma från olika människor.

Ett dna-test avslöjade det otroliga: Skelettet var ett pussel, lagt av ben från minst fem olika personer. Och ingen av dem var Libero Ricci.

Skalle BensamlarenKraniet tillhörde en kvinna i åldern 45-55 år. Hon hade dött mellan 2003 och 2006. Kvinnans tänder var i mycket dåligt skick, hon hade förmodligen aldrig besökt en tandläkare. Hennes DNA visade att hon var släkt med Libero Ricci på mödernet.

De två benen i högra underbenet kom från två olika kvinnor; en i åldern 20-35 år som dog mellan 1992 och 1998 och en i åldern 35-45 år som dog mellan 1995 och 2000.

Ett skulderblad kom från en man i åldern 40-50 år, som dog mellan 2002 och 2006.

Ett lårben kom från en man  i åldern 25-40 år som dog mellan 1986 och 1989.

Om fler personer är inblandade i skelettet vet polisen inte. Resten av benen var för illa medfarna och skadade av elden för att gå att dna-testa med tillgänglig teknik.

Polisen tror inte att benen kommer från gravplundring, eftersom man kommit fram till att skelettdelarna var helt rena från mjukdelar redan innan det började brinna.

”Det är inte möjligt för någon kroppsdel att bli ett rent skelett så snabbt, med tanke på när de här personerna dog. Det tar många år för den mjuka vävnaden att förintas helt på en begravd kropp”, säger Luigi Cipolloni från patologiska institutionen på La Sapienza-universitetet i Rom.

Cipolloni tror att den som gjorde det här är väl insatt i medicin och anatomi, eftersom alla benen i skelettet låg i korrekta positioner. Och elden var anlagd för att locka dit brandkåren, det är både han och resten av utredarna övertygade om. Någon ville att skelettet skulle hittas. Det var utlagt, säger Cipolloni, ”som ett konstverk”.

Men vem gjorde detta, och varför? Och hur kommer Libero Ricci in i bilden? Är det en seriemördare, som tagen ur en skräckfilm, som hemsöker Rom?

Bensamlaren hade inte bråttom. Han lät åren gå medan han kallt och metodiskt skördade sina offer. Han tog dem som han visste att ingen skulle  komma att sakna.

De utvalda delarna av kropparna behandlade han för att få de perfekta benen till pusslet, rena och vita ville han ha dem. Kanske lät han dem ruttna i solen, kanske tittade på medan insekterna gjorde jobbet.

Så kom dagen för hans stora vernissage. Konstverket var utlagt, upplyst av eldsflammor och saluterat av sirener. Och publiken kom och förundrades över hans mästerverk. Villospåret han lagt ut fungerade precis som han hade tänkt sig. Succé!

Men bensamlaren är inte den som vilar på gamla lagrar. Hans nästa skapelse ska slå världen med häpnad. Och bensamlaren har inte bråttom…

Vad tror du är sanningen bakom skelettpusslet?

Piia, 15 år — ett Jehovas vittne försvinner

Piia Ristikankare,15 år, och lillebror Teijo, 14 år, tjafsar om vilket tv-program de ska titta på. Grälet eskalerar, och till slut får Piia nog. Hon rafsar åt sig sin handväska, kränger på sig jeansjackan och springer ut genom dörren, ut i den regniga och mörka höstkvällen – och försvinner för alltid. Efter att villans ytterdörr smällt igen bakom henne finns inte ett enda spår efter Piia.

Piia bodde i Pikis i St Karins, ett litet samhälle ett par mil utanför Åbo i Finland, med sin far och två bröder. Föräldrarna hade skilt sig något år tidigare på grund av moderns alkoholmissbruk. Familjen var Jehovas vittnen, även Piia var aktiv inom församlingen och brukade knacka dörr och dela ut samfundets skrifter.

På den lilla orten stack familjen Ristikankare ut, dels genom moderns supande och den påföljande skilsmässan, dels genom att de var med i Jehovas. Piia blev mobbad, och man kan bara tänka sig hur fruktansvärt den unga flickans liv måste ha varit: trakasserad och utstött i skolan och hemma en familj i sönderfall med en mamma som inte förmådde ta hand om varken sig själv eller sina barn.

