Svenska Elisabeth – offer för världens mest kända seriemördare

Elisabeth Gustavsdotter började sina dagar som bondedotter i Stora Tumlehed i Torslanda utanför Göteborg. Hon avslutade dem med avskuren hals i en mörk gränd i ett fattigkvarter i en miljonstad, och hennes namn gick till historien på ett oerhört tragiskt sätt. Hon blev en av kvinnorna på listan över offren för Jack the Ripper, Jack Uppskäraren, seriemördaren som satte skräck i det viktorianska London och vars rykte och legend fortfarade lever, trots att över hundra år har gått.

Men var hon verkligen ett Ripper-offer? Eller råkade mordet bara sammanfalla i tid och plats med Jack Uppskärarens fruktansvärda brott?

Elisabeth Gustavsdotter, som senare skulle bli känd som den prostituerade Long Liz Stride, föddes 1843 som dotter till bonden Gustav Eriksson och hans hustru Beata. Hon hade tre syskon och enligt husförhören kunde Elisabeth läsa och hade goda kunskaper om bibeln. Hon började tidigt tjäna som piga i granngårdarna, och som 16-åring flyttade hon Göteborg. Där fick Elisabeth tjänst hos en familj i Majorna, hon blev kvar hos dem till 1864 när hennes liv brakade samman.

Elisabeth blev gravid. Var det en älskad pojkvän som övergav henne, blev hon våldtagen, var hon redan inne i prostitutionsträsket? Det vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att den växande magen var en social skamstämpel, ett stigmata som drev henne ut från de varma salongerna och de välskurade pigkamrarna, ut på gatorna och till de skräniga hamnkrogarna. Räddningen kunde ha funnits i barndomshemmet, men för Elisabeth fanns den uppenbarligen inte. Sökte hon hjälp och blev avvisad av föräldrarna, vågade hon inte vända sig till hemmet för att hon var rädd för deras reaktion, eller var hon helt enkelt för stolt för att utsätta sig för de dömande blickarna och byskvallret  i Stora Tumlehed? Det får vi heller aldrig veta, men med facit i hand kan vi konstatera att Elisabeths resa mot avgrunden tog fart i samband med graviditeten, hon drogs in i en malström av prostitution, en sörja som hon aldrig tog sig ur så länge hon levde.

Elisabet åkte in och ut på kurhuset i Göteborg, hon behandlades för syfilis och kondylom. 1865 födde hon ett dödfött barn, en dotter. Denna dotter är det enda barn hon veterligen fick under sitt liv. Om det beror på könssjukdomarna, eller om hon blev sargad för livet vid någon av de klumpigt utförda aborter som den tidens prostituerade tvingades utsätta sig för, eller om förklaringen är någon annan, det kan vi bara spekulera i.

Den 17 oktober 1865 skrevs Elisabeth in i Göteborgspolisens prostitutionsregister, slank, blåögd, brunhårig och rak näsa angavs som hennes signalement. Drygt ett år senare får hon ett litet arv efter sin mor. Kanske såg hon pengarna som en chans till ett nytt liv, långt borta från eländet i Göteborg. Elisabeth emigrerade till London, gifte sig efter något år med en engelsman med efternamnet Stride och började stava sitt förnamn på engelskt vis med ”z” – Elizabeth.

Paret Stride drev tidvis ett kaffehus, tidvis bodde de på härbärgen.Vad som föranledde denna ostabila livssituation kan vi inte veta, men det är väl inte allt för djärvt att gissa att Elizabeth redan hade drabbats av de alkoholproblem hon drogs med under slutet av sitt liv. 1877 hamnar Elizabeth, som då är 33-34 år, på fattighuset och därefter börjar hon tämligen frekvent att tigga pengar från svenska kyrkan i London. Från personalen vid kyrkan kommer en ganska osmickrande karaktärsbeskrivning, Elizabeth drog ofta till med rena lögner för att försöka snacka sig till så väl medlidande och fattighjälp. Hon sa att ex-maken och flera av parets barn hade dött i en båtolycka på Themsen – fast mannen i fråga fanns i livet och paret aldrig hade haft några barn. Och när hon blivit gripen för fylleri hade hon misann inte alls druckit, hon var drabbad av ”anfall”.

