Efter jordbävningen kom monstren i skyn

Tsunami

Den 11 mars 2011 slog naturens krafter till mot Japan Efter en jordbävning vältrade sig en gigantisk tsunami över kusten. Den 15-20 meter höga vågen lämnade efter sig död och förstörelse. När kärnkraftverket Fukushima havererade höll hela världen andan.

I förödelsen efter katastrofen framträdde ett konstigt mönster av fenomen, som de stora mediabolagen av förståeliga skäl inte rapporterade så mycket om. Att folk ser konstiga saker på himlen framstår naturligtvis som en bagatell mot bakgrund av den ofattbara tragedi som drabbat landet och folket.

Men de ufo-troende skrev och spekulerade friskt: Var utomjordingarna där för att övervaka hur japanerna lyckades med återuppbyggnaden, eller var det rentav så att ufo-besättningarna på något sätt hade orsakat katastrofen?

Här är ett foto som sägs föreställa ett av de märkliga himlafenomenen över Japan.

JapanUfo

Även efter den förödande jordbävningen och tsunamin i Sydostasien på julannandagen 2004 såg många människor märkliga himlafenomen.

Vad beror det här på?

Den troligaste förklaringen är förstås att psykiskt och fysiskt utmattade, chockade människor vars hela värld precis har rasat samman har större benägenhet att se konstiga saker – och att tolka helt vanliga företeeleser som något konstigt.

Frågar du en ufo-troende är svaret att utomjordingarna kommer med sina farkoster för att studera oss, styra oss eller försöka ta livet av oss.

Men, tänk om det finns en annan förklaring? Tänk om de här fenomenen varken kommer från vårt inre eller från yttre rymden? Tänk om det finns en helt naturlig, biologisk förklaring?

Det finns de som tror att himlen ovanför oss är bebodd av atmosfäriska livsformer. Att det finns organismer som tillbringar hela sina liv flytande i lufthavet högt ovanför jordens yta.

De fyra yttersta planeterna i vårt solsystem, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus, har ingen fast yta, de är stora gasbollar med en liten kärna av troligen smält metall längst in. När biologer ombeds skissa på en livsform som kan leva på en sådan planet brukar de komma fram till något slags ballongliknande jättesvampar, eller maneter om man så vill, som driver fram genom gashavet. Här är en konstnärs gestaltning av organismer på en gasplanet.

JupiterDjur

Hur skulle då de organismer som kanske lever högt uppe i vår atmosfär kunna se ut? Därom tvistar kryptozoologerna, Molnaktiga, formlösa, manetlika är några av de beskrivningar som de använder.

Eller ser de kanske rent av ut så här?

Himladjur

Vi har naturligtvis inte en aning om hur de här varelserna ser ut, vi vet ju inte ens som de existerar. Men det är på intet sätt omöjligt att det finns.

Väldigt få platser på jorden är helt livlösa. Hur extrema förhållandena än är finns det så gott som alltid någon livsform som har anpassat sig till dem och som drar nytta av dem.

Det fanns en tid när tanken på att något kunde leva i djuphavsgravarnas kalla mörker och enorma tryck verkade befängd. Nu vet vi att det finns liv så väl där som i den kokande syran i vulkanernas inre. Vi vet att det finns varelser som överlever total nerfrysning, vi vet att det finns varelser som kan leva i årtionden utan vatten.

trogkrypareDet här är en trögkrypare.  Den klarar flera veckor i stark strålning, den överlever vakuum och nerkylning till endast några grader över den absoluta nollpunkten. Den kan leva i rymden, utan skydd. Och den existerar, mitt ibland oss.

Vi tenderar att tänka oss vår planet som en liten solid boll i rymden. Men den döda kalla rymden börjar inte vid jordytan. Jorden omges av ett gashölje som gradvis tunnas ut tills atmosfären är helt försvunnen på ungefär 1000 kilometers höjd. Varför skulle detta enorma och till stora delar outforskade lufthav vara den enda del av vår planet som är helt livlös?

Den berömde kryptozoologen Ivan T Sandersson var fascinerad av idén om enorma djur som simmar runt i skyn. Han framlade hypotesen att de här  bjässarna ligger bakom många ufo-rapporter.

Även ljusfenomenen som ofta sätts i samband med ufon kan vara en form av bioluminiscens, som hos mera jordnära eldflugor och lysmaskar.

Varför ser vi dem inte hela tiden då? Ja, man kan tänka sig att de här djuren normalt lever på väldigt hög höjd, och att det är några få vilsegångna existenser som ligger bakom ufo-fenomenen. Eller så är de i normalfallet osynliga för det mänskliga ögat, men blir synliga under vissa förhållanden – kanske beroende på temperatur, fuktighet eller ljus. En manet som simmar fram i havet finns ju där, men den är oftast väldigt svår att få syn på, för att ta ett exempel.

