Vad var det för en namnlös fasa som fick nio erfarna alpinister att lämma värmen och säkerheten i sitt tält och fly hals över huvud, halvnakna och utan skor, ut i den mörka och 30 minusgrader kalla natten på ”Dödens berg”?
Dyatlov-fallet är en fruktansvärt kuslig historia, ett drama i den ryska ödemarken som kostade nio unga människor livet. Vi vet inte vad som hände med dem, men alla spår och de döda kropparna berättar en fasansfull historia.
Den 23-årige Igor Dyatlov ledde åtta unga erfarna skidlöpare på en expedition till Otorten-massivet i Ural. Den 28 januari 1959 gav de sig av, mot det som skulle bli deras död.
När skidlöparna inte kom tillbaka till civilisationen som planerat skickade militären ut flygplan och helikoptrar för att spana efter dem. Den 25 februari såg en pilot något som kunde vara ett tält på östra sidan av bergstoppen som i moderna kartböcker bara heter ”1079”, men som på det lokala stamfolket mansis språk har det i sammanhanget profetiska namnet Kholat-Syakhl, De dödas berg.
Räddningsteamet nådde platsen dagen därpå. Det piloten sett från luften var mycket riktigt alpinisternas tält, sönderrivet och delvis täckt med snö. Expeditionsmedlemmarnas tillhörigheter, skor och kläder fanns kvar och fotspåren i snön visade att minst åtta personer lämnat tältet i olika riktningar. De hade varit barfota eller i strumplästen, en person hade haft en sko på den ena foten.
Senare undersökning visade att tältduken rivits och skurits upp från insidan, som om de som var där inne känt sig tvingade att ta sig ut genast, som om de hade flytt för sina liv undan någonting som fanns inne i tältet. Det hade inte funnits tid, eller möjlighet, att snöra upp ingången utan de hade helt enkelt kämpat sig rakt igenom tältduken och störtat ut i snön.
Två uppsättningar fotspår ledde ner mot ett område med tät skog, knappt 500 meter från tältet. Där under en hög tall fanns rester av en eld, och de frusna kvarlevorna av Juri Dorosjenko and Juri Krivonisjenko. De var barfota och klädda i bara underkläder. De hade av allt att döma desperat försökt klättra upp i trädet innan kylan tog deras liv. Grenarna på tallen hade brutits av upp till nästan fem meter från marken. Männens handflator och fingrar var söndertrasade till det råa köttet, slamsor av deras hud satt fastkilade i barken på tallstammen som fruktansvärda bevis för deras fåfänga kamp.
Varför hade de skinnflått sina händer för att ta sig upp i ett träd? Och varför hade valt att göra upp en eld för att försöka värma sig? Varför hade de inte bara gått tillbaka till tältet där alla de varma kläderna, sovsäckarna och maten fanns? Vad var det i eller vid tältet som hade skrämt dem så?
De chockade medlemmarna i räddningsteamet stod som frågetecken, och det här var bara början.
300 meter bort hittades teamledaren Igor Dyatlovs kropp. Han låg på rygg, ena handen hade stelnat i sitt grepp om en tunn kvist från en liten björkplanta, den andra handen höll han framför huvudet som för att skydda sig mot en okänd angripare.
Halv begravd i snön, ganska nära tältet, hittades kroppen av Rustem Slobodin. Han låg på mage, med ansiktet ner i snön och en djup fraktur i bakhuvudet.
Zinaida Kolmogorova låg längst bort av alla. Det fanns inga synliga skador på hennes kropp, men snön runt henne var röd av blod.
De fyra övriga medlemmarna i gruppen, Alexander Zolotarjov, Nicolas Thibeaux-Brignollel, Alexander Kolevatov och Ludmila Dubinina, hittades först två månader senare, när snön smälte undan. De låg mindre än hundra meter från tallen, vars blodfläckade stam vittnade om deras kamraters desperata försök att klättra upp.
De fyra sista offren var relativt varmt klädda, och de hade inte dött av kylan. Thibeaux-Brignollels skalle var krossad, liksom Zolotarjovs och Dubuninas bröstkorgar. Enligt läkare hade deras skelett krossats av en kraft motsvarande en bilkrasch. Men trots de massiva inte skadorna syndes det inga yttre skador eller blåmärken på kropparna.
