Nio unga mystiskt döda i ödemarken

DyatlovOfferVad var det för en namnlös fasa som fick nio erfarna alpinister att lämma värmen och säkerheten i sitt tält och fly hals över huvud, halvnakna och utan skor, ut i den mörka och 30 minusgrader kalla natten på ”Dödens berg”?

Dyatlov-fallet är en fruktansvärt kuslig historia, ett drama i den ryska ödemarken som kostade nio unga människor livet. Vi vet inte vad som hände med dem, men alla spår och de döda kropparna berättar en fasansfull historia.

Den 23-årige Igor Dyatlov ledde åtta unga erfarna skidlöpare på en expedition till Otorten-massivet i Ural. Den 28 januari 1959 gav de sig av, mot det som skulle bli deras död.

När skidlöparna inte kom tillbaka till civilisationen som planerat skickade militären ut flygplan och helikoptrar för att spana efter dem. Den 25 februari såg en pilot något som kunde vara ett tält på östra sidan av bergstoppen som i moderna kartböcker bara heter ”1079”, men som på det lokala stamfolket mansis språk har det i sammanhanget profetiska namnet  Kholat-Syakhl, De dödas berg.

dyatlov-tentRäddningsteamet nådde platsen dagen därpå. Det piloten sett från luften var mycket riktigt alpinisternas tält, sönderrivet och delvis täckt med snö. Expeditionsmedlemmarnas tillhörigheter, skor och kläder fanns kvar och fotspåren i snön visade att minst åtta personer lämnat tältet i olika riktningar. De hade varit barfota eller i strumplästen, en person hade haft en sko på den ena foten.

Senare undersökning visade att tältduken rivits och skurits upp från insidan, som om de som var där inne känt sig tvingade att ta sig ut genast, som om de hade flytt för sina liv undan någonting som fanns inne i tältet. Det hade inte funnits tid, eller möjlighet, att snöra upp ingången utan de hade helt enkelt kämpat sig rakt igenom tältduken och störtat ut i snön.

Två uppsättningar fotspår ledde ner mot ett område med tät skog, knappt 500 meter från tältet. Där under en hög tall fanns rester av en eld, och de frusna kvarlevorna av Juri Dorosjenko and Juri Krivonisjenko. De var barfota och klädda i bara underkläder. De hade av allt att döma desperat försökt klättra upp i trädet innan kylan tog deras liv. Grenarna på tallen hade brutits av upp till nästan fem meter från marken. Männens handflator och fingrar var söndertrasade till det råa köttet, slamsor av deras hud satt fastkilade i barken på tallstammen som fruktansvärda bevis för deras fåfänga kamp.

Varför hade de skinnflått sina händer för att ta sig upp i ett träd? Och varför hade valt att göra upp en eld för att försöka värma sig? Varför hade de inte bara gått tillbaka till tältet där alla de varma kläderna, sovsäckarna och maten fanns? Vad var det i eller vid tältet som hade skrämt dem så?

De chockade medlemmarna i räddningsteamet stod som frågetecken, och det här var bara början.

300 meter bort hittades teamledaren Igor Dyatlovs kropp. Han låg på rygg, ena handen hade stelnat i sitt grepp om en tunn kvist från en liten björkplanta, den andra handen höll han framför huvudet som för att skydda sig mot en okänd angripare.

Halv begravd i snön, ganska nära tältet, hittades kroppen av  Rustem Slobodin. Han låg på mage, med ansiktet ner i snön och en djup fraktur i bakhuvudet.

Zinaida Kolmogorova låg längst bort av alla. Det fanns inga synliga skador på hennes kropp, men snön runt henne var röd av blod.

De fyra övriga medlemmarna i gruppen, Alexander Zolotarjov, Nicolas Thibeaux-Brignollel, Alexander Kolevatov och Ludmila Dubinina, hittades först två månader senare, när snön smälte undan. De låg mindre än hundra meter från tallen, vars blodfläckade stam vittnade om deras kamraters desperata försök att klättra upp.