Om de här djuren finns måste de orientera sig på något sätt. Och här återkommer vi till jordbävningarna. Jordbävningar påverkar nämligen inte bara  landmassorna och haven, stötvågorna fortplantar sig upp till de översta lagren av atmosfären. Om de atmosfäriska varelsernas livsmiljö skakas om blir de förmodligen desorienterade, och hamnar utanför sina normala habitat. Det kan förklara vågorna av iakttagelser efter jordbävningarna.

Det går inte att komma ifrån att folk i alla tider har sett konstiga saker på himlen. Alla som ser ufon är inte virrpannor, lögnare eller fanatiska ufo-troende. Det är många vettiga, nyktra människor som ser de oförklarliga fenomen. Är det då inte rimligt att anta att det de ser är någonting som faktiskt finns där, men som mänskligheten inte ännu har upptäckt?

Titta på nästan vilket som helst föregivet ufofoto och lägg undan tanken på att bilden ska föreställa ett föremål, en farkost. Tänk dig i stället att det är ett djur som blivit fotograferat. Känns det som om pusselbitarna faller på plats?

Manet

Tror du att det finns atmosfäriska livsformer?

Annonser

Hur kan en hel familj bara försvinna?

McStay family

Susan Blake skriver mejl till sin son Joseph nästan varje dag. Hon får aldrig något svar, men hon fortsätter ändå att skriva. Hon skriver om vardagens alla små händelser, hon berättar nyheter om släkten och vännerna och hon skickar hälsningar till de två små pojkarna. Hon fortsätter att hoppas att hennes älskade son finns i livet någonstans, att han läser sina mejl fast han aldrig svarar. Och hon hoppas att svärdottern och de båda barnbarnen också är där med honom.

Det har nu gått tre år sedan familjen McStay försvann. De var en vanlig amerikansk medelklassfamilj, de hade mycket god ekonomi och ett vackert hem i en stillsam förort till San Diego.

mcstay-family

Joseph McStay, 40, ägde Earth Inspired Products, som byggde fontäner, trädgårdsdammar och -vattenfall till företag över hela världen. Hustrun Summer McStay, 43, var hemma och tog hand om sönerna, men planerade att återuppta sin karriär som fastighetsmäklare. Sonen Joseph Jr var tre år, och Gianni skulle precis fylla fem år.

Den 4 februari 2010 var sista gången någon såg familjen eller hörde ifrån dem.

När polisen tog sig in i huset en och en halv vecka senare såg det ut som om familjen McStay bara hade tänkt gå ut en stund. Grönsaker och ägg hade lämnats framme på köksbänken och två skålar med popcorn stod i soffan.

En polis beskrev senare situationen i huset som ”mystisk”: ”Det var som om de två barnen suttit där i soffan och tittat på tv och ätit popcorn – och så hade de bara försvunnit”.

Hundarna Bear och Digger slet i sina koppel och skällde oupphörligt på bakgården. De var törstiga och utsvultna, de hade blivit ensamma kvar och ingen hade tagit hand om dem sedan familjen försvann.

isuzu-trooperInom kort kom det fram att McStays vita Isuzu Trooper hade hittats den 8 februari i San Ysidro, övergiven på en parkeringsplats bara två kvarter från mexikanska gränsen. En övervakningskamera filmade samma kväll fyra personer som kan vara familjen McStay som promenerar genom gränsövergången in i Mexico.

30 sekunder in på den här filmen ser man en man och en kvinna som kommer in från skärmens nedre vänstra hörn. De går hand i hand med varsitt barn, kvinnan bär en ljus jacka.

”Vi tror att det är familjen McStay som går in i Mexico på filmen”, säger Glenn Giannantonio vid polisen i San Diego till CNN.

Men Josephs mor är skepisk.

”Min sons mediciner var kvar i bilen. Joseph har astma och går ingenstans utan sin medicin. Och de skulle aldrig ha låtit barnen åka i bilen utan bilbarnstolarna. Det stämmer bara inte.”

Även Josephs bror Mike McStay tvivlar på att det är rätt familj på filmen.

”Storleken på barnen stämmer, men det är det enda. Det är omöjligt att se hur de vuxna ser ut. Det kan vara vem som helst. Och, om det nu är min bror och hans familj, så vet vi ju inte varför de går över gränsen. Vi vet inte om de gick frivilligt eller om de var tvingade.”

”Och var finns de i dag? Någon måste ju veta. Någon måste ju se dem. De har två barn, de måste handla mat, de måste tjäna pengar på något sätt… ”

Fallet med familjen McStay är mystiskt och motsägelsefullt på många sätt. Joseph och Summer var laglydiga medborgare, och polisen säger sig inte ha hittat några oegentligheter i familjens affärer. De hade 100 000 dollar på kontot och varken deras kreditkort eller deras mobiltelefoner har använts efter att de försvann.