Och så det kanske kusligaste av allt:
Zolrarjovs och Dubininas ögon var borta. Dubininas huvud var bakåtböjt, munnen öppen som i ett tyst skrik. Och det chockade räddningsteamet upptäckte att den unga kvinnans tunga var bortsliten.
Vid begravningen var det många familjemedlemmar som reagerade på de döda kropparnas utseende. Deras hud hade fått en konstig färg, ”orange” sa vissa, ”mörka som afrikaner” sa andra, och de unga människornas hår hade blivit helt grått.
De ryska myndigheterna drog igång en utredning. När filmrullarna från tältet framkallades kunde man studera den sista bilden på gruppen. Av bilden att döma var de vid god vigör och enligt tidens nivå väl utrustade när de bara hade timmar kvar att leva.
Men det fanns en bild till på rullen. En bild som förbryllat många. Vad föreställer den sista bilden från Dyatlov-tältet? Det finns de som menar att bilden togs i misstag när räddningsteamet hittade kameran, det finns de som menar att det bara är en skada på filmen. Och så finns det de som ser en man med höjda händer som står framför någonting som lyser eller brinner.
De ryska myndigheterna rekonstruerade skidåkarnas sista natt om kom fram till detta: Någon gång före midnatt den 2 februari blev gruppen skrämd av en ”okänd händelse”. De erfarna alpinisterna var fullt medvetna om att de inte skulle överleva länge ute på berget utan ytterkläder, ändå rusade de ut i snön halvklädda. Det skulle de aldrig ha gjort om de inte flydde för sina liv.
Gruppen sprang först åt olika håll, men de återförenades så småningom under den stora tallen, tallen vars blodiga bark vittnade om Dorosjenkos and Krivonisjenkos desperata försök att klättra. Klättrandet kan ha varit för att fly undan en fara på marken, men det kan även ha varit för att försöka se hur läget var vid tältet. Tältet låg högre upp på berget och gick inte att se från marken.
Under tallen lyckade gruppen göra upp en eld, men någon gång under natten fryser Dorosjenko and Krivonisjenko ihjäl. Deras vänner delar de dödas kläder mellan sig, men lämnar underkläderna och lägger kropparna sida vid sida snön. Kolmogorova, Slobodin and Dyatlov bestämmer sig i för att ta sig tillbaka till tältet, hellre är att frysa ihjäl under tallen väljer de att trotsa det som skrämde bort dem från värmen och tryggheten. De försöker ta sig uppför berget mot tältet, men de är frusna och utmattade och alla tre dör på vägen.
De fyra som är kvar, Zolotarjov, Thibeaux-Brignollel, Kolevatov och Dubinina bestämmer sig då för att flytta närmare skogen, kanske för att finna något slags skydd. Men på vägen dit får de sina svåra skador och dör, oklart hur. Den förste som dukar under är, enligt obducenterna, Thibeaux-Brignollel. Några timmar senare dör Kolevatov och Dubinina, Obducenten kan inte säga om Dubininas tunga avlägsnades efter döden eller medan hon ännu levde. Zolotarjov är den siste teammedlemmen som dör, av inre skador och förfrysning.
Myndigheterna testade av någon anledning om Dyatlov-expeditionens medlemmar utsatts för radioaktivitet. Juri Krivonisjenkos kläder var radioaktiva, både underkläderna han hade på sig när han hittades och de klädesplagg som hans kamrater tagit från hans döda kropp och klätt på sig själva.
Men vad var det som hände egentligen? Vad var det som skrämde dessa unga starka atleter så till den milda grad att de valde att fly från tältet och utsätta sig för risken att frysa ihjäl, i stället för att konfrontera det? Och hur fick de sina svåra skador? Många har spekulerat och många rykten har spridits genom åren.
Mansi-stammen, förrymda straffångar, den ryska underrättelsetjänsten och utländska agenter har pekats ut som skydliga. Men dessa teorier faller på avsaknaden av spår på platsen och att skadorna på kropparna enligt läkare inte hade kunnat orsakas av människor.
Det finns de som tror att Dyatlov-teamet attackerades av den sibiriska snömannen, den lokala yeti-varianten som går under namnet Almas. Almas blodisande skrik skulle har skrämt ut gruppen ur tältet, och en gigantisk rasande snöman som lyfter upp de stackars människorna och dänger dem i backen ger onekligen en plausibel förklaring till de svåra skadorna på kropparna. Men återigen, det fanns inga spår av någon annan, vare sig människa eller djur, på platsen.