Äktenskapet gick i kras, Elizabeth greps otaliga gånger för fylleri och prostitution. Hon träffade den nio år yngre Michael Kidney och paret inledde ett stormigt förhållande som skulle pågå till Elizabeths död. De levde ur hand i mun på härbärgen och i billiga lägenheter, de hade konstant problem med polisen på grund av sitt supande. Elizabeth anmälde Kidney för misshandel, men drog  tillbaka anklagelserna när det blev dags för rättegång.

Så gick åren, det var ett hårt liv hon levde. Periodvis ryckte hon upp sig, lämnade Michael Kidney och arbetade som städerska och sömmerska. Men hon föll alltid tillbaka,  till spriten, till prostitutionen, till mannen som troligen misshandlade henne.

Sådan är bilden av Elizabeth, ett tragiskt emigrantöde och ett förspillt och patetiskt liv, kan man tycka. Men vi ska komma ihåg att de som tecknat bilden av denna kvinna är olika slags myndighetspersoner. Vi har ingen aning om hur Elisabeth var tillsammans med sina vänner, vi vet ingenting om hennes drömmar, talanger och intressen. Vi vet inte ens hur hon såg ut när hon levde, det enda kända fotografiet togs på bårhuset, efter att hennes  kvarlevor fraktats dit. Porträttet är en tidningstecknares gestaltning.

På kvällen den 29 september 1888 tjänade Elizabeth lite pengar på att städa ett par rum på härbärget där hon för tillfället bodde. Runt midnatt hade hon supit upp pengarna och begav sig ut på gatan för att tjäna mera. Hon var en härjad 44-åring utan framtänder i överkäken, men här i de fattigaste delarna av London fanns det kunder även för henne. Flera vittnen såg henne på gatan i sällskap med olika män. Enligt den sista vittnesiakttagelsen kastade en man ner henne på gatan precis vid ingången till gränden där hon senare hittades död. Mannen var troligen identisk med mördaren, förmodligen också identisk med Jack the Ripper.

Elizabeth Stride är nummer tre av ”the cannonical five”, de fem allmänt vedertagna Ripper-offren. Elizabeth fick halsen avskuren, men hennes kropp skars inte sönder som de andra kvinnornas. Bilden ovan är en tidningsteckning som föreställer hur den mördade kvinnan blir upptäckt. Enligt den vanligaste teorin avbröts mördaren i sitt värv när mannen som upptäckte kroppen kom in i gränden. Jack the Ripper tog då till flykten, och eftersom hans blodtörst inte blivit stillad denna natt överföll han en annan kvinna en kort stund senare. Den olyckliga hette Catherine Eddowes, och hennes kropp skar han sönder på det klassiska Ripper-maneret.

Möjligheten finns att det var någon annan är Jack the Ripper som dödade Elizabeth Stride, kanske en sexköpare, kanske till och med hennes till-och-från sambo Michael Kidney.

Men för Elizabeth Stride spelade det ingen roll vem som höll i kniven. Hennes liv slutade på samma vis som hon hade levt, i fattigdom och förnedring.

Paul, 12 år, försvann i Strängnäs 1974

Det är den 16 mars 1974. Om några veckor ska Abba vinna Eurovisionen i Brighton med ”Waterloo”, och om några månader ska Watergateskandalen brisera i Washington. Det är lördag, det är vårvinter, det är småkyligt. Det är dagen när Paul Virtanen, snart 13 år, går ut genom dörren och försvinner.

Det har nu snart gått 40 år, och Paul är fortfarande borta. Inte ett spår har man hittat efter honom under alla år. Hans familj har fått leva med den värsta ovissheten av dem alla, att inte veta vad som har hänt med ens barn.

I rikskriminalpolisens register finns 1 200 försvinnanden som aldrig klarats upp. Väldigt få av dem rör barn. Paul Virtanen är ett av dessa försvunna svenska barn, men fallet har av någon anledning blivit lite bortglömt. Till och med Thomas Quick har missat att ta på sig skulden för detta försvinnande.

Familjen Virtanen bestod av mamma Pirkko, pappa Erpo och de tre barnen Paul, som skulle fylla 13 om tio dagar, Petri, som precis skulle fylla 12 och Pia som bara var några månader. Och så boxern Raisa, en valp som de nyligen skaffat och som var Pauls ögonsten.