Joseph gjorde affärer i Mexico och äger en fastighet i Belize, där dock ingen har sett till familjen sedan de försvann. Summers familj tillhör den spansktalande minoriteten, även om hon ska ha velat fjärma sig från identiteten som ”hispanic” har hon därmed både språkligt och kulturellt en viss anknytning till Sydamerika. Så familjen har klara band till den del av världen som finns på andra sidan den mexikanska gränsen.

Å andra sidan ska de enligt släkt och vänner ha visat en uttalad motvilja mot Mexico. När Joseph gjorde sina affärsresor tog han aldrig med sig familjen. De tyckte att det var för farligt att ta dit barnen.

Familjen hade inga pass med sig när de försvann. Föräldrarnas låg hemma och barnen hade inga. Men någon hade använt familjens dator för att kolla passregler för barn som reser i Mexico en tid före försvinnandet.

Familjen McStay höll alltid tät kontakt med släkt och vänner. Om de planerat en resa skulle de ha berättat, i alla fall för Josephs 12-årige son från ett tidigare förhållande.

Vad kan ha hänt som fick familjen att bara lämna hemmet, företaget och hundarna, sätta sig i bilen och åka till mexikanska gränsen, för att där dumpa bilen och utan bagage promenera in i Mexiko och – försvinna? Om det nu var så det gick till.

I den nya boken  ”No Goodbyes: The Mysterious Disappearance of the McStay Family” presenterar författaren Rick Baker en egen teori. Han säger sig bland annat ha läst hundratals av parets privata mejl, som han ska ha fått av ”frivilliga utredare” som hackat sig in på Josephs och Summers mejlkonton. Han hävdar att parets äktenskap var på väg att haverera och pekar ut frun som skyldig till Josephs död.

”Jag tror att Summer gjorde det. Mejlen visar att den här kvinnan hade en sida som de flesta inte kände till”, säger författaren.

Summer McStay beskrivs som ”knepig” och ”egen” i flera diskussionsforum. Hon ska också av oklara anledningar ha bytt namn ett flertal gånger under sitt liv.

Det finns de som spekulerar i att familjen ska ha omfattats av FBI:s vittnesskyddsprogram, och att myndigheterna därmed skulle ha hjälpt dem att försvinna och skaffa nya identiteter. De ska även ha fått sina utseenden förändrade. Släktingarnas desperata sökande efter familjen torde enligt denna teori vara ett spel för gallerierna. För inte kan väl FBI låta en hel familj försvinna spårlöst utan att informera den närmaste släkten? Och vad kan en försäljare av trädgårdsdekorationer och en mammaledig fastighetsmäklare rimligen bli inblandade i som medför sådana risker för deras liv och säkerhet att de måste försvinna spårlöst och plastikoperera sig?

”Det är ett ovanligt fall. Det låter hemskt att säga det, men vi har faktiskt ingen aning om vad som har hänt med dem”, säger San Diego-polisen Glenn Giannantonio. ”Vi har inte hittat någonting som tyder på att något brott har begåtts. Allt tyder på att försvinnandet var frivilligt.”

Vad tror du hände med familjen McStay?

Bensamlaren

Bensamlaren Skelett

Vem byggde det makabra pusslet av mänskliga ben?

Och vilka var de olyckliga som fick sina kvarlevor skändade? Var de offer för en djävulsk seriemördare som ville visa sin makt för världen?

Fallet med ”bensamlaren” i Rom är som taget ur en skräckfilm. Men det utspelar sig i verkligheten, i en förort till den italienska huvudstaden. Och allt börjar med att en pensionerad målare försvinner spårlöst.

Libero RicciFredagen den 31 oktober 2003 tog 77-årige Libero Ricci sin dagliga förmiddagspromenad. Han var i god form för sin ålder och gick sin runda i grannskapet i förorten Magliana varje dag efter frukost. Men den här dagen kom han aldrig tillbaka.

”Min far är en helt normal, enkel familjeman. Före pensionen gick han till jobbet på på morgonen och kom hem på kvällen. Han levde ett stilla liv, han hade inga laster, han var inte osams med någon och han hade inga fiender”, sa den förkrossade sonen Claudio Ricci till pressen efter försvinnandet.

Fallet togs upp av Italiens motsvarighet till ”Efterlyst”, men utan resultat. Libero Ricci var som uppslukad av jorden. Nästan fyra år gick utan ett spår av den gamle målaren.

Den 26 juli 2007 larmades brandkåren till en obebyggd ödetomt i Magliana, i en annan del av förorten och en bra bit från Riccis hem, i ett fattigt område med hög brottslighet. Gräs och sly brann som fnöske efter den regnfattiga sommaren. När elden var släckt hittade brandmännen skelettet.