Men efter skilsmässan hade situationen hemma av allt att döma blivit bättre, och på hösten 1988 fick Piias liv en nystart. Hon började på  hushållslinjen på yrkesskolan inne i Åbo, och fick nya kompisar i stan. Hennes dagboksanteckningar vittnar om att hon även började umgås en del med killar. Kanske var det bara oskyldiga svärmerier, kanske rörde det sig om förhållanden på en annan nivå. Kanske kan en eventuell hemlig pojkvän vara den som ligger bakom Piias försvinnande.

Det var fredagen den 7 oktober 1988. Piia och väninnan Tiina hade bestämt att Piia skulle tillbringa helgen hemma hos Tiina i Pemar, ungefär en mil hemifrån. Piia tvingades dock ändra sina planer, eftersom hennes far skulle arbeta på lördagen måste Piia passa sin lillebror Kalle, 3 år.

I finska Yle:s program ”Kadonneet” (”De försvunna”) säger pappan att familjen som han skulle hjälpa med en renovering senare meddelade att han kunde ta med sig lillpojken och att han då gav Piia lov att åka till Tiina. Men då besöket redan var avbokat beslöt Piia att tillbringa fredagskvällen hemma.

Piias morfar var på besök, och som brukligt är i Finland eldade man bastun. Pappan och hans ex-svärfar bastade och barnen tittade på tv. Då Piias far kom ut ur bastun var dottern borta. Teijo berättade att de hade grälat och att systern rusat ut.

Pappan blev inte ororlig, han utgick från att Piia hade åkt till Tiina i Pemar. Först på söndagen insåg han att det var något som inte stämde. Ett telefonsamtal till Pemar gav beskedet att Piia inte hade varit där, och hon dök inte upp till mötet på Rikets sal heller. På måndag morgon anmälde fadern Piia Ristikankare försvunnen.

Ett faktum som förbryllar polisen är att  det inte finns en enda iakttagelse av Piia Ristikankare efter att hon lämnat hemmet. Det var disco i  ungdomslokalen och många jämnåriga i rörelse ute på byn. På grund av sin bakgrund var Piia välkänd på orten – men ingen säger sig ha sett henne den här kvällen.

En teori är att Piia liftat och blivit upplockad av någon som mördade henne och gjorde sig av med kroppen. Men ingen har sett en blond flicka stå och lifta vid vägkanten.

Blev Piia upplockad direkt, kanske av någon hon kände? En hemlig pojkvän? Något annat Jehovas vittne, eller någon hon delat ut tidningar till? Någon av alkoholisterna som modern umgicks med? Eller stötte hon på sina mobbare?

Jehovas vittnen är ett samfund som många finländare betraktar med stor skepsis. Många tror därför att lösningen på gåtan Piia står att finna inom familjen eller inom församlingen.

Om det här är ett familjedrama förutsätter det att tre generationer, morfar, pappa och lillebror, agerat i samförstånd. Det är ett magstarkt scenario, och den finska polisen har varit tydlig med att man inte tror att familjen är inblandad.

Polisen tror inte heller på självmord eller olycka. Piia-fallet utreds som ett brott, men utredningen har stampat på stället i över 20 år.

I början på 2000-talet fick polisen ett brev som tände hoppet om att fallet skulle kunna lösas. Brevets innehåll har aldrig offentliggjorts, men det torde peka ut en misstänkt sexualbrottsling som vid tiden för Piias försvinnande ska ha kört runt i området i en vit bil. Men tipset ledde inte till någon lösning,

2008 utredde den finska polisen om Anders Eklund, som mördade Engla Höglund och Pernilla Hellgren och som även rört sig i Finland, hade något med Piias försvinnande att göra. Utredningen blev resultatlös.

I våras hittades så en skalle i skogen i Pikis. Många trodde att Piia äntligen hade hittats, och i forum på nätet jämförde man tänderna på kraniet med flickans skolfoto. Och visst fanns där en slående likhet.

Men någon månad senare kom besked från dna-analysen. Skallbenet tillhörde en äldre man som försvunnit för sju år sedan. Piia är fortfarande spårlöst försvunnen.