De fyra sista offren var relativt varmt klädda, och de hade inte dött av kylan. Thibeaux-Brignollels skalle var krossad, liksom Zolotarjovs och Dubuninas bröstkorgar. Enligt läkare hade deras skelett krossats av en kraft motsvarande en bilkrasch. Men trots de massiva inte skadorna syndes det inga yttre skador eller blåmärken på kropparna.

Och så det kanske kusligaste av allt:

Zolrarjovs och Dubininas ögon var borta. Dubininas huvud var bakåtböjt, munnen öppen som i ett tyst skrik. Och det chockade räddningsteamet upptäckte att den unga kvinnans tunga var bortsliten.

Dyatlov Dubinina

Vid begravningen var det många familjemedlemmar som reagerade på de döda kropparnas utseende. Deras hud hade fått en konstig färg, ”orange” sa vissa, ”mörka som afrikaner” sa andra, och de unga människornas hår hade blivit helt grått.

De ryska myndigheterna drog igång en utredning. När filmrullarna från tältet framkallades kunde man studera den sista bilden på gruppen. Av bilden att döma var de vid god vigör och enligt tidens nivå väl utrustade när de bara hade timmar kvar att leva.

DyatlovSista

Men det fanns en bild till på rullen. En bild som förbryllat många. Vad föreställer den sista bilden från Dyatlov-tältet? Det finns de som menar att bilden togs i misstag när räddningsteamet hittade kameran, det finns de som menar att det bara är en skada på filmen. Och så finns det de som ser en man med höjda händer som står framför någonting som lyser eller brinner.

Dyatlov sista bilden

De ryska myndigheterna rekonstruerade skidåkarnas sista natt om kom fram till detta: Någon gång före midnatt den 2 februari blev gruppen skrämd av en ”okänd händelse”. De erfarna alpinisterna var fullt medvetna om att de inte skulle överleva länge ute på berget utan ytterkläder, ändå rusade de ut i snön halvklädda. Det skulle de aldrig ha gjort om de inte flydde för sina liv.

Gruppen sprang först åt olika håll, men de återförenades så småningom under den stora tallen, tallen vars blodiga bark vittnade om Dorosjenkos and Krivonisjenkos desperata försök att klättra. Klättrandet kan ha varit för att fly undan en fara på marken, men det kan även ha varit för att försöka se hur läget var vid tältet. Tältet låg högre upp på berget och gick inte att se från marken.

Under tallen lyckade gruppen göra upp en eld, men någon gång under natten fryser Dorosjenko and Krivonisjenko ihjäl. Deras vänner delar de dödas kläder mellan sig, men lämnar underkläderna och lägger kropparna sida vid sida snön. Kolmogorova, Slobodin and Dyatlov bestämmer sig i för att ta sig tillbaka till tältet, hellre är att frysa ihjäl under tallen väljer de att trotsa det som skrämde bort dem från värmen och tryggheten. De försöker ta sig uppför berget mot tältet, men de är frusna och utmattade och alla tre dör på vägen.

De fyra som är kvar, Zolotarjov, Thibeaux-Brignollel, Kolevatov och Dubinina bestämmer sig då för att flytta närmare skogen, kanske för att finna något slags skydd. Men på vägen dit får de sina svåra skador och dör, oklart hur. Den förste som dukar under är, enligt obducenterna, Thibeaux-Brignollel. Några timmar senare dör Kolevatov och Dubinina, Obducenten kan inte säga om Dubininas tunga avlägsnades efter döden eller medan hon ännu levde. Zolotarjov är den siste teammedlemmen som dör, av inre skador och förfrysning.

Myndigheterna testade av någon anledning om Dyatlov-expeditionens medlemmar utsatts för radioaktivitet. Juri Krivonisjenkos kläder var radioaktiva, både underkläderna han hade på sig när han hittades och de klädesplagg som hans kamrater tagit från hans döda kropp och klätt på sig själva.