Skallen låg nästan en meter från resten av benen, antagligen hade vattenstrålen från brandslangen flyttat på den. Resten av skelettet var intakt, förutom att händerna och fötterna fattades. Det såg ut att vara en vuxen person av medellängd. En nyckelknippa, svartnad av elden, och en bränd plånbok låg bredvid. Där låg också ett par skinnkängor och en yllejacka.

I plånboken fanns resterna av Libero Riccis ID-kort. Och en nyckel i knippan passade i låset till familjens hem. Polisen utgick från att det var den försvunne pensionären man hade hittat. Han hade förmodligen blivit rånad och dödad, eller lämnad att dö, på ödetomten.

Men Libero Riccis familj tyckte att det var något som inte stämde. De kände inte igen skorna och jackan som hittats vid kvarlevorna, och de förstod inte hur deras make och far hade kunnat hamna på denna gudsförgätna plats.

”Pappa gick aldrig långt, och han skulle aldrig ha gått till det här stället”,  sa Libero Ricci till pressen.

När rättsmedicinarna undersökte skelettet gjorde de en väldigt märklig upptäckt. Benen såg ut att komma från olika människor.

Ett dna-test avslöjade det otroliga: Skelettet var ett pussel, lagt av ben från minst fem olika personer. Och ingen av dem var Libero Ricci.

Skalle BensamlarenKraniet tillhörde en kvinna i åldern 45-55 år. Hon hade dött mellan 2003 och 2006. Kvinnans tänder var i mycket dåligt skick, hon hade förmodligen aldrig besökt en tandläkare. Hennes DNA visade att hon var släkt med Libero Ricci på mödernet.

De två benen i högra underbenet kom från två olika kvinnor; en i åldern 20-35 år som dog mellan 1992 och 1998 och en i åldern 35-45 år som dog mellan 1995 och 2000.

Ett skulderblad kom från en man i åldern 40-50 år, som dog mellan 2002 och 2006.

Ett lårben kom från en man  i åldern 25-40 år som dog mellan 1986 och 1989.

Om fler personer är inblandade i skelettet vet polisen inte. Resten av benen var för illa medfarna och skadade av elden för att gå att dna-testa med tillgänglig teknik.

Polisen tror inte att benen kommer från gravplundring, eftersom man kommit fram till att skelettdelarna var helt rena från mjukdelar redan innan det började brinna.

”Det är inte möjligt för någon kroppsdel att bli ett rent skelett så snabbt, med tanke på när de här personerna dog. Det tar många år för den mjuka vävnaden att förintas helt på en begravd kropp”, säger Luigi Cipolloni från patologiska institutionen på La Sapienza-universitetet i Rom.

Cipolloni tror att den som gjorde det här är väl insatt i medicin och anatomi, eftersom alla benen i skelettet låg i korrekta positioner. Och elden var anlagd för att locka dit brandkåren, det är både han och resten av utredarna övertygade om. Någon ville att skelettet skulle hittas. Det var utlagt, säger Cipolloni, ”som ett konstverk”.

Men vem gjorde detta, och varför? Och hur kommer Libero Ricci in i bilden? Är det en seriemördare, som tagen ur en skräckfilm, som hemsöker Rom?

Bensamlaren hade inte bråttom. Han lät åren gå medan han kallt och metodiskt skördade sina offer. Han tog dem som han visste att ingen skulle  komma att sakna.

De utvalda delarna av kropparna behandlade han för att få de perfekta benen till pusslet, rena och vita ville han ha dem. Kanske lät han dem ruttna i solen, kanske tittade på medan insekterna gjorde jobbet.

Så kom dagen för hans stora vernissage. Konstverket var utlagt, upplyst av eldsflammor och saluterat av sirener. Och publiken kom och förundrades över hans mästerverk. Villospåret han lagt ut fungerade precis som han hade tänkt sig. Succé!

Men bensamlaren är inte den som vilar på gamla lagrar. Hans nästa skapelse ska slå världen med häpnad. Och bensamlaren har inte bråttom…

Vad tror du är sanningen bakom skelettpusslet?

Nio unga mystiskt döda i ödemarken

DyatlovOfferVad var det för en namnlös fasa som fick nio erfarna alpinister att lämma värmen och säkerheten i sitt tält och fly hals över huvud, halvnakna och utan skor, ut i den mörka och 30 minusgrader kalla natten på ”Dödens berg”?

Dyatlov-fallet är en fruktansvärt kuslig historia, ett drama i den ryska ödemarken som kostade nio unga människor livet. Vi vet inte vad som hände med dem, men alla spår och de döda kropparna berättar en fasansfull historia.

Den 23-årige Igor Dyatlov ledde åtta unga erfarna skidlöpare på en expedition till Otorten-massivet i Ural. Den 28 januari 1959 gav de sig av, mot det som skulle bli deras död.

