En finländsk seriemördare är på fri fot

Tuula, 29 år, har fått permission från det psykiatriska sjukhuset där hon är inlagd, för att gå på ett möte med socialen och diskutera sin omhändertagne son. Men hon struntar i soc och går till spritbutiken i stället. Klockan är inte ens tio på förmiddagen, så hon blir stående utanför och väntar på att dörrarna ska öppnas. Det är en trasig själ som står utanför Alko i Järvenpää den här morgonen i april 1991, en överviktig liten kvinna i indianjacka och mjukisbyxor, hennes mörka hår hänger ner över axlarna. Om det är här mannen får syn på henne vet vi inte, men hon är precis vad han letar efter: en alkoholiserad kvinna i nedre medelåldern med långt mörkt hår.

Här på bloggen kommer jag att ta upp en del finländska kriminalfall, som på grund av språkförbistringen är okända utanför landets gränser. I Sverige är det ingen som vet att man i Finland jagar en seriemördare som gått lös i över 20 år. Polisen är övertygad om att minst tre kvinnor i småstäder norr om Helsingfors blev offer för mannen, en lyckades fly, en blev mördad och en försvann spårlöst. Brottsserien kallas ”sandgropsmorden” i den finländska pressen.

Hellu, 39, klarar i sig undan med ett uppskuret bakhuvud. Hellu kämpar med grava alkoholprolem – och hon har lång mörkt hår. I december 1990 har hon lämnat en urspårad lägenhetsfest när hon blir upplockad av en mörkhårig man i en gammal vit bil. Mannen bjuder på sprit och tabletter och lovar att köra henne hem, i stället kör han henne till en sandgrop i Hausjärvi och knivhugger henne i huvudet. När Hellu flyr ut i den mörka skogen hör hon mannen säga ”jaha, det lyckades inte den här gången”.

Andra offret blir Tuula Lukkarinen, 29, hon som går till spritbutiken i stället för till socialen på våren 1991. Följande dag hittas hennes uppskurna kropp i skogen, 100 meter från sandgropen där Hellu blev överfallen.

 I augusti 1993 är det dags igen. Det sista spåret efter Maarit Haantie, 40, är hennes kvarglömda handväska på en restaurang i Hyvinge. Personalen uppger att de slängt ut en mycket berusad mörkhårig kvinna, med största sannolikhet var det Maarit. Hon vacklar iväg i natten, utan pengar, och försvinner för alltid.

Sandgropsmannen är ingen seriemördare i formell mening, tre mord vid tre olika tillfällen är definitionen för en sådan. Men han uppvisar ett klassiskt seriemördarebeteende, även om han uppenbarligen bara ”lyckades” en eller troligen två gånger, innan han av någon anledning slutade.

Den finländska kriminalpolisen söker en man som var 30-40 år i början på 90-talet. Han hade då mörkt lockigt hår, han är cirka 170 cm lång och körde en äldre vit bil, troligen en Mazda eller Datsun. Polisen tror också att mannen är bekant med ”stora djurs anatomi”, detta med anledning av hur Tuula Lukkarinens kropp var behandlad. Polisen har aldrig gått ut med i vilket tillstånd kroppen befann sig när den hittades, men enligt uppgifter i den finländska pressen ska den ha varit urtagen, uppskuren och tömd på inälvor.

Mannens val av offer tror polisen kan bero på att hans mamma var alkoholiserad och hade långt mörkt hår och att han tar ut sitt hat mot henne på det här sättet.

Ärendet är fortfarande under utredning i Finland och polisen har fått tips om att en man som stämmer in på signalementet försökt få med sig kvinnor i bilen även efter millennieskiftet.

För mig ger det här fallet ett kusligt eko av uppskärarmorden i London 1888: Valet av medelålders socialt utslagna kvinnor som offer, den ”urtagna” kroppen, våldet som eskalerade från ett knivhugg till en grotesk slakt till att den sista kvinnan försvann helt och hållet. Offren i Finland var inte prostituerade, men om de hade levat i en annan tid utan samhälleliga skyddsnät är risken stor att de varit det. Liksom de tandlösa och hemlösa prostituerade i det viktorianska London stod de här kvinnorna längst ner på samhällsstegen. Gatuprostituerade fanns knappt att uppbringa i en finländsk småstad i början på 90-talet. ”Fyllkärringarna”, som de  föraktfullt brukar kallas, var i den rådande lågkonjunkturen fler än någonsin, på gator och torg och i de tröstlösa kvarterskrogarna i förorterna. Hade Jack the Ripper levt i en finsk småstad på 90-talet hade han kört runt i en gammal bil och mördat medelålders alkoholiserade kvinnor.

Jack the Ripper har blivit en seriemördarnas superkändis, finländaren i den gamla japanska bilen kommer snart att vara bortglömd. Mordserien i det viktorianska London känns suggestiv och spännande, den hundra år senare i Finland känns bara sjaskig och tragisk. Men i själva verket är det samma sak som upprepat sig, utsatta kvinnor blir offer för en frustrerad nolla, en man som inte förmår hantera sina demoner och sina relationer och som tar ut sin ofullkomlighet på vidrigast möjliga sätt, på de mest tillgängliga och mest försvarslösa offren.

Kommer fallet någonsin att klaras upp? Den finländska polisen säger sig fortfarande arbeta aktivt med ärendet. Green River killer i Seattle i USA mördade minst 50 unga prostituerade, de flesta var bara tonåringar, under 1980-talet. Sedan slutade han plötsligt. 2001 greps och dömdes Gary Ridgeway, en bilmålare med ett IQ som gränsade till efterblivenhet. Han hade bott i trakten hela livet, var gift och hade barn. Så kanske kan rättvisan hinna i kapp även Sandgropsmannen, om han fortfarande lever.