”Någonting var här och tog mamma”

Trebarnsmamman Dorothy Forsteins försvinnande är fruktansvärt kusligt, som taget ur en skräckfilm. Ondskan kommer två gånger till den idylliska amerikanska förorten, första gången tar den Dorothys sinnesfrid, den låter henne leva i ångest i fem år innan den slår till igen – och tar henne med sig.

Dorothy Forsteins liv såg ut som många andra amerikanska kvinnors i mitten på 1900-talet. Hon var trebarnmor, gift med en framgångsrik man och familjen bodde i en välmående förort till Philadelphia. Paret Forsteins äktenskap var av allt att döma lyckligt och Dorothy beskrivs som en glad och utåtriktad kvinna. På ytan verkade hon leva mitt i den en amerikanska drömmen, men i skuggorna lurade något annat. Hade Dorothy en mörk hemlighet? Eller var det någon i hennes närhet som ville henne illa?

Dorothy och Jules Forstein gifte sig i början på 1940-talet. Han hade då två barn från sitt tidigare äktenskap, döttrarna Marcy och Merna. Den första hustrun dog i barnsäng när Marcy föddes, och Jules Forstein återförenades då med sin ungdomskärlek Dorothy. Paret gifte sig och fick en son, Edward.

Medan Dorothy tog hand om hemmet och de tre barnen blomstrade Jules Forsteins karriär. 1943 blev han utnämnd till domare. Men ett par år senare, den 25 januari 1945  slås idyllen sönder.

Det är som vilken dag som helst. Dorothy lämnar barnen hos en granne och går ut och handlar. En grannfru, Maria Townley, ser Dorothy komma hem och uppfattar det som att någon går tillsammans med henne eller bakom henne när hon tar de sista stegen fram till trevåningssvillans dörr. Men det är mörkt och grannfrun tittar inte speciellt noga, så det finns inget signalement på gestalten hon såg.

Precis när Dorothy går in i huset hoppar någon på henne. Personen slår den överrumplade kvinnan med knytnävarna och med någon form att tillhygge. Dorothy faller medvetslös till golvet och drar i fallet med sig luren från telefonen som står i hallen. Telefonisten, som på den här tiden svarade när man lyfte luren, hör uppståndelsen och kallar på polis. Våldsverkaren försvinner i mörkret.

Dorothy Forstein överlever den brutala misshandeln med bruten käke, krossad näsa, bruten axel och hjärnskakning. ”Någon hoppade på mig, jag såg inte vem det var. Han bara slog och slog”, säger hon med darrande stämma till polisen.

Fallet utreds som ett mordförsök. James A Kelly vid Philadelphiapolisen  anser att inkräktarens enda syfte måste ha varit att döda Dorothy, eftersom ingenting är stulet från Forsteins hem. Domare Forstein utreds, men han har ett otvetydigt alibi och barnen är för unga för att ha varit inblandade. Dorothy Forstein har inga kända fiender och paret är omtyckt i grannskapet. Polisen kan inte hitta något tänkbart motiv för dådet och ingen misstänkt blir någonsin arresterad.

Det brutala överfallet förändrar Dorothy. Fysiskt repar hon sig ganska snabbt, men psykiskt blir hon aldrig återställd. Den glada och sociala kvinnan förvandlas till ett nervvrak som rycker till för varje ljud i huset, hon ägnar timmar åt att kolla och åter kolla alla lås hon låtit sätta in på dörrarna och fönstren. Och hon är misstänksam mot sin omgivning, säker på att någon är ute efter henne. Men vem? Och varför?

Fem år går utan att någonting händer, kanske börjar Dorothys trygghet återvända, kanske har hon lyckats intala sig att det hemska som hände nog bara var en tillfällighet.

Efter överfallet brukar domare Forstein inte lämna familjen ensam på kvällarna, men den 18 oktober 1950 är han bjuden på en politisk bankett. Han ringer Dorothy på eftermiddagen och kollar att allt är ok där hemma. Enligt maken är Dorothy då på bra humör och skämtar, hon verkar nästan som sitt gamla jag. Maken lovar att inte stanna länge på banketten och Dorothy avslutar samtalet med ett muntert, men i sammanhanget kusligt profetiskt, ”Glöm inte att sakna mig!” (”Be sure to miss me!”).

När domare Forstein kommer hem klockan 23.30 möts han av de hysteriska skriken från de två yngsta barnen, Edward och Marcy. De sitter på golvet i ett av sovrummen, fastklamrade vid varandra, skakande av skräck. När pappan lyckas lugna dem så pass att han förstår vad de säger får han höra:  ”Det är mamma, någonting var här och tog mamma”.

Den äldsta systern Merna sover över hos en kompis, och domaren kan konstatera att inte heller Dorothy finns i huset. Men hennes handväska, pengar och nycklar ligger kvar hemma.

Jules Forstein kan inte för sitt liv begripa varför hans hustru skulle ha lämnat barnen ensamma, men tänker att det måste vara så att hon gått iväg för att besöka någon och att barnen vaknat ensamma och drabbats av panik. Han ringer runt, men ingen av familjens grannar eller vänner har sett till Dorothy.

Till slut ringer domaren till Philadelphiapolisen. De kollar sjukhus, bårhus och hotell i hela stan, och knackar dörr i området runt familjen Forsteins villa. Men de hittar inte ett spår efter Dorothy Forstein.

Det enda polisen har att gå efter är nioåriga Marcy Forsteins vittnesmål, men det hon säger är så otroligt att polisen avskriver det som ett uppskärrat barns fantasier.

Marcy berättar: ”Jag vaknade, och det var sent. Jag vet inte om jag hörde röster eller om jag bara vaknade. Jag gick mot trappan, och då kom en man upp. Han gick till mammas rum, och jag såg att hon låg där med ansiktet ner i mattan. Hon såg sjuk ut. Mannen vände över henne på rygg och lyfte upp henne. Han lade henne över sin axel så att hennes huvud hängde ner på hans rygg. När jag frågade vad han gjorde sa han ‘Gå och lägg dig igen lilla vän, mamma har varit sjuk, men hon kommer att bli bra nu.’ ”

Polisen frågar vad mamma hade på sig.

”Hon hade sina röda tofflor och den röda sidenpyjamasen, den som hon gillar för att den är så snygg.”

Flickan berättar att mannen hade en brun keps och brun jacka, han var i hennes pappas ålder och hon hade aldrig sett honom förr.

”Han gick nerför trappan med mamma och ut genom dörren. När jag hörde att dörren gick i låg sprang jag och hämtade Edward. Sedan väntade vi tills pappa kom hem…”

Dorothy Forstein sågs aldrig till igen och flickans berättelse är den enda förklaringen polisen har till domarens hustrus försvinnande. Ingenting var rubbat i huset, det fanns inga tecken på någon strid, det fanns inga spår över huvud taget som tydde på att någon utomstående varit där. Det fanns inte ett enda fingeravtryck efter den okände mannen, något som förundrade polisen. Hur hade han klarat av att bära en vuxen kvinna över axeln, till och med nerför trapporna, utan att ta stöd någonstans? Och hur hade han kunnat gå ut på den livligt trafikerade gatan utanför huset med en medvetslös kvinna i röd pyjamas över axeln utan att någon märkt något?

Vad tror du hände med Dorothy Forstein?

Annonser