När skidlöparna inte kom tillbaka till civilisationen som planerat skickade militären ut flygplan och helikoptrar för att spana efter dem. Den 25 februari såg en pilot något som kunde vara ett tält på östra sidan av bergstoppen som i moderna kartböcker bara heter ”1079”, men som på det lokala stamfolket mansis språk har det i sammanhanget profetiska namnet  Kholat-Syakhl, De dödas berg.

dyatlov-tentRäddningsteamet nådde platsen dagen därpå. Det piloten sett från luften var mycket riktigt alpinisternas tält, sönderrivet och delvis täckt med snö. Expeditionsmedlemmarnas tillhörigheter, skor och kläder fanns kvar och fotspåren i snön visade att minst åtta personer lämnat tältet i olika riktningar. De hade varit barfota eller i strumplästen, en person hade haft en sko på den ena foten.

Senare undersökning visade att tältduken rivits och skurits upp från insidan, som om de som var där inne känt sig tvingade att ta sig ut genast, som om de hade flytt för sina liv undan någonting som fanns inne i tältet. Det hade inte funnits tid, eller möjlighet, att snöra upp ingången utan de hade helt enkelt kämpat sig rakt igenom tältduken och störtat ut i snön.

Två uppsättningar fotspår ledde ner mot ett område med tät skog, knappt 500 meter från tältet. Där under en hög tall fanns rester av en eld, och de frusna kvarlevorna av Juri Dorosjenko and Juri Krivonisjenko. De var barfota och klädda i bara underkläder. De hade av allt att döma desperat försökt klättra upp i trädet innan kylan tog deras liv. Grenarna på tallen hade brutits av upp till nästan fem meter från marken. Männens handflator och fingrar var söndertrasade till det råa köttet, slamsor av deras hud satt fastkilade i barken på tallstammen som fruktansvärda bevis för deras fåfänga kamp.

Varför hade de skinnflått sina händer för att ta sig upp i ett träd? Och varför hade valt att göra upp en eld för att försöka värma sig? Varför hade de inte bara gått tillbaka till tältet där alla de varma kläderna, sovsäckarna och maten fanns? Vad var det i eller vid tältet som hade skrämt dem så?

De chockade medlemmarna i räddningsteamet stod som frågetecken, och det här var bara början.

300 meter bort hittades teamledaren Igor Dyatlovs kropp. Han låg på rygg, ena handen hade stelnat i sitt grepp om en tunn kvist från en liten björkplanta, den andra handen höll han framför huvudet som för att skydda sig mot en okänd angripare.

Halv begravd i snön, ganska nära tältet, hittades kroppen av  Rustem Slobodin. Han låg på mage, med ansiktet ner i snön och en djup fraktur i bakhuvudet.

Zinaida Kolmogorova låg längst bort av alla. Det fanns inga synliga skador på hennes kropp, men snön runt henne var röd av blod.

De fyra övriga medlemmarna i gruppen, Alexander Zolotarjov, Nicolas Thibeaux-Brignollel, Alexander Kolevatov och Ludmila Dubinina, hittades först två månader senare, när snön smälte undan. De låg mindre än hundra meter från tallen, vars blodfläckade stam vittnade om deras kamraters desperata försök att klättra upp.

De fyra sista offren var relativt varmt klädda, och de hade inte dött av kylan. Thibeaux-Brignollels skalle var krossad, liksom Zolotarjovs och Dubuninas bröstkorgar. Enligt läkare hade deras skelett krossats av en kraft motsvarande en bilkrasch. Men trots de massiva inte skadorna syndes det inga yttre skador eller blåmärken på kropparna.

Och så det kanske kusligaste av allt:

Zolrarjovs och Dubininas ögon var borta. Dubininas huvud var bakåtböjt, munnen öppen som i ett tyst skrik. Och det chockade räddningsteamet upptäckte att den unga kvinnans tunga var bortsliten.

Dyatlov Dubinina

Vid begravningen var det många familjemedlemmar som reagerade på de döda kropparnas utseende. Deras hud hade fått en konstig färg, ”orange” sa vissa, ”mörka som afrikaner” sa andra, och de unga människornas hår hade blivit helt grått.

De ryska myndigheterna drog igång en utredning. När filmrullarna från tältet framkallades kunde man studera den sista bilden på gruppen. Av bilden att döma var de vid god vigör och enligt tidens nivå väl utrustade när de bara hade timmar kvar att leva.

DyatlovSista

Men det fanns en bild till på rullen. En bild som förbryllat många. Vad föreställer den sista bilden från Dyatlov-tältet? Det finns de som menar att bilden togs i misstag när räddningsteamet hittade kameran, det finns de som menar att det bara är en skada på filmen. Och så finns det de som ser en man med höjda händer som står framför någonting som lyser eller brinner.