Eller blev de dödade av något som inte är av denna värld? Enligt en mansi-legend fick berget Kholat-Syakhl sitt ökända namn, De dödas berg, efter att nio mansikrigare försvunnit på berget för länge sedan. Är själva berget förbannat, hemsökt av onda andar som med jämna mellanrum kräver nio offer?
Vid alla mystiska försvinnanden och oförklarliga dödsfall brukar teorierna om utomjordingar komma som ett brev på posten. Så också i Dyatlov-fallet. Enligt uppgift ska vandrare i området har sett ”konstiga orangefärgad eldklot” på himlen ovanför Kholat-Syakhl på natten när dramat utspelade sig. Mystiska fenomen ska ha setts i skyn i flera veckor efteråt. Lev Ivanov, som utredde fallet för de ryska myndigheternas räkning, ska själv ha trott att de orangefärade eldkloten hade med fallet att göra, men på order från överordnade lades locket på. På 1990-talet ska han i en tidningsintervju ha sagt: ”Jag misstänkte det då, och nu är jag nästan säker på, att de flygande kloten hade samband med gruppens död.” Ivanov spekulerade i att en av skidåkarna sett ett ufo, och att hans eller hennes skrik hade fått de andra att fly i panik. Precis då ska en av farkosterna ha exploderat, vilket kan förklara både flykten och Slobodins krossade skalle. Andra saker som sägs bevisa att utomjordingar är inblandade är kropparnas missfärgade hud och det gråa håret, samt radioaktiviteten.
Men, kanske var det som sågs flyga omkring ovanför berget inte från yttre rymden, kanske var det av ett högst jordiskt ursprung. Kanske föll skidåkarna offer för ett hemligt militärt experiment som gick fel. Det fanns inga tecken på någon explosion vid lägerplatsen på Kholat-Syakhl. Men ett oidentifierat vapen behöver ju inte nödvändigtvis vara explosivt. Det finns de som tolkar den något valhänt uppgjorda elden och de frenetiska försöken att ta sig upp i tallen som tecken på att skidåkarna skulle ha blivit blinda, kanske av en stark blixt. Det finns de som spekulerar i att vapnet skulle ha verkat med infraljud, ett ljud som man inte uppfattar med hörseln, men som kan framkalla känslor av allt från obehag till total panik.
Sedan finns det de som hävdar att skidåkarna helt enkelt föll offer för en lavin, case closed. Men det finns inga spår av någon lavin på eller kring lägerplatsen.
Och det är otroligt att alla de här nio personerna skulle ha dött av sina egna misstag, att de skulle ha irrat bort sig, ramlat och slagit ihjäl sig, slarvat med kläderna och blivit nerkylda, gått vilse i mörkret och så vidare, om inga yttre förhållanden hade tvingat dem att ta de beslut de tog den här natten. Det här var unga, starka och vältränade människor, de var vana vid vildmarksliv och visste vad som gällde.
1990 släppte författaren Anatolij Guschin sin bok “Statshemligheterna kostade nio liv”. Efter grundliga studier av diverse dokument kom han fram till att teamet föll offer för ett hemligt sovjetiskt vapenexperiment.
Den 2 februari 2008 samlades de sex medlemmar som fortfarande var i livet från räddningsteamet och 31 tekniska experter till konferens i Jekaterinenburg för att titta på alla bevs och för att en gång för alla reda ut vad som egenligen hände med Dyatlov-expeditionen. Efter långa överläggningar blev slutsatsen att de nios död ”troligen var ett oönskat resultat av ett militärt test”.
De nio alpinisternas öde fortsätter att fascinera. Den finske regissören Renny Harlin arbetar nu med en film om Dyatlov-incidenten. Filmen, som ännu inte har något officiellt namn, kommer att ha premiär under 2013.
Vad tror du hände med Dyatlov-expeditionen?
Fredagen den 31 oktober 2003 tog 77-årige Libero Ricci sin dagliga förmiddagspromenad. Han var i god form för sin ålder och gick sin runda i grannskapet i förorten Magliana varje dag efter frukost. Men den här dagen kom han aldrig tillbaka.
Kraniet tillhörde en kvinna i åldern 45-55 år. Hon hade dött mellan 2003 och 2006. Kvinnans tänder var i mycket dåligt skick, hon hade förmodligen aldrig besökt en tandläkare. Hennes DNA visade att hon var släkt med Libero Ricci på mödernet.
Mysteriebloggen 