Den här lördagen tar de bilen från hemmet i Skärholmen och åker mot Vingåker för att titta på ett torp de planerar att hyra till sommaren. När de närmar sig Strängnäs behöver lilla Pia en ny blöja. Då familjen har bekanta i trakterna bestämmer de sig för att köra förbi och se om vännerna är hemma, dels för att titta in och säga hej, men också för att få chansen att byta på bebisen inne i stugvärmen i stället för i bilen.

De bekanta är hemma, och medan de vuxna pratar och tar hand om lilla Pia hittar pojkarna en fotboll och försvinner ut på gården. Men det blir mera tjafs än fotboll. Det är inte ens ett år mellan bröderna och deras relation präglas av ständiga maktkamper och kraftmätningar, som det brukar vara med syskon som är nära varandra i ålder.

Pojkarnas gräl hörs in i huset, föräldrarna blir irriterade och skäms kanske lite för att deras söner inte begriper att uppföra sig när man är borta hos främmande. När pojkarna kommer in i hallen, svettiga efter spelet och fortfarande stingsliga, och fortsätter sitt gräl får pappa Erpo nog. Han ryter till på skarpen att nu får det sannerligen räcka.

Paul reagerar som  den tonåring han snart är, han rusar ut igen och slänger igen dörren efter sig. Mamma Pirkko ser genom fönstret hur Paul försvinner bakom stugknuten, hundvalpen skuttar efter honom. Efter tio minuter kommer Raisa tillbaka. Alla väntar på att Paul också ska dyka upp, han måste ju sluta sura någon gång…

Men timmarna går. Familjen och vännerna letar allt mera desperat, de går runt i terrängen och skriker sig hesa utan att få något svar. När mörkret har fallit tvingas de ge upp. Familjen Virtanen sätter sig i bilen och kör de tio milen hem till Skärholmen. Paul är en äventyrlig kille med hett temperament, han har försvunnit hemifrån tidigare. En gång har han till och med stuckit till Åland med en kompis och varit borta ett helt dygn. Pirkko och Erpo hoppas att det ska vara samma sak den här gången, att han ska ha tagit sig till stora vägen och liftat hem, att han kanske till och med ska ha hunnit hem före dem.

Men Paul finns inte där hemma heller. Familjen ringer polisen. Paul blir efterlyst och området runt stugan i Logarn finkammas. Man letar också efter honom i Finland, i fall han skulle ha försökt ta sig till sin mormor där. Men ingen har sett den 148 centimeter långe killen i jeans och täckjacka. Till dags dato har man inte funnit ett enda spår efter Paul Virtanen.

Att familjen skulle vara inblandad i försvinnandet får betraktas som uteslutet. Ett sådant scenario skulle förutsätta att så väl alla i Pauls familj som de bekanta man hälsade på hos skulle vara med i en mordkomplott, och det är svårt att tro på. Vi får nog utgå från att det här gick till så som det beskrivits.

Gick Paul vilse i skogen och dog av umbäranden eller genom en olycka? Området där stugan ligger är beläget nära tätorten Strängnäs. Det är svårt att tänka sig att en människa skulle försvinna helt spårlöst där, att man under alla år som gått inte skulle ha hittat någonting.

Gick Paul genom isen? Stugan ligger 100 meter från Mälaren och drunkningsteorin är väl den mest sannolika. Men, Mälaren är en insjö. Återigen, det är svårt att tänka sig att man inte skulle ha hittat någonting, inte ens en sko, om Paul försvunnit den vägen.

Eller blev han utsatt för ett brott? Försökte Paul lifta hem och hoppade in i en bil där fel person satt bakom ratten?

För Paul Virtanens anhörigas skull hoppas jag att det här fallet någon gång ska klaras upp. Men det har gått så många år, troligen får vi aldrig veta vad som egenligen hände.

Vad tror du hände med Paul Virtanen?

Vem är den mystiske mannen på fotot?

Foton som sägs visa övernaturliga fenomen och utomjordiska varelser brukar vara suddiga, mörka och så otydliga att man inte ser vad de föreställer, alternativt uppenbart fejkade. Jim Templetons bild är annorlunda. Det här är ett vackert foto som man aldrig glömmer om man en gång sett det. Och bilden är tydlig. I dag är alla överens om att fotografiet är äkta, det som ser ut som en vitklädd man är ett solitt objekt som fanns där i det ögonblicket när bilden togs.