Dyatlov sista bilden

De ryska myndigheterna rekonstruerade skidåkarnas sista natt om kom fram till detta: Någon gång före midnatt den 2 februari blev gruppen skrämd av en ”okänd händelse”. De erfarna alpinisterna var fullt medvetna om att de inte skulle överleva länge ute på berget utan ytterkläder, ändå rusade de ut i snön halvklädda. Det skulle de aldrig ha gjort om de inte flydde för sina liv.

Gruppen sprang först åt olika håll, men de återförenades så småningom under den stora tallen, tallen vars blodiga bark vittnade om Dorosjenkos and Krivonisjenkos desperata försök att klättra. Klättrandet kan ha varit för att fly undan en fara på marken, men det kan även ha varit för att försöka se hur läget var vid tältet. Tältet låg högre upp på berget och gick inte att se från marken.

Under tallen lyckade gruppen göra upp en eld, men någon gång under natten fryser Dorosjenko and Krivonisjenko ihjäl. Deras vänner delar de dödas kläder mellan sig, men lämnar underkläderna och lägger kropparna sida vid sida snön. Kolmogorova, Slobodin and Dyatlov bestämmer sig i för att ta sig tillbaka till tältet, hellre är att frysa ihjäl under tallen väljer de att trotsa det som skrämde bort dem från värmen och tryggheten. De försöker ta sig uppför berget mot tältet, men de är frusna och utmattade och alla tre dör på vägen.

De fyra som är kvar, Zolotarjov, Thibeaux-Brignollel, Kolevatov och Dubinina bestämmer sig då för att flytta närmare skogen, kanske för att finna något slags skydd. Men på vägen dit får de sina svåra skador och dör, oklart hur. Den förste som dukar under är, enligt obducenterna, Thibeaux-Brignollel. Några timmar senare dör Kolevatov och Dubinina, Obducenten kan inte säga om Dubininas tunga avlägsnades efter döden eller medan hon ännu levde. Zolotarjov är den siste teammedlemmen som dör, av inre skador och förfrysning.

Myndigheterna testade av någon anledning om Dyatlov-expeditionens medlemmar utsatts för radioaktivitet. Juri Krivonisjenkos kläder var radioaktiva, både underkläderna han hade på sig när han hittades och de klädesplagg som hans kamrater tagit från hans döda kropp och klätt på sig själva.

Men vad var det som hände egentligen? Vad var det som skrämde dessa unga starka atleter så till den milda grad att de valde att fly från tältet och utsätta sig för risken att frysa ihjäl, i stället för att konfrontera det? Och hur fick de sina svåra skador? Många har spekulerat och många rykten har spridits genom åren.

Mansi-stammen, förrymda straffångar, den ryska underrättelsetjänsten och utländska agenter har pekats ut som skydliga. Men dessa teorier faller på avsaknaden av spår på platsen och att skadorna på kropparna enligt läkare inte hade kunnat orsakas av människor.

Det finns de som tror att Dyatlov-teamet attackerades av den sibiriska snömannen, den lokala yeti-varianten som går under namnet Almas. Almas blodisande skrik skulle har skrämt ut gruppen ur tältet, och en gigantisk rasande snöman som lyfter upp de stackars människorna och dänger dem i backen ger onekligen en plausibel förklaring till de svåra skadorna på kropparna. Men återigen, det fanns inga spår av någon annan, vare sig människa eller djur, på platsen.

Eller blev de dödade av något som inte är av denna värld? Enligt en mansi-legend fick berget Kholat-Syakhl sitt ökända namn, De dödas berg, efter att nio mansikrigare försvunnit på berget för länge  sedan. Är själva berget förbannat, hemsökt av onda andar som med jämna mellanrum kräver nio offer?

Vid alla mystiska försvinnanden och oförklarliga dödsfall brukar teorierna om utomjordingar komma som ett brev på posten. Så också i Dyatlov-fallet.  Enligt uppgift ska vandrare i området har sett ”konstiga orangefärgad eldklot” på himlen ovanför Kholat-Syakhl på natten när dramat utspelade sig. Mystiska fenomen ska ha setts i skyn i flera veckor efteråt. Lev Ivanov, som utredde fallet för de ryska myndigheternas räkning, ska själv ha trott att de orangefärade eldkloten hade med fallet att göra, men på order från överordnade lades locket på. På 1990-talet ska han i en tidningsintervju ha sagt: ”Jag misstänkte det då, och nu är jag nästan säker på, att de flygande kloten hade samband med gruppens död.” Ivanov spekulerade i att en av skidåkarna sett ett ufo, och att hans eller hennes skrik hade fått de andra att fly i panik. Precis då ska en av farkosterna ha exploderat, vilket kan förklara både flykten och Slobodins krossade skalle. Andra saker som sägs bevisa att utomjordingar är inblandade är kropparnas missfärgade hud och det gråa håret, samt radioaktiviteten.