Men vad var det som hände egentligen? Vad var det som skrämde dessa unga starka atleter så till den milda grad att de valde att fly från tältet och utsätta sig för risken att frysa ihjäl, i stället för att konfrontera det? Och hur fick de sina svåra skador? Många har spekulerat och många rykten har spridits genom åren.

Mansi-stammen, förrymda straffångar, den ryska underrättelsetjänsten och utländska agenter har pekats ut som skydliga. Men dessa teorier faller på avsaknaden av spår på platsen och att skadorna på kropparna enligt läkare inte hade kunnat orsakas av människor.

Det finns de som tror att Dyatlov-teamet attackerades av den sibiriska snömannen, den lokala yeti-varianten som går under namnet Almas. Almas blodisande skrik skulle har skrämt ut gruppen ur tältet, och en gigantisk rasande snöman som lyfter upp de stackars människorna och dänger dem i backen ger onekligen en plausibel förklaring till de svåra skadorna på kropparna. Men återigen, det fanns inga spår av någon annan, vare sig människa eller djur, på platsen.

Eller blev de dödade av något som inte är av denna värld? Enligt en mansi-legend fick berget Kholat-Syakhl sitt ökända namn, De dödas berg, efter att nio mansikrigare försvunnit på berget för länge  sedan. Är själva berget förbannat, hemsökt av onda andar som med jämna mellanrum kräver nio offer?

Vid alla mystiska försvinnanden och oförklarliga dödsfall brukar teorierna om utomjordingar komma som ett brev på posten. Så också i Dyatlov-fallet.  Enligt uppgift ska vandrare i området har sett ”konstiga orangefärgad eldklot” på himlen ovanför Kholat-Syakhl på natten när dramat utspelade sig. Mystiska fenomen ska ha setts i skyn i flera veckor efteråt. Lev Ivanov, som utredde fallet för de ryska myndigheternas räkning, ska själv ha trott att de orangefärade eldkloten hade med fallet att göra, men på order från överordnade lades locket på. På 1990-talet ska han i en tidningsintervju ha sagt: ”Jag misstänkte det då, och nu är jag nästan säker på, att de flygande kloten hade samband med gruppens död.” Ivanov spekulerade i att en av skidåkarna sett ett ufo, och att hans eller hennes skrik hade fått de andra att fly i panik. Precis då ska en av farkosterna ha exploderat, vilket kan förklara både flykten och Slobodins krossade skalle. Andra saker som sägs bevisa att utomjordingar är inblandade är kropparnas missfärgade hud och det gråa håret, samt radioaktiviteten.

Men, kanske var det som sågs flyga omkring ovanför berget inte från yttre rymden, kanske var det av ett högst jordiskt ursprung. Kanske föll skidåkarna offer för ett hemligt militärt experiment som gick fel.  Det fanns inga tecken på någon explosion vid lägerplatsen på Kholat-Syakhl. Men ett oidentifierat vapen behöver ju inte nödvändigtvis vara explosivt. Det finns de som tolkar den något valhänt uppgjorda elden och de frenetiska försöken att ta sig upp i tallen som tecken på att skidåkarna skulle ha blivit blinda, kanske av en stark blixt. Det finns de som spekulerar i att vapnet skulle ha verkat med infraljud, ett ljud som man inte uppfattar med hörseln, men som kan framkalla känslor av allt från obehag till total panik.

Sedan finns det de som hävdar att skidåkarna helt enkelt föll offer för en lavin, case closed. Men det finns inga spår av någon lavin på eller kring lägerplatsen.

Och det är otroligt att alla de här nio personerna skulle ha dött av sina egna misstag, att de skulle ha irrat bort sig, ramlat och slagit ihjäl sig, slarvat med kläderna och blivit nerkylda, gått vilse i mörkret och så vidare, om inga yttre förhållanden hade tvingat dem att ta de beslut de tog den här natten. Det här var unga, starka och vältränade människor, de var vana vid vildmarksliv och visste vad som gällde.