Vad tror du hände med Piia Ristikankare?

Paul, 12 år, försvann i Strängnäs 1974

Det är den 16 mars 1974. Om några veckor ska Abba vinna Eurovisionen i Brighton med ”Waterloo”, och om några månader ska Watergateskandalen brisera i Washington. Det är lördag, det är vårvinter, det är småkyligt. Det är dagen när Paul Virtanen, snart 13 år, går ut genom dörren och försvinner.

Det har nu snart gått 40 år, och Paul är fortfarande borta. Inte ett spår har man hittat efter honom under alla år. Hans familj har fått leva med den värsta ovissheten av dem alla, att inte veta vad som har hänt med ens barn.

I rikskriminalpolisens register finns 1 200 försvinnanden som aldrig klarats upp. Väldigt få av dem rör barn. Paul Virtanen är ett av dessa försvunna svenska barn, men fallet har av någon anledning blivit lite bortglömt. Till och med Thomas Quick har missat att ta på sig skulden för detta försvinnande.

Familjen Virtanen bestod av mamma Pirkko, pappa Erpo och de tre barnen Paul, som skulle fylla 13 om tio dagar, Petri, som precis skulle fylla 12 och Pia som bara var några månader. Och så boxern Raisa, en valp som de nyligen skaffat och som var Pauls ögonsten.

Den här lördagen tar de bilen från hemmet i Skärholmen och åker mot Vingåker för att titta på ett torp de planerar att hyra till sommaren. När de närmar sig Strängnäs behöver lilla Pia en ny blöja. Då familjen har bekanta i trakterna bestämmer de sig för att köra förbi och se om vännerna är hemma, dels för att titta in och säga hej, men också för att få chansen att byta på bebisen inne i stugvärmen i stället för i bilen.

De bekanta är hemma, och medan de vuxna pratar och tar hand om lilla Pia hittar pojkarna en fotboll och försvinner ut på gården. Men det blir mera tjafs än fotboll. Det är inte ens ett år mellan bröderna och deras relation präglas av ständiga maktkamper och kraftmätningar, som det brukar vara med syskon som är nära varandra i ålder.

Pojkarnas gräl hörs in i huset, föräldrarna blir irriterade och skäms kanske lite för att deras söner inte begriper att uppföra sig när man är borta hos främmande. När pojkarna kommer in i hallen, svettiga efter spelet och fortfarande stingsliga, och fortsätter sitt gräl får pappa Erpo nog. Han ryter till på skarpen att nu får det sannerligen räcka.

Paul reagerar som  den tonåring han snart är, han rusar ut igen och slänger igen dörren efter sig. Mamma Pirkko ser genom fönstret hur Paul försvinner bakom stugknuten, hundvalpen skuttar efter honom. Efter tio minuter kommer Raisa tillbaka. Alla väntar på att Paul också ska dyka upp, han måste ju sluta sura någon gång…

Men timmarna går. Familjen och vännerna letar allt mera desperat, de går runt i terrängen och skriker sig hesa utan att få något svar. När mörkret har fallit tvingas de ge upp. Familjen Virtanen sätter sig i bilen och kör de tio milen hem till Skärholmen. Paul är en äventyrlig kille med hett temperament, han har försvunnit hemifrån tidigare. En gång har han till och med stuckit till Åland med en kompis och varit borta ett helt dygn. Pirkko och Erpo hoppas att det ska vara samma sak den här gången, att han ska ha tagit sig till stora vägen och liftat hem, att han kanske till och med ska ha hunnit hem före dem.

Men Paul finns inte där hemma heller. Familjen ringer polisen. Paul blir efterlyst och området runt stugan i Logarn finkammas. Man letar också efter honom i Finland, i fall han skulle ha försökt ta sig till sin mormor där. Men ingen har sett den 148 centimeter långe killen i jeans och täckjacka. Till dags dato har man inte funnit ett enda spår efter Paul Virtanen.

Att familjen skulle vara inblandad i försvinnandet får betraktas som uteslutet. Ett sådant scenario skulle förutsätta att så väl alla i Pauls familj som de bekanta man hälsade på hos skulle vara med i en mordkomplott, och det är svårt att tro på. Vi får nog utgå från att det här gick till så som det beskrivits.