Men, kanske var det som sågs flyga omkring ovanför berget inte från yttre rymden, kanske var det av ett högst jordiskt ursprung. Kanske föll skidåkarna offer för ett hemligt militärt experiment som gick fel.  Det fanns inga tecken på någon explosion vid lägerplatsen på Kholat-Syakhl. Men ett oidentifierat vapen behöver ju inte nödvändigtvis vara explosivt. Det finns de som tolkar den något valhänt uppgjorda elden och de frenetiska försöken att ta sig upp i tallen som tecken på att skidåkarna skulle ha blivit blinda, kanske av en stark blixt. Det finns de som spekulerar i att vapnet skulle ha verkat med infraljud, ett ljud som man inte uppfattar med hörseln, men som kan framkalla känslor av allt från obehag till total panik.

Sedan finns det de som hävdar att skidåkarna helt enkelt föll offer för en lavin, case closed. Men det finns inga spår av någon lavin på eller kring lägerplatsen.

Och det är otroligt att alla de här nio personerna skulle ha dött av sina egna misstag, att de skulle ha irrat bort sig, ramlat och slagit ihjäl sig, slarvat med kläderna och blivit nerkylda, gått vilse i mörkret och så vidare, om inga yttre förhållanden hade tvingat dem att ta de beslut de tog den här natten. Det här var unga, starka och vältränade människor, de var vana vid vildmarksliv och visste vad som gällde.

1990 släppte författaren Anatolij Guschin sin bok “Statshemligheterna kostade nio liv”.  Efter grundliga studier av diverse dokument kom han fram till att teamet föll offer för ett hemligt sovjetiskt vapenexperiment.

Den 2 februari 2008 samlades de sex medlemmar som fortfarande var i livet från räddningsteamet och 31 tekniska experter till konferens i Jekaterinenburg för att titta på alla bevs och för att en gång för alla reda ut vad som egenligen hände med Dyatlov-expeditionen. Efter långa överläggningar blev slutsatsen att de nios död ”troligen var ett oönskat resultat av ett militärt test”.

Harlin Dyatlov filmDe nio alpinisternas öde fortsätter att fascinera. Den finske regissören Renny Harlin arbetar nu med en film om Dyatlov-incidenten. Filmen, som ännu inte har något officiellt namn, kommer att ha premiär under 2013.

Vad tror du hände med Dyatlov-expeditionen?

Norsk sjöorm fångad på film?

Vad är det som syns på 17-åriga Lisbeth Vefalls film? Är det den mytomspunna sjöormen i Seljordsvannet?

I över 250 år har det pratats och skrivits om ett mystiskt sjömonster som ska hålla till i Seljordsvannet, en 15 km lång och 1,8 km bred insjö i Telemark i Norge. Genom åren har det med jämna mellanrum dykt upp både ögonvittnesskildringar och bilder på det påstådda sjöodjuret, som med tiden fått namnet Selma.

seljord kommun vapenSeljords kommun använder med framgång sitt lokala monster för att ragga turister. Sedan 1989 pryder sjöormen kommunens vapen och kommunledningen har varit på studiebesök till Loch Ness i Skottland för att få tips på hur man förvandlar ett gammalt mysterium till skönt klirr i kassan. 2011 öppnades ett arkitektritat 17 meter högt spaningstorn vid Seljordsvannet, och på bara några veckor klättrade 15 000 människor upp för att försöka få syn på sjöodjuret.

Seljords kommunchef Solveig Sundbø Abrahamsen uppger att hon själv såg sjöormen en sommardag 2006:

”Det var helt blickstilla på vattnet när det plötsligt dök upp vågor och jag såg något som rörde sig i en väldig fart. Jag såg den i kanske 30 sekunder , det var en vanvettig upplevelse. Jag tycker att den här nya filmen är mycket bra, man ser sjöormen på närmare håll än när jag själv såg den”,  säger  hon till TV2.

Alla är inte lika imponerade, många menar att det man ser på filmen bara är svallvågor som bryts mot varandra. Trots att det enligt Lisbeth Vefall och hennes familj inte fanns några båtar ute på sjön när sekvensen filmades.

Eller – är den mystiska sjöormen i själva verket en sillkung?

sillkung


Sillkung-Regalecus_glesne_460px-460x250-1Sillkungen är en djuphavsfisk som ser ut att komma från sagornas värd. Troligen är det sillkungar som ligger bakom många av de sjöodjursrapporter som kommit in geonom tiderna. De största exemplaren som hittats av denna sällsynta djuphavsfisk har varit över 11 meter långa och vägt nära 300 kilo. Den har en ormliknande kropp och huvudet kröns av en flammade röd krona. Senast en sillkung påträffades i Sverige var i Bovallstrand 2010. 

Kan det vara så att det finns kolonier av sillkungar även i vissa insjöar? I Seljordsvannet, i Loch Ness, i Storsjön?

Vad tror du att filmen visar?