1990 släppte författaren Anatolij Guschin sin bok “Statshemligheterna kostade nio liv”.  Efter grundliga studier av diverse dokument kom han fram till att teamet föll offer för ett hemligt sovjetiskt vapenexperiment.

Den 2 februari 2008 samlades de sex medlemmar som fortfarande var i livet från räddningsteamet och 31 tekniska experter till konferens i Jekaterinenburg för att titta på alla bevs och för att en gång för alla reda ut vad som egenligen hände med Dyatlov-expeditionen. Efter långa överläggningar blev slutsatsen att de nios död ”troligen var ett oönskat resultat av ett militärt test”.

Harlin Dyatlov filmDe nio alpinisternas öde fortsätter att fascinera. Den finske regissören Renny Harlin arbetar nu med en film om Dyatlov-incidenten. Filmen, som ännu inte har något officiellt namn, kommer att ha premiär under 2013.

Vad tror du hände med Dyatlov-expeditionen?

Annonser

Norsk sjöorm fångad på film?

Vad är det som syns på 17-åriga Lisbeth Vefalls film? Är det den mytomspunna sjöormen i Seljordsvannet?

I över 250 år har det pratats och skrivits om ett mystiskt sjömonster som ska hålla till i Seljordsvannet, en 15 km lång och 1,8 km bred insjö i Telemark i Norge. Genom åren har det med jämna mellanrum dykt upp både ögonvittnesskildringar och bilder på det påstådda sjöodjuret, som med tiden fått namnet Selma.

seljord kommun vapenSeljords kommun använder med framgång sitt lokala monster för att ragga turister. Sedan 1989 pryder sjöormen kommunens vapen och kommunledningen har varit på studiebesök till Loch Ness i Skottland för att få tips på hur man förvandlar ett gammalt mysterium till skönt klirr i kassan. 2011 öppnades ett arkitektritat 17 meter högt spaningstorn vid Seljordsvannet, och på bara några veckor klättrade 15 000 människor upp för att försöka få syn på sjöodjuret.

Seljords kommunchef Solveig Sundbø Abrahamsen uppger att hon själv såg sjöormen en sommardag 2006:

”Det var helt blickstilla på vattnet när det plötsligt dök upp vågor och jag såg något som rörde sig i en väldig fart. Jag såg den i kanske 30 sekunder , det var en vanvettig upplevelse. Jag tycker att den här nya filmen är mycket bra, man ser sjöormen på närmare håll än när jag själv såg den”,  säger  hon till TV2.

Alla är inte lika imponerade, många menar att det man ser på filmen bara är svallvågor som bryts mot varandra. Trots att det enligt Lisbeth Vefall och hennes familj inte fanns några båtar ute på sjön när sekvensen filmades.

Eller – är den mystiska sjöormen i själva verket en sillkung?

sillkung


Sillkung-Regalecus_glesne_460px-460x250-1Sillkungen är en djuphavsfisk som ser ut att komma från sagornas värd. Troligen är det sillkungar som ligger bakom många av de sjöodjursrapporter som kommit in geonom tiderna. De största exemplaren som hittats av denna sällsynta djuphavsfisk har varit över 11 meter långa och vägt nära 300 kilo. Den har en ormliknande kropp och huvudet kröns av en flammade röd krona. Senast en sillkung påträffades i Sverige var i Bovallstrand 2010. 

Kan det vara så att det finns kolonier av sillkungar även i vissa insjöar? I Seljordsvannet, i Loch Ness, i Storsjön?

Vad tror du att filmen visar?

Vad dödade älgen på Hunneberg?

HunnebergMystiska ljusfenomen i skyn, rykten om sataniska kulter som håller ondskefulla mässor i skogarna – och en oförklarligt död älg, som ligger med benen utfläkta, som hade den ramlat från himlen.