Gick Paul vilse i skogen och dog av umbäranden eller genom en olycka? Området där stugan ligger är beläget nära tätorten Strängnäs. Det är svårt att tänka sig att en människa skulle försvinna helt spårlöst där, att man under alla år som gått inte skulle ha hittat någonting.

Gick Paul genom isen? Stugan ligger 100 meter från Mälaren och drunkningsteorin är väl den mest sannolika. Men, Mälaren är en insjö. Återigen, det är svårt att tänka sig att man inte skulle ha hittat någonting, inte ens en sko, om Paul försvunnit den vägen.

Eller blev han utsatt för ett brott? Försökte Paul lifta hem och hoppade in i en bil där fel person satt bakom ratten?

För Paul Virtanens anhörigas skull hoppas jag att det här fallet någon gång ska klaras upp. Men det har gått så många år, troligen får vi aldrig veta vad som egenligen hände.

Vad tror du hände med Paul Virtanen?

Blev det finländska kärleksparet offer för en seriemördare?

De var ett lite omaka par kan man tycka. Hon var en attraktiv 21-årig kvinna, han var en brådmogen 17-årig pojkspoling. Men Marja-Terttu hade fallit för den fyra år yngre Veli, och sommaren 1959 bestämde paret sig för att lämna Hyrynsalmi, en liten håla i Uleåborgs län, och åka på semester till Lappland. På den resan försvann de spårlöst.

Fallet med det försvunna kärleksparet är ganska okänt, även i Finland. Försvinnandet glömdes bort när två andra spektakulära brott tog över nyhetsflödet: Dubbelmordet  i Tulilahti senare på sommaren 1959 och trippelmordet vid Bodomsjön följande sommar. Det finns obehagliga likheter mellan de här tre fallen. På campingplatsen i Tulilahti blev två unga flickor mördade när de låg och sov i i sitt tält. Innan mordet hade flickorna haft ett romantiskt möte med två unga män. Vid Bodomsjön attackerades två unga kärlekspar när de sov i sitt tält, tre av ungdomarna dog. Och nu vet vi ju inte om Marja-Terttu Saarainen och Vesa Soukka blev mördade, men de var ett kärlekspar och de hade ett tält…

Den 19 juni 1959 tog Marja-Terttu Saarainen och Veli Soukka bussen till Ruka, där de firade midsommar. Senare fortsatte de till Rovaniemi. Därifrån kommer de sista livstecknen från de två ungdomarna. De skickade ett vykort därifrån den 23 juni och den 24 juni skrev de sina namn i en gästbok på skidcentret Ounasvaara. Därefter slutar alla spår.

Den 5 juli skulle båda två vara tillbaka på sina jobb. När de inte dök upp började Marja-Terttus mamma ana att något var fel. Velis mor tog det lugnt, hon var van vid att sonen var borta hemifrån i långa perioder och att han inte alltid höll tider och löften. Men fru Saarainen gick till polisen, som började spana efter de två ungdomarna. En del tips kom in, men inget som lyckades skingra mystiken.

En affärsman sade sig ha sett Marja-Terttu och Veli i Hammerfest i Norge den 23 juni. Andra hade sett Veli Soukka ensam i Karasjok i Norge i augusti och i Luleå så sent som den 10 september.

Men inte ett endaste spår har någonsin hittats efter de båda ungdomarna, eller deras bagage. De är som uppslukade av jorden.

Förolyckades de i terrängen? Lapplands vildmark är enorm och har kostat många livet, även människor med mycket större vana av friluftsliv än vad de här båda hade. Och ett olycksfall är väl den mest sannolika lösningen. Men om de dött i naturen, borde man inte ha hittat något spår efter dem? Är det sannolikt att två människor och deras packning försvinner helt och hållet?

Var det ett frivilligt försvinnande, rymde de unga tu till ett nytt liv utomlands? Eller tog Veli av någon anledning livet av sin flickvän, för att sedan gömma kroppen och fly landet? Det skulle kunna förklara vittnesiakttagelserna av en ensam Veli senare på sommaren och hösten. Men att försvinna spårlöst och skapa sig en ny tillvaro kräver gott om både pengar och kunskaper, vilket de här två knappast hade.