Det är den 23 May 1964. Jim Templeton, brandman i brittiska Carlisle, tar med familjen på en utflykt till heden Burgh Marsh.  Förutom två äldre damer som sitter i en parkerad bil nära heden ser de inga andra människor på hela dagen.

Templeton och hans fru reagerar på att luften känns tryckande och liksom elektriskt laddad, som precis innan ett åskväder. Men det här är en sällsynt vacker dag, det är inget oväder på kommande. Djuren på heden beter sig konstigt också, korna och fåren som betar där trycker sig tätt ihop och verkar skärrade, som om de känner av någon osynlig fara.

Men familjen skakar snabbt av sig obehagskänslorna. Solen skiner och heden blommar. Jim Tempelton, som är en ivrig amatörfotograf, knäpper tre kort på dottern Elizabeth, 5. Hon poserar, stolt över sin nya fina klänning och med en bukett nyplockade vårblommor i handen.

När Jim Templeton senare hämtar ut sina fotografier hos den lokala fotohandlaren säger damen bakom disken något märkligt: ”Synd att den bästa bilden på Elizabeth blev förstörd av mannen i rymddräkt”. Templeton förstår ingenting och tror att kvinnan skämtar. Men när han tittar på sina bilder får han en chock. Den första och tredje bilden på Elizabeth är det inga konstigheter med, men på mittenbilden står en man som ser ut som en astronaut i vit rymddräkt bakom dotterns huvud.

Templeton och hans fru är helt säkra på att de inte såg någon annan människa på heden under hela dagen. De tre bilderna på Elizabeth togs i rask följd, hur har mannen i vitt kunnat dyka upp på mittenbilden för att sedan försvinna igen, utan att familjen Templeton märkt någonting? Och detta mitt ute på en hed med milsvid utsikt åt alla håll. På den här bilden som togs vid samma tillfälle får man en uppfattning om hur platsen såg ut.

Templeton går till polisen, som blir lika förbryllade de. Inte nog med att den mystiske mannen står där, han står dessutom i en sned vinkel som gör att han ser ut att sväva i luften snarare än stå på marken bakom flickan.

Både kriminalpolisens undersökningslaboratorium i Penrith och filmtillverkaren Kodaks eget laboratorium tar sig an filmen. De kan bara konstatera att det man ser på fotot fanns där när bilden togs. Det är ingen dubbelexponering, det syns bland annat på området där flickans hår och den vitkläddes kropp möts.

Polisen konstaterar att det måste vara en ”naturens nyck” och lägger ner ärendet. Men intresset för det här mystiska fotografiet har levt vidare. På den här bilden från en brittisk lokaltidning är Jim och hans dotter Elizabeth fotograferade på heden vid fotots 40-årsjubileum.

Senare på sommaren 1964 får Jim Templeton påhälsning av två män i mörka kostymer som låter förstå att de kommer från något regeringsorgan som utreder den här typen av händelser. Det här är två klassiska ”män i svart” som vi känner dem från ufo-folkloren, de bär identiska svarta kostymer, kör en stor svart Jaguar som ser fabriksny ut, och de tilltalar varandra med nummer i stället för namn. De här männen vill se platsen där fotot togs. Väl där blir utfrågningen allt mera påstridig, innan männen till slut bara går till sin bil och lämnar en perplex Jim Templeton strandsatt ute på heden. Han får gå en halvmil för att komma hem.

Efter den här påhälsningen blir allt ännu mera bisarrt. Jim Templeton tar nya bilder av heden, men dessa beslagtas av polisen redan hos fotohandlaren. Motivet till detta ska vara att ”liknande fenomen” uppträtt vid en raketuppskjutning i Australien.

Männen i svart och ”Australienspåret” känns lite väl fantastiska, kanske blev Jim Templeton uppslukad av mystiken. Men, bilden på Elizabeth och ”astronauten” är i all sin enkelhet väldigt fascinerande. Jim Templeton har aldrig försökt slå mynt av sitt foto och ingen till dags dato kunna förklara vad det föreställer.

Vad tror du det är som syns bakom flickan på bilden?