Hunnebergsmysteriet är som taget ur Arkiv X. Om seriens manusförfattare låtit ett avsnitt utspela sig i Sverige hade ingredienserna varit självklara. Mysteriet utspelar sig i den nordiska trollskogen,  på ett berg som är mytomspunnet för sina gåtfulla fornminnen – och med skogens egen konung i huvudrollen.

Det var i början av augusti 1988 som en skogsvandrare på Hunneberg, mellan Vänersborg och Trollhättan, hittade den döda älgen. Ungtjurens alla fyra ben var brutna vid höftlederna och låg rakt ut från kroppen. I övrigt syntes inga skador på djuret.

Älgen låg på en liten mosse ett tiotal meter från en väg. Det fanns inga tecken på att den skulle ha blivit påkörd, eller att den skulle ha fallit offer för tjuvskyttar.

Polisen kopplades in, och när man skar upp huden visade det sig att alla fyra höftlederna hade brutits på samma sätt.

– Det verkar faktiskt som om den släppts ner från luften, sa jägmästare Uno Gunnarsson, som uppgav att han aldrig sett något liknande trots många års vistelse i skog och mark.

I polisrapporten skrev man: ”Omständigheterna kring älgens död är underliga. Den låg på magen med alla fyra benen utsträckta. Djuret har inte utsatts för beskjutning och den är inte heller trafikskadad. Det enda tänkbara är att den dödats av åskan.”

Hunnebergsälgens avslagna ben sändes till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för analys. Där avfärdade man teorin om ett blixtnedslag. Eftersom djuret inte uppvisade några brännskador var det uteslutet att skadorna på benen skulle ha orsakats av åskan.

Benen hade brutits medan älgen levde, den hade dött av blödningen från frakturerna. Forskaren Margareta Steen betecknade händelsen som helt osannolik. Enligt henne måste älgen ha stått där den hittades när samtliga fyra höftleder plötsligt  krossats.

Mystiken tätnade när en kvinna bosatt vid foten av Hunneberg berättade att hon hade sett ett stort lysande föremål sväva på låg höjd över berget veckan innan älgen hittades. Enligt kvinnan var föremålet försett med taggar och  såg ut som en jättelik kardborre. Ufologen Paul Hellberg ryckte ut och konstaterade att den enda rimliga förklaringen var att älgen hade plockats upp av ett ufo, som sedan av någon anledning skulle ha släppt eller tappat den så att den föll till marken, bröt benen och dog.

Nu blev lokaltidningen nerringd av läsare som sett ljusfenomen, eldbollar och lysande klot i området. Ufoföreningen UFO-luftrumsbevakning höll under hösten spaningskvällar på Hunneberg, då ufo-entusiasterna bland annat blinkade med ficklampor mot den mörka natthimlen i hopp om att ufona skulle blinka tillbaka. Pressen var naturligtvis förtjust – men det kom inga svar från ovan.

I slutet av september hittades så ytterligare en död älg på Hunneberg. Den här låg inte med benen rakt ut och hade inte heller fått benen avbrutna, men på grund av sakernas tillstånd nådde den ändå över nyhetströskeln. Kadavret var enligt uppgift så förruttnat att det inte gick att obducera.

koufo

Fanns det ett samband mellan den döda älgen och ufo-observationerna i området? Djurstympningar och ufon är en klassisk kombination, speciellt i USA finns det otaliga fall av mystiska boskapsstympningar. Teckningen ovan visar den klassiska myten om ufon som ”suger upp” kor, för att sedan dumpa stympade kadaver i hagen. Men, i verkligheten håller de gåtfulla skadorna på djuren sällan för kritisk granskning, ofta visar det sig vara människor eller rovdjur som ligger bakom.

Hade älgen offrats av djävulsdyrkare? Satanistsekter ska ha varit verksamma i området vid den här tiden, och de ska ha firat sina mässor på Hunneberg. Men hur skulle en grupp satanister ha lyckats bryta alla fyra benen på en älg, utan att skada den på något annat sätt? Älgen hade ju bevisligen dött av benbrotten.