Nu har det gått över 50 år. Om de lever är de i 70-årsåldern i dag. Kanske hade de väldigt goda skäl för att försvinna, och kanske lyckade de verkligen mot alla odds. Kanske lever de i detta nu ett stillsamt pensionärsliv någonstans i Sverige, med barn och barnbarn som inte har en aning om det gamla parets dramatiska förflutna.

Eller kanske finns det som är kvar av deras kroppar i en grav någonstans i  Lappland, där deras mördare grävde ner dem och deras tält och väskorna. Kanske var det rent av den hypotetiske seriemördaren  jag skissade upp i början på texten.

 Vad tror du hände med det finländska kärleksparet?

”Någonting var här och tog mamma”

Trebarnsmamman Dorothy Forsteins försvinnande är fruktansvärt kusligt, som taget ur en skräckfilm. Ondskan kommer två gånger till den idylliska amerikanska förorten, första gången tar den Dorothys sinnesfrid, den låter henne leva i ångest i fem år innan den slår till igen – och tar henne med sig.

Dorothy Forsteins liv såg ut som många andra amerikanska kvinnors i mitten på 1900-talet. Hon var trebarnmor, gift med en framgångsrik man och familjen bodde i en välmående förort till Philadelphia. Paret Forsteins äktenskap var av allt att döma lyckligt och Dorothy beskrivs som en glad och utåtriktad kvinna. På ytan verkade hon leva mitt i den en amerikanska drömmen, men i skuggorna lurade något annat. Hade Dorothy en mörk hemlighet? Eller var det någon i hennes närhet som ville henne illa?

Dorothy och Jules Forstein gifte sig i början på 1940-talet. Han hade då två barn från sitt tidigare äktenskap, döttrarna Marcy och Merna. Den första hustrun dog i barnsäng när Marcy föddes, och Jules Forstein återförenades då med sin ungdomskärlek Dorothy. Paret gifte sig och fick en son, Edward.

Medan Dorothy tog hand om hemmet och de tre barnen blomstrade Jules Forsteins karriär. 1943 blev han utnämnd till domare. Men ett par år senare, den 25 januari 1945  slås idyllen sönder.

Det är som vilken dag som helst. Dorothy lämnar barnen hos en granne och går ut och handlar. En grannfru, Maria Townley, ser Dorothy komma hem och uppfattar det som att någon går tillsammans med henne eller bakom henne när hon tar de sista stegen fram till trevåningssvillans dörr. Men det är mörkt och grannfrun tittar inte speciellt noga, så det finns inget signalement på gestalten hon såg.

Precis när Dorothy går in i huset hoppar någon på henne. Personen slår den överrumplade kvinnan med knytnävarna och med någon form att tillhygge. Dorothy faller medvetslös till golvet och drar i fallet med sig luren från telefonen som står i hallen. Telefonisten, som på den här tiden svarade när man lyfte luren, hör uppståndelsen och kallar på polis. Våldsverkaren försvinner i mörkret.

Dorothy Forstein överlever den brutala misshandeln med bruten käke, krossad näsa, bruten axel och hjärnskakning. ”Någon hoppade på mig, jag såg inte vem det var. Han bara slog och slog”, säger hon med darrande stämma till polisen.

Fallet utreds som ett mordförsök. James A Kelly vid Philadelphiapolisen  anser att inkräktarens enda syfte måste ha varit att döda Dorothy, eftersom ingenting är stulet från Forsteins hem. Domare Forstein utreds, men han har ett otvetydigt alibi och barnen är för unga för att ha varit inblandade. Dorothy Forstein har inga kända fiender och paret är omtyckt i grannskapet. Polisen kan inte hitta något tänkbart motiv för dådet och ingen misstänkt blir någonsin arresterad.