Vad dödade älgen på Hunneberg?

HunnebergMystiska ljusfenomen i skyn, rykten om sataniska kulter som håller ondskefulla mässor i skogarna – och en oförklarligt död älg, som ligger med benen utfläkta, som hade den ramlat från himlen.

Hunnebergsmysteriet är som taget ur Arkiv X. Om seriens manusförfattare låtit ett avsnitt utspela sig i Sverige hade ingredienserna varit självklara. Mysteriet utspelar sig i den nordiska trollskogen,  på ett berg som är mytomspunnet för sina gåtfulla fornminnen – och med skogens egen konung i huvudrollen.

Det var i början av augusti 1988 som en skogsvandrare på Hunneberg, mellan Vänersborg och Trollhättan, hittade den döda älgen. Ungtjurens alla fyra ben var brutna vid höftlederna och låg rakt ut från kroppen. I övrigt syntes inga skador på djuret.

Älgen låg på en liten mosse ett tiotal meter från en väg. Det fanns inga tecken på att den skulle ha blivit påkörd, eller att den skulle ha fallit offer för tjuvskyttar.

Polisen kopplades in, och när man skar upp huden visade det sig att alla fyra höftlederna hade brutits på samma sätt.

– Det verkar faktiskt som om den släppts ner från luften, sa jägmästare Uno Gunnarsson, som uppgav att han aldrig sett något liknande trots många års vistelse i skog och mark.

I polisrapporten skrev man: ”Omständigheterna kring älgens död är underliga. Den låg på magen med alla fyra benen utsträckta. Djuret har inte utsatts för beskjutning och den är inte heller trafikskadad. Det enda tänkbara är att den dödats av åskan.”

Hunnebergsälgens avslagna ben sändes till Statens Veterinärmedicinska Anstalt för analys. Där avfärdade man teorin om ett blixtnedslag. Eftersom djuret inte uppvisade några brännskador var det uteslutet att skadorna på benen skulle ha orsakats av åskan.

Benen hade brutits medan älgen levde, den hade dött av blödningen från frakturerna. Forskaren Margareta Steen betecknade händelsen som helt osannolik. Enligt henne måste älgen ha stått där den hittades när samtliga fyra höftleder plötsligt  krossats.

Mystiken tätnade när en kvinna bosatt vid foten av Hunneberg berättade att hon hade sett ett stort lysande föremål sväva på låg höjd över berget veckan innan älgen hittades. Enligt kvinnan var föremålet försett med taggar och  såg ut som en jättelik kardborre. Ufologen Paul Hellberg ryckte ut och konstaterade att den enda rimliga förklaringen var att älgen hade plockats upp av ett ufo, som sedan av någon anledning skulle ha släppt eller tappat den så att den föll till marken, bröt benen och dog.

Nu blev lokaltidningen nerringd av läsare som sett ljusfenomen, eldbollar och lysande klot i området. Ufoföreningen UFO-luftrumsbevakning höll under hösten spaningskvällar på Hunneberg, då ufo-entusiasterna bland annat blinkade med ficklampor mot den mörka natthimlen i hopp om att ufona skulle blinka tillbaka. Pressen var naturligtvis förtjust – men det kom inga svar från ovan.

I slutet av september hittades så ytterligare en död älg på Hunneberg. Den här låg inte med benen rakt ut och hade inte heller fått benen avbrutna, men på grund av sakernas tillstånd nådde den ändå över nyhetströskeln. Kadavret var enligt uppgift så förruttnat att det inte gick att obducera.

koufo

Fanns det ett samband mellan den döda älgen och ufo-observationerna i området? Djurstympningar och ufon är en klassisk kombination, speciellt i USA finns det otaliga fall av mystiska boskapsstympningar. Teckningen ovan visar den klassiska myten om ufon som ”suger upp” kor, för att sedan dumpa stympade kadaver i hagen. Men, i verkligheten håller de gåtfulla skadorna på djuren sällan för kritisk granskning, ofta visar det sig vara människor eller rovdjur som ligger bakom.

Hade älgen offrats av djävulsdyrkare? Satanistsekter ska ha varit verksamma i området vid den här tiden, och de ska ha firat sina mässor på Hunneberg. Men hur skulle en grupp satanister ha lyckats bryta alla fyra benen på en älg, utan att skada den på något annat sätt? Älgen hade ju bevisligen dött av benbrotten.

Var det naturens krafter som dödade djuret? Sögs älgen upp av en tromb för att sedan falla mot döden? Eller var det trots allt ett blixtnedslag som dödade älgen, där den stod med alla fyra klövarna i den blöta mossen. Experterna är oeniga om huruvida ett blixtdödat djur alltid måste uppvisa brännskador, och åskan sägs kunna slå av benen på stora djur som hästar och älgar.

Vad tror du det var som dödade älgen på Hunneberg?