Var det naturens krafter som dödade djuret? Sögs älgen upp av en tromb för att sedan falla mot döden? Eller var det trots allt ett blixtnedslag som dödade älgen, där den stod med alla fyra klövarna i den blöta mossen. Experterna är oeniga om huruvida ett blixtdödat djur alltid måste uppvisa brännskador, och åskan sägs kunna slå av benen på stora djur som hästar och älgar.

Vad tror du det var som dödade älgen på Hunneberg?

 

Vem är den mystiske mannen på fotot?

Foton som sägs visa övernaturliga fenomen och utomjordiska varelser brukar vara suddiga, mörka och så otydliga att man inte ser vad de föreställer, alternativt uppenbart fejkade. Jim Templetons bild är annorlunda. Det här är ett vackert foto som man aldrig glömmer om man en gång sett det. Och bilden är tydlig. I dag är alla överens om att fotografiet är äkta, det som ser ut som en vitklädd man är ett solitt objekt som fanns där i det ögonblicket när bilden togs.

Det är den 23 May 1964. Jim Templeton, brandman i brittiska Carlisle, tar med familjen på en utflykt till heden Burgh Marsh.  Förutom två äldre damer som sitter i en parkerad bil nära heden ser de inga andra människor på hela dagen.

Templeton och hans fru reagerar på att luften känns tryckande och liksom elektriskt laddad, som precis innan ett åskväder. Men det här är en sällsynt vacker dag, det är inget oväder på kommande. Djuren på heden beter sig konstigt också, korna och fåren som betar där trycker sig tätt ihop och verkar skärrade, som om de känner av någon osynlig fara.

Men familjen skakar snabbt av sig obehagskänslorna. Solen skiner och heden blommar. Jim Tempelton, som är en ivrig amatörfotograf, knäpper tre kort på dottern Elizabeth, 5. Hon poserar, stolt över sin nya fina klänning och med en bukett nyplockade vårblommor i handen.

När Jim Templeton senare hämtar ut sina fotografier hos den lokala fotohandlaren säger damen bakom disken något märkligt: ”Synd att den bästa bilden på Elizabeth blev förstörd av mannen i rymddräkt”. Templeton förstår ingenting och tror att kvinnan skämtar. Men när han tittar på sina bilder får han en chock. Den första och tredje bilden på Elizabeth är det inga konstigheter med, men på mittenbilden står en man som ser ut som en astronaut i vit rymddräkt bakom dotterns huvud.

Templeton och hans fru är helt säkra på att de inte såg någon annan människa på heden under hela dagen. De tre bilderna på Elizabeth togs i rask följd, hur har mannen i vitt kunnat dyka upp på mittenbilden för att sedan försvinna igen, utan att familjen Templeton märkt någonting? Och detta mitt ute på en hed med milsvid utsikt åt alla håll. På den här bilden som togs vid samma tillfälle får man en uppfattning om hur platsen såg ut.

Templeton går till polisen, som blir lika förbryllade de. Inte nog med att den mystiske mannen står där, han står dessutom i en sned vinkel som gör att han ser ut att sväva i luften snarare än stå på marken bakom flickan.

Både kriminalpolisens undersökningslaboratorium i Penrith och filmtillverkaren Kodaks eget laboratorium tar sig an filmen. De kan bara konstatera att det man ser på fotot fanns där när bilden togs. Det är ingen dubbelexponering, det syns bland annat på området där flickans hår och den vitkläddes kropp möts.

Polisen konstaterar att det måste vara en ”naturens nyck” och lägger ner ärendet. Men intresset för det här mystiska fotografiet har levt vidare. På den här bilden från en brittisk lokaltidning är Jim och hans dotter Elizabeth fotograferade på heden vid fotots 40-årsjubileum.