Det brutala överfallet förändrar Dorothy. Fysiskt repar hon sig ganska snabbt, men psykiskt blir hon aldrig återställd. Den glada och sociala kvinnan förvandlas till ett nervvrak som rycker till för varje ljud i huset, hon ägnar timmar åt att kolla och åter kolla alla lås hon låtit sätta in på dörrarna och fönstren. Och hon är misstänksam mot sin omgivning, säker på att någon är ute efter henne. Men vem? Och varför?

Fem år går utan att någonting händer, kanske börjar Dorothys trygghet återvända, kanske har hon lyckats intala sig att det hemska som hände nog bara var en tillfällighet.

Efter överfallet brukar domare Forstein inte lämna familjen ensam på kvällarna, men den 18 oktober 1950 är han bjuden på en politisk bankett. Han ringer Dorothy på eftermiddagen och kollar att allt är ok där hemma. Enligt maken är Dorothy då på bra humör och skämtar, hon verkar nästan som sitt gamla jag. Maken lovar att inte stanna länge på banketten och Dorothy avslutar samtalet med ett muntert, men i sammanhanget kusligt profetiskt, ”Glöm inte att sakna mig!” (”Be sure to miss me!”).

När domare Forstein kommer hem klockan 23.30 möts han av de hysteriska skriken från de två yngsta barnen, Edward och Marcy. De sitter på golvet i ett av sovrummen, fastklamrade vid varandra, skakande av skräck. När pappan lyckas lugna dem så pass att han förstår vad de säger får han höra:  ”Det är mamma, någonting var här och tog mamma”.

Den äldsta systern Merna sover över hos en kompis, och domaren kan konstatera att inte heller Dorothy finns i huset. Men hennes handväska, pengar och nycklar ligger kvar hemma.

Jules Forstein kan inte för sitt liv begripa varför hans hustru skulle ha lämnat barnen ensamma, men tänker att det måste vara så att hon gått iväg för att besöka någon och att barnen vaknat ensamma och drabbats av panik. Han ringer runt, men ingen av familjens grannar eller vänner har sett till Dorothy.

Till slut ringer domaren till Philadelphiapolisen. De kollar sjukhus, bårhus och hotell i hela stan, och knackar dörr i området runt familjen Forsteins villa. Men de hittar inte ett spår efter Dorothy Forstein.

Det enda polisen har att gå efter är nioåriga Marcy Forsteins vittnesmål, men det hon säger är så otroligt att polisen avskriver det som ett uppskärrat barns fantasier.

Marcy berättar: ”Jag vaknade, och det var sent. Jag vet inte om jag hörde röster eller om jag bara vaknade. Jag gick mot trappan, och då kom en man upp. Han gick till mammas rum, och jag såg att hon låg där med ansiktet ner i mattan. Hon såg sjuk ut. Mannen vände över henne på rygg och lyfte upp henne. Han lade henne över sin axel så att hennes huvud hängde ner på hans rygg. När jag frågade vad han gjorde sa han ‘Gå och lägg dig igen lilla vän, mamma har varit sjuk, men hon kommer att bli bra nu.’ ”

Polisen frågar vad mamma hade på sig.

”Hon hade sina röda tofflor och den röda sidenpyjamasen, den som hon gillar för att den är så snygg.”

Flickan berättar att mannen hade en brun keps och brun jacka, han var i hennes pappas ålder och hon hade aldrig sett honom förr.

”Han gick nerför trappan med mamma och ut genom dörren. När jag hörde att dörren gick i låg sprang jag och hämtade Edward. Sedan väntade vi tills pappa kom hem…”

Dorothy Forstein sågs aldrig till igen och flickans berättelse är den enda förklaringen polisen har till domarens hustrus försvinnande. Ingenting var rubbat i huset, det fanns inga tecken på någon strid, det fanns inga spår över huvud taget som tydde på att någon utomstående varit där. Det fanns inte ett enda fingeravtryck efter den okände mannen, något som förundrade polisen. Hur hade han klarat av att bära en vuxen kvinna över axeln, till och med nerför trapporna, utan att ta stöd någonstans? Och hur hade han kunnat gå ut på den livligt trafikerade gatan utanför huset med en medvetslös kvinna i röd pyjamas över axeln utan att någon märkt något?

Vad tror du hände med Dorothy Forstein?