Senare på sommaren 1964 får Jim Templeton påhälsning av två män i mörka kostymer som låter förstå att de kommer från något regeringsorgan som utreder den här typen av händelser. Det här är två klassiska ”män i svart” som vi känner dem från ufo-folkloren, de bär identiska svarta kostymer, kör en stor svart Jaguar som ser fabriksny ut, och de tilltalar varandra med nummer i stället för namn. De här männen vill se platsen där fotot togs. Väl där blir utfrågningen allt mera påstridig, innan männen till slut bara går till sin bil och lämnar en perplex Jim Templeton strandsatt ute på heden. Han får gå en halvmil för att komma hem.

Efter den här påhälsningen blir allt ännu mera bisarrt. Jim Templeton tar nya bilder av heden, men dessa beslagtas av polisen redan hos fotohandlaren. Motivet till detta ska vara att ”liknande fenomen” uppträtt vid en raketuppskjutning i Australien.

Männen i svart och ”Australienspåret” känns lite väl fantastiska, kanske blev Jim Templeton uppslukad av mystiken. Men, bilden på Elizabeth och ”astronauten” är i all sin enkelhet väldigt fascinerande. Jim Templeton har aldrig försökt slå mynt av sitt foto och ingen till dags dato kunna förklara vad det föreställer.

Vad tror du det är som syns bakom flickan på bilden?

Svenskt par krockade med mystiskt föremål

Plötsligt dyker det upp framför den på den mörka vägen, svävande i strålkastarljuset ovanför asfalten. Det unga paret hinner inte riktigt fatta vad de är med om innan de kör rakt in i det mystiska föremålet.

Den här historien kommer från Clas Svahns bok UFO-mysteriet. Illustrationen är en fri tolkning utgående från skisserna i boken och det som de båda ögonvittnena berättar. Och det här är en händelse som inte liknar något annat jag hört eller läst, och jag kan inte i min vildaste fantasi hitta någon logisk förklaring. Ett mysterium av bästa sort enligt mig!

Det är en kväll i mitten på 1980-talet, som Jörgen Berg och hans sambo Ulrika Åberg kör i sin Ford Taunus från Årnäs till hemmet i Mariestad. Klockan är runt tio på kvällen, det är mörkt och den smala vägen krokar sig fram genom tät skog. Plötsligt får Jörgen se något mycket konstigt.

– Vi körde väl i sjuttio och hade precis kommit ut på en raksträcka då jag fick ögonen på en boll med en kon någon halvmeter över asfalten. Konen verkade gå in i bollen som kan ha varit 20 centimeter hög, berättar Jörgen Berg.

– Jag blev helt fascinerad av bollen som hängde mitt över vägen. Den var på något sätt inte riktigt verklig och när ljuset från bilen träffade den verkade det som om den sög åt sig ljusstrålarna. Det var som ett grått hål i luften, det fanns ingenting som kunde reflektera ljuset.

Jörgen Berg, som sitter rak i ryggen och kör, ser bara bollen och konen samt ”stängeln” som de hänger  i. Den övre delen av föremålet skyms av bilens tak.

Ulrika Åberg sitter  bekvämt nedhasad i stolen. Från sin position kan hon inte se bollen och konen, eftersom de skyms av instrumentbrädan. Hon ser däremot den övre delen av föremålet.

– Jag kunde se hur vi körde rakt in i en pulserande stängel. Den var orangegul och beige och det riktigt rann färg om den, det var som om den brann med en vacker färg. Jag skulle uppskatta bredden till 15 centimeter och högst upp satt någonting som liknade en sländas vingar.

Ögonblicket senare kör paret rakt in i föremålet.

– Jag var beredd på en smäll. Men ändå bromsade jag inte, det var det som var så konstigt. Vi träffade föremålet vid vänster strålkastare och sedan var det borta. Jag tittade på Ulrika och hon sa ”Vad var det?”.

– När vi krockade med det kändes inget i bilen, inget ljud, ingen stöt, säger Ulrika Åberg. Men när vi träffade stängeln så började den svaja som om den var gjord av gummi. Hade det varit en människa hade vi ju bromsat. Men vi bara satt där och tittade liksom – och så körde vi in i det.

Efter den märkliga kollisionen vänder hon sig om och tittar, men hon ser ingenting i mörkret.

Paret säger till Clas Svahn att de inte kan beskriva vad föremålet bestod av. Det var inte genomskinligt och det lyste inte heller av egen kraft. Det verkade på något sätt suga åt sig ljuset från bilens strålkastare.

Vad var det de såg? Jag har ingen aning, jag kan inte ens komma med en vettig gissning. Har du någon teori?

Om du är intresserad av mystiska fenomen kan jag varmt rekommendera boken UFO-mysteriet. Den är ett välskrivet galleri över de mest spännande svenska UFO-fallen, av en författare som besitter så väl öppet sinne som kritiskt tänkande.

Fresno Nightcrawler – en varelse utan överkropp

En man i Fresno i Californien vaknar mitt i natten av att hans hundar skäller som aldrig förr. När han kollar vad övervakningskameran, som är riktad mot bakgården, spelat in får han en smärre chock. Något som ser ut som en varelse utan överkropp, klädd i ett par mycket ledigt skurna byxor, strosar fram över gräsmattan på ett nästan flytande sätt.

Figuren som blev känd som the Fresno Nightcrawler är väldigt liten, runt halvmetern hög, det kan man se om man jämför med staketet runt gården. När en tv-show försökte rekonstruera filmen med ett litet barn i rollen som Nightcrawler blev det tydligt hur liten varelsen på filmen är, barnet såg mycket större ut.

Youtube är fullständigt översvämmat av filmer som påstås visa allehanda övernaturliga fenomen och mystiska varelser. De flesta är alldeles uppenbara bluffar, resten brukar snabbt bli avslöjade av hemsidor och tv-program som sysslar med att skeptiskt granska den här typen av material. Men Nightcrawlern har ”överlevt” i snart fyra år, den filmades i slutet på 2008, utan att någon har kunnat avfärda filmen och förklara hur den är gjord.

Mannen med övervakningskameran heter Jose, efternamnet vill han inte gå ut med. Filmen ska komma från en CCTV-kamera och enligt uppgift vara analog, inte digital.

The Fresno Nightcrawler har fått många uppföljare, filmer på mystiska varelser utan överkroppar har dykt upp från olika delar av USA. Men medan de nya filmerna har snabbt har kunnat avfärdas som fejkade ”crawlar” originalet vidare.

Är det här en bluff, eller fångade Joses övervakningskamera något helt unikt? Titta på filmen och döm själv. Vad tror du?

 

Expedition ska lösa svensk ufo-gåta

Precis i detta nu är en expedition ledd av ufologen Clas Svahn på väg till en sjö i Muddus nationalpark i Norrbotten för att lösa gåtan med spökraketerna – Sveriges ”egna” ufon.

1980 såg två vandrare hur ett cigarrformat föremål, som på bilden ovan, kom flygande över deras huvuden för att sedan landa på sjön och sjunka.

Med professionella dykare ska sjön nu finkammas. De två vittnena som såg landningen 1980 är med. Om någonting finns kvar ska de hitta det.

Clas Svahn har granskat alla dokument och intervjuat de båda ögonvittnena. Han är övertygad om att de talar sanning och att det de såg var ett fysiskt föremål – som borde finnas kvar på sjöbottnen och gå att plocka upp.

Sedan 1946 har över 2000 fall av så kallade spökraketer rapporterats i Sverige. Liknande observationer har även gjort i Finland och Norge. Spökraketerna är ganska små, missil- eller raketliknande föremål som ofta ses landa i sjöar. Ögonvittnena uppger ofta att föremålen verkar vara styrda, men att de inte verkar ha någon ”pilot”. Försvaret har utrett vissa av observationerna, utan resultat.

Kolla in expeditionens läckra hemsida

http://www.ghostrockets.se/

och håll tummarna! Det här är riktigt spännande.

Vad tror du det var som landade i sjön? Tror du de hittar det?